Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Dictator – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 16 maj 2012 i

Film Recensioner

Sacha Baron Cohen är en sån där komiker som hela tiden balanserar hårfint mellan geni och galenskap och det verkar som om han själv inte riktigt är med medveten om när eller varför det trillar över åt det ena eller det andra hållet. 2006 kom ”Borat” och den extremt kulturkrockande Kazakstanierns USA-besök blev för mig en klockren humoristisk upplevelse som även hade lite av ett budskap… eller nåt. Sen kom ”Brüno” och vips så vägde vågskålen genast över från fläckfritt geni till fullfläckad galenskap. Den sög i mitt tycke fet hästb*lle!

Med andra ord är Sacha Baron Cohen ett ganska osäkert kort, så hur lyckas han då tackla historien om den Khadaffi-utspökade überdiktatorn Aladeen som på ett Amerikabesök blir tvungen att försöka förhindra en statskupp som ska leda till demokrati i hans älskade diktatur? Jag måste säga att han gör det ”så där” faktiskt.

Är inte det där scouthonnören?

Filmen börjar lovande när diktatorn presenteras i sitt hemland och vi får se hur extremt inskränkt och naturligt förtryckande han är mot sitt folk. Han ser inte att han gör fel eftersom det är under dom här förutsättningarna han har vuxit upp. Han lever i överflöd, mördar urskillningslöst, fornikerar och förtrycker. Här lyckas Cohen på ett träffsäkert och roligt sätt skämta om något som egentligen är väldigt hemskt, ett land i förtryck under en megalomanisk narcissist. Han lånar friskt av dom flesta välkända diktatorerna och skapar en härligt världsfrånvänd idiot med för mycket makt.

Det är när filmen sedan förflyttar sig till USA som det börjar flaga i färgen. På ett statsbesök utsök utsätts Aladeen av en kupp iscensatt av någon han trodde han kunde lita på. Han hamnar genom en serie mer eller mindre roliga händelser på gatan utan sitt karaktäristiska diktatorskägg och blir tvungen att försöka stoppa undertecknandet av ett fredstal som skulle innebära demokrati i hemlandet. Även om upplägget är något annorlunda så känns det ändå igen; kulturkrock, vilket Cohen redan ridit på i två långfilmer.

"-Med det här schampot så för ditt skägg över 45% mer volym... garanterat."

Det verkar som att Cohen och regissören Larry Charles inte själva vet vilket ben filmen ska stå på, vilken stil och ton den ska ha. Ska det vara satirisk och politisk humor eller ska det vara pubertal kiss- och bajshumor? Jag har faktiskt aldrig sett en film där jag har gått ifrån asgarv till att stöna med handen för ansiktet så många gånger. Det finns skämt som är så klockrena i kontext till temat att dom för mig redan är klassiker samtidigt som det finns skämt som är så plumpa att varken Adam Sandler eller Rob Schneider skulle ta i dom med tång.

Sacha Baron Cohen gör en habil insats i sin roll som diktatorn när han är i sitt rätta element, storvulen och självupptagen men när den ytan försvinner och det ska in på dom mer mänskliga lagren så tappar det trovärdighet. Troligtvis för att Baron Cohen hela tiden pendlar till överspel som Aladeen, så när det ska vara mer på riktigt så blir det för mycket. Ben Kingsley är som vanligt ”skattad”, även om han inte får så mycket speltid, och gör det han ska som elak farbror, Anna Faris är så där lagom som hon brukar och dom mindre birollerna är stadiga men inget som man lägger direkt på minnet.

Anna Faris som korthårig feminist.

The Dictator innehåller som sagt en hel del knäsmiskande skratt men alldeles för många låga och lättsökta skämt för att filmen ska fungera som helhet. Vissa skämt är så effektsökande att det blir pinsamt. Det som stjälper filmen ytterligare är det faktum att man inte bryr sig om den tunna handling som man valt att slänga in. Visst är det lite småkul att Aladeen försöker hindra att demokratin tar över hans diktatur, men det är inget som är spelbart i 84 minuter.

Aladeen är som roligast i sina översvallande kreationer och sitt guldpläderade palats, i sitt rätta element, för när han senare tvingas handskas med verkligheten så blir det bara platt och överspelat. Man skulle nog ha valt att stanna i den fiktiva dikaturen och istället skickat den ”verkliga” världen dit i form av FN-delegater eller liknande där Aladeen tvingas västvärldifiera sitt hemland för att lura omvärlden om sina ”goda” avsikter. Tänk Nordkorea och deras satellitdebakel.

Makt och pengar KAN köpa allt

För att sammanfatta så har The Dictator absolut tillräckligt många stora garv för att vara rejält underhållande en söndag eftermiddag med betongkeps men det är för mig inget självklart biobesök. Plumpa skämt och en oengagerande historia drar ner betyget till en DVD-hyrning hemma i bakissoffan.

”The Dictator” har svensk biopremiär 16 maj 2012

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg