Senaste Kommentarer

Top Commenters

Elysium – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 9 augusti 2013 i

Film Recensioner

Elysium1

”Titta där uppe. Det är Elysium. Där bor de rika” säger en ung Max DaCosta till sin bästa vän och pekar upp mot den sotsvarta himlen. ”En dag skall jag ta dig dit, det lovar jag”. De ritar M+F i handen och en cirkel för evighet men också för Elysium. Där uppe på himlavalvet tittar de förmögna människorna ner på det jordklot de en gång flytt och likt ett  lyckohjul frestar den runda rymdkolonin en fattig befolkning att ständigt prova lyckan men här finns inga vinster att kvittera ut, nej ett spel på lyckohjulet resulterar alltid i en svidande förlust. Endast nitton minuter skiljer misär från lyx och de illegala rymdskepp som lyfter mot skyn med lycksökare skjuts ner utan förvarning.

På Elysium lever det fina folket i överflöd. Vädret är alltid vackert och det är varmt men utan att vara hett. Man vill ju inte gärna svettas i långklänningen från Vera Wang. Marmorn den är kritvit, vattnet azurblått och champagnen välkyld. Här pratar man franska med varandra när man plockar hors d’œuvres från silverfaten på de fina festerna. Högteknologisk inredning och utrustning ser till att invånarna på Elysium alltid är välmående och friska och de har till och med en medicinsk bädd hemma som botar alla sjukdomar, allt från nästäppa till ebola. Ingen skall behöva arbeta i onödan och ingen dör. Här uppe i denna välmående oas styr Delacourt (Jodie Foster) med järnhand. Ja, det är i sanning en idyll i ordets rätta bemärkelse men gränserna är stängda och ingen främling är välkommen hit. Ingen.

Elysium4

Elysium – det är ljust och fräscht i framtiden för de välbemedlade

På Jorden lever de utarmade och behövande. Det är alltid smådisigt och smutsigt. Skrot och sopor ligger i drivor och maten räcker aldrig riktigt till. I små plåtskjul, baracker utan möblemang sover man med bränder och upplopp utanför som enda sällskap. Överallt patrullerar ordningsvakter i form av färgglada robotar men man skall akta sig för att underskatta deras disciplinära kontrollbehov eller brist på humor, det kan stå en utblottad fabriksarbetare mycket dyrt.

Max är vuxen nu. Han är en rakad och tatuerad Matt Damon med ett gediget straffregister som ständigt förföljer honom. En gång brottsling, alltid brottsling. Ingen ursäkt är god nog. Var en lydig medborgare och du klarar dig, gör motstånd och du blir lämnad på gatan med blåmärken och frakturer och att vara sarkastisk mot en ordningsrobot är inget att rekommendera, något Max snart får erfara. Det enda positiva med den fysiska misshandeln är att han stöter ihop med F igen. Så många år har gått sedan han lovade henne Elysium, värdefull tid han har förlorat innanför fängelsemurarna men så står hon där igen, vackrare än någonsin. Frey (Alice Braga) tar hand om hans sår och med bandage på armen och en dejt i kalendern lämnar han sjukhuset lätt i sinnet. Lyckan blir kortvarig. En olycka på arbetet resulterar i att Max nu plötsligt är döende. Fem dagar har han kvar upplyser den känslokalla roboten honom om och slänger en burk smärtstillande framför näsan på honom, vänder på larvfötterna och åker därifrån.

Elysium6

Halt! Här får ingen passera. Här kommer ingen förbi. Homeland Security släpper ingen över galaxen.

Fem dagar att ta sig till Elysium. Fem dagar tills han måste lägga sig på den där bädden. Fem dagar innan han kan känna livet rinna genom kroppen igen. Svag och döende. I det här skicket kommer han inte ens att kunna ta sig till sin egen bädd. Han behöver pengar för att kunna köpa sig en plats på ett av de där illegala rymdskeppen och han behöver styrka för att kunna skaffa pengar. Det är sannerligen ingen enkel ekvation men tack vare sitt kriminella förflutna har han ett brett nätverk av tvivelaktiga polare som kan fixa både det ena och det andra. Genom en högst smärtsam operation får han tillbaka muskelkraften tack vare ett exoskelett och det finns en plan på hur han skall kunna få ihop tillräckligt för en resa. Kidnappa en rik snubbe från Elysium och pumpa honom på information, så lyder instruktionerna men det skall visa sig att man kanske gapat över lite för mycket. Plötsligt bär Max på någonting som inte främst hotar honom, han är ju redan döende som ni minns men hans omgivning och efter att ha blivit attackerad av flygande robotdammsugare hamnar han hos Frey igen bara för att upptäcka att hon har egna problem och utmaningar att tampas med.

Elysium2

Damon är döende, fattig, arg och beväpnad. En farlig combo för skurkar.

Blomkamp levererar en tempofylld och högst otrevlig historia som givetvis inte är verklighetsbaserad men likt förbannat är den ju det. Året är 2154 men man brottas fortfarande med precis samma problem som idag och världen må se mer utvecklad ut men under ytan bubblar fortfarande samma orättvisor, samma segregation och samma klasskillnader som vi ser varje dag. Uppe på gräddhyllan talas det franska på festerna men på Jorden är det spanska som gäller och flyktförsöken från Jorden till Elysium påminner givetvis väldigt mycket om de mexikaner som ständigt försöker ta sig över gränsen och till ett bättre liv i USA och precis som i verkligheten är det slutligen någon som sitter med en fet check och känslokallt skickar iväg de desperata flyktingarna åt sitt öde. Det är en värld där de rika får sjukvård men de fattiga tålmodigt får invänta döden.

I början av filmen frågar den unge Max varför livet är orättvist. Varför föds vissa där uppe men andra här nere? Här leker Blomkamp med livets lotteri och hur detta påverkar en människas framtid för så är det ju. Där vissa föds i Beverly Hills med guldsked i mun, Ferrari på parkeringen och Jimmy Choo på fötterna föds andra i West Point utan tak över huvudet, med kolera i kroppen och droger för att klara dagen och det är självklart att livet kommer att te sig olika men då kommer nästa fråga och det är vad man gör med de kort man fått på hand. Är det oundvikligt att falla in i brottslighet när man föds in i fattigdom? Går det att förhindra eller är man helt enkelt tvungen att stjäla för att överleva och vad händer när man försöker starta ett nytt liv och gå vidare? Hur ser samhället på en dömd brottsling och vad är hans chanser till ett vanligt liv? Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst men ändå missa någon liten vinkel som Blomkamp redan har tänkt på. Man skulle kunna säga att det Blomkamp påbörjade i District 9 med den tydliga apartheidallegorin det avslutar han i Elysium.

Elysium3

Vill man vara fin får man lida pin. Ett metallskelett skall fästas i kroppen.

Matt Damon är bra i Bourne jag vet men allra bäst är han faktiskt i filmer där han inte är actionhjälte. Han fungerar väl i rollen som Max innan allt brakar loss. När han är mjuk, omtänksam men ändå hård och plågad. När han kämpar mot samhällets orättvisor då är han magnifik. När han iklädd metallkorsett och skitförbannad skall gå head to head med en sadistisk prisjägare vid namn Kruger (Sharlto Copley) då faller marknadsvärdet betänkligt. Alice Braga är ett får som hela tiden måste ledas. Hon är tyvärr helt menlös,och någonstans verkar någon ha bestämt sig för att hennes största tillgångar är de bruna rådjursögonen så varför ge henne något utmanande, något med substans? Jodie Foster är rutinerad och gör sin grej utan förbehåll. Hon vaknade på morgonen, tänkte att ”idag skall jag vara Bondskurk” och så var hon det. Copley är bindgalen, han går mig på nerverna, han går Matt Damon på nerverna, han är högljudd och brutal. Han spränger saker hela tiden och karln lider uppenbarligen av svår megalomani, Kort sagt, han är lysande!

Elysium är trots sina brister utomjordiskt bra och det som imponerar allra mest är hur Blomkamp lyckas hålla denna stenhårda känga med nitförsedd stålhätta från att bara bli pekpinnar och en syltig moralkaka. Trots att Elysium med full kraft träffar rätt i veka livet på klassamhället, och det gör förbannat ont, det skall man veta så pekar han aldrig med hela handen och han serverar oss aldrig. Vi får tänka och analysera själva. Vill vi välja allvarsdörren så gör vi det men vill vi istället lägga allvaret åt sidan, inte ta ställning alls och bara njuta av en visuellt fulländad fläskig högoktanig science fiction med välkoreograferade fighter och benhårda karaktärer i en näst intill perfekt framtidsskildring så kan vi göra det. Till skillnad från människorna på Jorden är vi biobesökare nämligen fria att välja den verklighet som känns bäst.

Elysium har biopremiär 9 augusti

betyg4

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Eduardo Alarcon Klein

    Riktigt bra. Gillar de små subtila hyllningarna till Sydafrika (eller snarare referenserna) genom Krugers dialekt och ordval samt de sydafrikanska flaggorna. Elysium är vackert och perfekt berättat ur den dystopiska synvinkeln när vi rör oss på jorden genom de miljöer och avhumaniserande byråkratin råder såna detaljer som att spanskan nu är det dominerande språket samt att LA:s befolkning är just latinos är fina detaljer. Men samtidigt brister det på Elysium där logiska luckor slår en i ansiktet och till slut blir som flugor som man vill vifta bort men inte kan.

    Blomkamp levererar en tydlig och smärtsam dystopi men misslyckas med utopin och därmed brister filmen för mig till viss del. Damon är dock perfekt i rollen.

  • Pingback: Elysium är samma film som District 9 men sämre | Anarres()

Fler onyanserade inlägg