Senaste Kommentarer

Top Commenters

Djupet – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 10 maj 2013 i

Film Recensioner

Sätt dig in i följande situation: Du bor i ett väderhärjat och omåttligt trist Vestmannaeyjar år 1984. Du är torskfiskare till yrket. På grund av en rad dåliga beslut, lite för mycket sprit och hel del otur så går ditt skepp under. Alla dina skeppskamrater och tillika bästa vänner drunknar alternativt fryser ihjäl direkt i det svinkalla Nordatlantiska havet. Du är omgiven av kroppar som bokstavligen fryser till is framför dina ögon. Kvar är du och fiskmåsarna. I sex timmar ligger du och plaskar i det nollgradiga vattnet utan att möta en själ. Hur kul låter det?

Det är precis vad som händer Gulli, spelad av en fantastisk Ólafur Darri Ólafsson. Han är den ensamma överlevaren i Baltasar Kormákur’s nya film Djupet. En film som går på dju… förlåt, den utforskar människans inre när frågor som ”Har jag levt mitt liv fullt ut?” och ”Varför just jag?” behandlas i en av de värsta inspelningsmiljöer jag sett på bio. Det skall man nämligen ha klart för sig när man återigen klagar på det svenska vintervädret att det kunde varit fan så mycket värre! Här avlöser snöstormarna varandra, det hänsynslösa havet kastar vågor höga som hus mot dig med en aldrig sinande energi och inte ens när du lyckas ta dig till land så är det någon Halleluja-känsla. Du tvingas nu dra din stelfrusna kropp längs den karga branta marken och det enda tecken på liv du stöter på är ett par Islandsponnyer. Efter dig lämnar du ett spår av blodiga fotavtryck i den vita snön.

Das Boot

Djupet svänger från en genre till nästa som en hal torsk. Filmen börjar med en rejäl fylla på stan med barslagsmål, grova skämt och en hel del hångel. Fleeceskjortor, yviga skägg, röka och kröka. Det råder inga som helst tvivel om att det här är män. Män som utan att blinka ger sig ut i ett väder som till och med skulle få Kung Bore att stanna inne i stugvärmen. När sedan fartyget går under, det går snabbt kan jag avslöja, inga Titanicscener här inte, och vår osannolika hjälte ligger i plurret och för en monolog kring existentiella frågor är det lätt att tro att Kormákur har trillat ner i klichéträsket. Här ligger en kille som håller på att dö men han ber fiskmåsar om en andra chans, en enda dag att ställa allt tillrätta. Det är inget gangsterliv han levt på något sätt, det handlar mer om obetalda lån och en obesvarad kärlek. Och visst kunde det hela ha fallit platt och blivit lamt och stereotypt men eftersom Gulli överlever mot alla odds så tvingas han också hålla sina löften och dessutom sakta men säkert börja ta itu med hur osannolik hans överlevnad var, vilket ger en tredje dimension av filmen.Vad var det som gjorde att han klarade sig när övriga fem dog nästan omedelbart? Fanns det en vetenskaplig förklaring, hade högre makter ett finger med i spelet eller hade han bara en förbannad jävla tur helt enkelt.

Kormákur’s val att vägra använda vattentankar, allt spelas in ett rasande Nordatlantiskt hav ger en unik känsla av hur små vi är när vädrets makter går all-in och vräker på med hela den mäktiga arsenalen. Han blandar dessutom både återskapade och dokumentära bilder vilket ger ytterligare realism åt historien för hur otrolig den här storyn än kan verka så har händelsen faktiskt inträffat i verkligheten. Vid ett tillfälle frågar någon Gulli, om han överlevde eftersom han är en säl eller ett troll. ”Nej”, säger Gulli, ”jag är bara en vanlig man som simmade.” och det är väl faktiskt precis det han är. Det finns inga förklaringar och Gulli vill inte ha några heller. Han vill bara vara en helt vanlig man och gå vidare med sitt liv. Han är ingen hjälte, inget medicinskt under eller Guds son som vissa vill göra gällande. Han gav sig ut på havet helt fel dag och fick betala ett högt pris men han lärde sig också en hel del om sig själv och det är också det budskap jag tar med mig när jag emotionellt söndersliten och utmattad lämnar biografen.

Djupet har biopremiär 10 maj

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg