Senaste Kommentarer

Top Commenters

Eden – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 12 augusti 2015 i

Film Recensioner

maxresdefault

Paul undrar varför inget är kul

Man vet att åren har passerat när det görs film om en era man själv har upplevt. Inte så att jag var djupt inne den franska klubbscenen, men även de yttre provinserna i Europa påverkades ju av det som hände. Och visst fanns det folk i bekantskapskretsen som ville ”satsa på musiken” i meningen stå och spela förinspelad musik på klubbar. Och leva dekadent.

Eden är en episk berättelse som rullas ut under en 20-årsperiod. Den tar avstamp 1992 då den entusiatiska och lite naiva Paul (Félix de Givry) tillsammans med sin polare Stan (Hugo Conzelmann) drar igång en DJ-duo med det lökiga (men tidstypiska) namnet Cheers. Initialt är det kärleken till musiken som driver duon framåt. Den nya tekniken möjliggör samplingar och inspelningar av musik i deras sunkiga lägenheter i utkanterna av Paris. Filmen är regisserad av Mia Hansen-Løve och skriven tillsammans med hennes bror Sven, som själv var DJ under 90-talet, och man får anta att Eden till viss del är baserad på Svens upplevelser. För stämningen sitter där. Miljöerna känns autentiska och mixen av skitigt och glamouröst känns väl avvägd. Cheers är en del av ett större musikkollektiv (där även Daft Punk ingår) och de röner framgångar tillsammans. De åker skytteltrafik över Atlanten och gör spelningar i New York och livet leker. Drogerna är en naturlig del av tillvaron, men tjänar mer som drivmedel än som något festligt.

eden2015620350

Daft Punk

Eden utspelar sig som sagt under en lång tidsperiod. Vilket också återspeglas i filmen speltid som klockar in på dryga två timmar. Två långa timmar ska sägas. Det är ett ambitiöst bygge som faller under sin egen tyngd. Problemet är främst den dramaturgiska kurvan som påminner om den hos en nyligen avliden patient. Visst, det händer en hel del, men filmen saknar toppar och dalar. Det blir ett segt lunk som blir rätt trist i längden. Karaktärer kommer och går utan något större väsen och huvudpersonen Pauls letargiska inställning till livet smittar av sig. Man slutar helt enkelt bry sig. För trots att han lyckas hanka sig fram som DJ räcker aldrig pengarna till på grund av hans totala oförmåga att förstå ekvationen tillgångar/utgifter. Verkligheten knackar hela tiden på dörren och under filmens gång blir Paul alltmer desillusionerad. Pauls passivitet gör att tiden springer ifrån honom; gamla flickvänner skaffar familj och barn och branschen efterfrågar till slut David Guetta-figurer snarare än Paul och hans kollektiv. Tanken är man ska känna med Paul, men hans bristande karisma, begränsade skådespelartalang och det löskokta narrativet skapar bara en malande tristess. Filmen skildrar en man som efter den initiala uppgången stagnerar och inte gör något åt saken. Paul liv passerar revy och när filmen är slut går det inte att tolka titeln som något annat än en grym ironi.

Eden har biopremiär 14 augusti

betyg2_5

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg