Senaste Kommentarer

Top Commenters

Escape Plan – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 6 december 2013 i

Film Recension

EP1

För att kunna iscensätta en rymning från ett hårdbevakat fängelse behöver du tre saker. Du behöver kunskap om arkitekturen, du behöver känna till rutinerna och sist men inte minst behöver du intern eller extern hjälp. -Ray Breslin

Lindman säger: Mikael Håfström hade en dröm. Han ville göra en actionrulle från svunna tider. Han ville vrida tillbaka klockan och landa i en tid när automatvapnen var som störst, när dialogerna var som torrast och filmen egentligen bara handlade om en enda sak. Fullt ös. För att kunna göra en film efter de premisserna behöver man två saker. En gammal actionhjälte som alla känner igen och ett lövtunt manus. That’s it. Håfström tänkte längre än så. Han plockade inte bara en gammal actionhjälte, han plockade två! Egentligen är det konstigt att ingen har gjort det tidigare, satt ihop både The Governator och Italian Stallion i en och samma film alltså och nej, The Expendables räknas inte. Escape Plan är filmen där Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger har hela spotlighten för sig själva. Där de kan sola sig i glansen av sin storhet och gödsla med one-liners och patronhylsor. Eller, det var väl tanken i alla fall men någon annan kom och stal en del av showen men jag kommer att återkomma till det.

Escape Plan är en film som är fullständigt omöjlig att skriva om utan att omgående avslöja den första överraskningen så vill man inte veta grundstoryn så varnar jag härmed för SPOILERS

Ray Breslin (Stallone) sitter i finkan. Han är hård som granit och knivhugger en medfånge till döds. Detta resulterar i en vistelse i den fruktade isoleringscellen. En bilbomb brinner av utanför och panik utbryter. Brandkåren kommer med sirener och slangar och har man sett på tusan. När röken skingras är Breslin puts väck. Isoleringscellen är tom så när som på en bibel. Kameraklipp. Breslin sitter i en bil och snackar gamla minnen, stiger ur och ringer ett kort samtal. ”it’s on” Polisen kommer och plockar upp rymlingen men in i handlingen störtar Farbror Barbro. Jag kallar honom så eftersom Vincent D’Onofrios karaktär ständigt smörjer sina händer med handkräm. Det visar sig nu att Breslin inte alls är kriminell. Han är… wait for it… anställd av staten för att testrymma från alla fängelser! Jodå, så är det och då är det givetvis okej att kniva folk till döds, slå ner vakter och spränga skit. For the greater good! Välbetalt är det också. 2,5 miljoner dollar får man i lön.

Trots logiska luckor större än Assuandammen tycker jag ändå att filmen börjar rätt lovande. Det är underhållande och faktiskt rätt spännande. Jag satt och tyckte att, ja men det här blir nog bra, eller vad säger du Emil?

EP4

Vincent D’Onofrio styr och ställer

Emil säger: Suck. Alltså. Jag är verkligen inget Håfström-fan, men, han är en traditionell och habil berättare, jag trodde därmed att detta kunde bli någonting bra. Jag är inte heller främmande för en god portion övervåld och lite pangpang. Men jag börjar ana oråd ganska tidigt, eller ana, jag får helt enkelt oråden kastade i ansiktet när Ray gör en ofantligt löjlig gest mot Hush (Curtis ”50 Cent” Jackson). Han formar fingrarna som en pistol, skjuter av, och blinkar med ena ögat samtidigt. Det enda som är stelare än Sly i det läget är Fiddy Cents mottagande av gesten. Alla tvivel om vem som är värd Razzien skingras dock när Emil Rottmayer (Arnold Schwarzenegger) stiger in i handlingen. Även om jag uppskattar försöket att göra honom till filmens comic relief.

Men okej, ingen av dessa broilers har ju någonsin varit någon karaktärsskådespelare. Allt kan ju kompenseras för med lite köttig action och välplanterade one-liners. Men, nej. Rätt premisser hade nog kunna få dessa köttstycken att trivas som späckhuggare i vattnet. Nu är tyvärr manuset för tunt och regin alldeles för tafatt. Tänk en film som Running Scared (2006) – som jag såg om här i dagarna med anledning av Paul Walkers bortgång – fast med Sly och Arnold i ledande roller. Hetsigt, våldsamt och testosteronfyllt – på rätt sätt. Här är vi inte ens i närheten av den typen av nerv eller spänning.

Jag är nyfiken på vem du anser stjäl en del av showen? Inte Vinnie Jones va? Han har inte mycket bredd i repertoaren den mannen. Inte är det väl James Caviezels horribla överspel du tänker på!? Om så är fallet får vi nog lösa våra meningsskiljaktigheter ”inside the Octagon” istället för genom det här tangentkriget!

EP2

Italian Stallion och The Governator. Gamla som gatan men fullt kapabla att knäcka ett par skallar

Lindman säger: Jag är med dig och jag håller också med dig men samtidigt gör jag det inte. Stupid but fun. Där har du det, svart på vitt. Hela storyn är ju egentligen så förbannat korkad att man häpnar. Efter att Breslin har rymt får han ett nytt uppdrag. Han skall bli inspärrad igen men den här gången finns det inga livlinor. Han skall placeras i världens mest rymningssäkra fängelse, ett fängelse med maskerade vakter, på okänd ort och det är en finka han själv varit med och designat. Väl där bondar han med Emil. Rottmayer alltså, inte Viksell och de planerar en flykt. Svårare än så är det inte. Under resans gång uppfinner dessa mångsidiga herrar en mängd prylar som hade gjort MacGyver stolt som en tupp och när man behöver något, t.ex. ett runt metallföremål, exakt 8 cm i diameter, ja då finns det där under ett skrivbord i samma rum dit du blir släpad till förhör. Nej, man skall inte vänta sig någon utmaning för hjärnkontoret. Lämna hjärnan hemma och se Escape Plan i rent underhållningssyfte.

Jim Caviezel är den grymt sadistiska fängelsedirektören Hobbes och han är ett klassiskt fall av ”viskare”. Läs Christophers utläggning om fenomenet här http://onyanserat.se/onyanserat1/jag-viskar-darfor-skadespelar-jag/
Överspel säger du, snarare underspel säger jag. Hobbes är en iskall byråkratisk Caligula med spår av Hume Cronyns karaktär Munsey i Dassins gamla sköna noir-rulle Brute Force. Han är dessutom välklädd, vilket som bekant alltid ger extra pluspoäng. Så Emil, vi syns väl i oktagonen då!

För att koka ner det hela så säger jag att Escape Plan är lättviktig underhållning för stunden. Lättviktig underhållning med två tungviktare i fokus. Håfström lyckas absolut inte infria de höga krav som automatiskt ställs på en regissör som skryter med Sly och Arnie och därmed också 131 erfarenhetsår i huvudrollerna men den är heller inte så dålig som kritikerkåren förväntas tycka när det gäller en film med Sly och Arnie i huvudrollerna. Retrokänslan uteblir tyvärr men vid ett tillfälle får Schwarzenegger möjlighet att slita loss en enorm kulspruta från sitt fäste och peppra vilt omkring sig och då jävlar är det 80-tal igen.

EP3

Jim Caviezel, välklädd viskare med tveksam agenda

Emil säger: Stupid, men inte fun. Det är där det största problemet ligger egentligen – jag har helt enkelt inte kul. En gång skrattar jag dock, när Arnold säger till en snubbe: ”You hit like a vegetarian”. Ytterst löjlig sagt egentligen, men i det här sammanhanget, och givet vem Arnold är, har varit och har spelat, blir det jättekul. Sedan är det jävligt underhållande när Arnold får tag i kulsprutan – en blinkning till hans egen filmhistoria. Men detta är också de enda två tillfällena jag är road. Och jag håller inte med dig om Caviezels prestation, dressat eller inte. Den ”byråkratiske mördaren” är ju till sin stereotypiska natur nedtonad. Men det går att prestera överspel även inom dessa ramar – Caviezel uppvisar detta med all tydlighet.

Breslin får namnet Porthos när han går undercover och när han träffar Rottmayer säger denne till honom att han är den fjärde musketören. Är det jag som inte förstår något slags alludering eller skämt här? Den fjärde musketören var väl ändå D’Artagnan? Om jag ändå ska lyfta de positiva bitarna så måste jag säga att jag uppskattar framställningen av muslimer. Jämför bara med hur det har sett ut i amerikansk film de föregående tre decennierna, 90-tals-rullen True Lies (1996) är ett exempel. I Escape Plan har ”muslimen” samma karaktärsdrag som Arnold och Sly – varken mer eller mindre. Och är det inte också en uns Guantanamo-kritik som skönjs – eller så är det bara jag som överanalyserar.

Arnold och Sly i samma film är onekligen en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Men allt jag känner är besvikelse. Det här räcker helt enkelt inte till någonting. Det får nog bli octagonen wise-ass!

Och efter en omgång i octagonen kunde Lindman och Emil slutligen enas om ett betyg. Det blir tre ljudtekniker, tre svaga rackare.

Escape Plan har biopremiär 6 december

betyg3

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg