Senaste Kommentarer

Top Commenters

Fantastic Four – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 5 augusti 2015 i

Film Recensioner

FF

”Ringggg ringggg ringggg” Telefonen ringer hos den där provisionsplufsiga filmbolagsdirektören som vi nu lärt känna så väl. Den här gången visar det sig vara en väldigt stressad och till synes något desperat Josh Trank som har en idé.

– Twentieth Century Fox, The United States of America. Hur kan jag som provisionsplufsig bolagsdirektör hjälpa till?

– Det här är Josh Trank.

– Josh who?

– Du vet, ung kille. Rookie på arenan som slängde ihop en indiesuccé om okända superhjältar i vardagen och blev tokhyllad. Alltså verkligen hyllad. Du vet hyllad som i att hattar kastades i luften och serpentiner blåstes över grönskande ängar till fanfarer i C-dur. Chronicle? Ring any bells?

– Ah, du ja. Jag trodde att du blivit utbränd och legat i fosterställning eller något. Alla undrade var du tog vägen egentligen.

– Utbränd? Vad snackar du om? Jag har jobbat dag och natt och nu är det filmdags. Jag tänker superhjältar igen. Det är dags för publiken att ramla av stolen. De skall ligga där på golvet, lyckas resa sig, sätta sig tillrätta igen och sedan ramla av en gång till. Det här är något utöver det vanliga. Jag lovar dig. Casha upp och du kommer aldrig att behöva ligga sömnlös igen. Håll i dig nu. Vi snackar MARVEL!

– Marvel huh? Har vi inte gjort allt där nu? Fan, någon grävde ju till och med fram en jävla myra ur de dammiga arkiven för att det är så sönderexploaterat. Vad kan vi rimligtvis ha kvar där? Såvida du nu inte är inne på något som vi ännu inte rebootat då så klart.

– Reboot it is! Det är dessutom en reboot på en reboot. Fatta vad meta! Det är ….*drum roll* FANTASTIC FOUR!

– Men va? Are you shitting me son? Vi har ju redan plöjt ner miljarder på de där fyra avarterna. Det finns ju inte en ungdom som inte kan hela deras livshistoria. Vi har avverkat allt från favoritflingor till hur de fick sina superkrafter.

– I know right!? Men vi skiter fullständigt i det nu. Inget av det där gäller längre. Allt vi tidigare har sagt och gjort om Fantastic Four är fucking history. Vi bara låtsas att det aldrig hänt och hittar på en helt ny story. Eller ny och ny. Jag återanvänder egentligen hela Chronicle. Vilket innebär att den blir fullständigt meningslös och absolut inte tillför någonting till historien. Då kan vi nämligen göra ännu en om något år. Reboot inom en reboot inom ännu en reboot. Hajar du eller, det är Inception fast på riktigt.

– Spectacular! Du har precis hittat ett nytt sätt att mjölka ur ännu mer pengar från pöbeln. Josh, you motherfucking genius! Jag har alltid sagt det, det kommer att bli något stort av dig.

FF1

Johnny, you’re on fire!

Ja men herregud och heliga moder Maria! Varför? Exakt vad är syftet med den här filmen? Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på men jag kan åtminstone försöka beskriva för potentiella biobesökare varför man bör lägga pengarna på annat. Men vi börjar med det positiva för den goda stämningens skull. Glädjeplåstret är trots allt snabbt avrivet. Äntligen en superhjältefilm som klockar in på under två timmar. Yey! Specialeffekterna i slutet är rätt fräsiga. Okej, det var väl det.

FF3

So long Reed!

Nu börjar en avhandling i ämnet ”Epic Fail”

Det är lektion och klassens supernörd Reed står vid svarta tavlan och börjar surra om korrelerad kvantfysik, metastastiska metafyser, cryogena cykler, polluxa partiklar och vertikala ventriklar för en publik som hellre lattjar med pappersflygplan. Läraren gör sitt bästa för att sänka wonder childs självförtroende men det går givetvis inte. Faktum är att Reed redan har slängt ihop en mirakelmackapär i garaget hemma. När andra byggde får av kottar och tandpetare bygger Reed en teleporteringsapparat. Seems legit. Han behöver dock en liten del till för att slutföra projektet. Denna känsliga högteknologiska pryl råkar finnas på en bilskrot. Han åker sonika dit och hämtar skiten och får med sig en kompanjon på köpet. Ben skall visa sig bli hans assistent och ständiga partner in crime. Sju år går och det är vetenskapsmässa i stan. En live-demo går som en live-demo brukar göra, åt pipsvängen. Detta gör dock inget då det är ambitionen som räknas. Dr. Storm erbjuder därför de unga tu ett stipendium och snart står de i verkstaden och svetsar, programmerar och bygger framtidens hopp. Slutmålet är att kunna teleportera människor. Men de är inte längre ensamma. Med sig har de nu även Sue som är en jävel på att stirra på siffror och att rita diagram på white boards. Johnny Storm är som namnet avslöjar Dr. Franklins ohängde son. Han tycker att good ol’ pops är dyngtrist och roar sig med att köra streetrace i sin råtrimmade Toyota på nätterna. Som straff får han joina teamet. Dessutom har en asocial surkart vid namn Victor Doom anslutit. I smyg är han kär i Sue som förresten också är dotter till Dr. Storm. Hon har dock mest kul med Reed. De är glada och lattjar i labbet vilket inte ses med blida ögon av Doom, det där namnet alltså. Jag skall döpa mina framtida kids till Doom.

FF4

Use the force, Sue!

Anywho. Det hela löser sig relativt enkelt och snart är fyra av fem i en annan dimension. ”Life is strange in the other dimension” sjöng det skånska synthpopbandet S.P.O.C.K. en gång i tiden och visst hade han rätt Alexander Hofman. Det är jättekonstigt här. Fullt med grön materia som tycks bubbla av energi. Varje gång man kommer till en annan dimension så måste man utforska allt, helst utan riskbedömning. Det är sedan gammalt. Plötsligt slår stora gröna lavavågor upp och jagar våra blivande hjältar. Stackars Doom blir fångad i lavan och faller mot sin död. Det här är kanske en spoiler men de stackare som väljer att gå och se den här filmen vet ju att han inte alls dör utan blir kvartettens ständiga nemesis Dr. Doom.

När de fyra vännerna kommer tillbaka till verkligheten upptäcker de att något har hänt. Hos Ben och Johnny är det rätt tydligt eftersom den ena brinner som en fackla och den andra är täckt av sten. Man hatar ju när det händer alltså. Reed märker ingenting förrän han plötsligt blir utdragen som en mördarsnigel, ömsom lång och smal, ömsom kompakt och av medellängd. Sue som inte ens var med på ”andra sidan” men fick en brinnande bildskärm i nyllet kan nu fixa coola kraftfält. Nu är det dags att samarbeta och rädda världen från förintelse men hur skall de kunna skaka av sig militären som vill använda kvartetten som krigsmaskiner? Oh whoopie doo.

FF5

Rock on Ben!

Fantastiska Fyran my ass. Snarare Fåniga Fyran. Nej, Fantastic Four är något så ovanligt som en film som aldrig lämnade trailerstadiet. Det här är verkligen mycket snack och ingen verkstad alls. En timme för att bygga upp något som leder till… ja vaddå? Absolut ingenting. Inte för att jag hade några särskilda förväntningar på filmen men sällan har jag väl känt mig så blåst på en film som här. Det blev ju ingen film. Ingen dramatik. Ingen känsla. Inget avslut. Dessutom är skådespeleriet smärtsamt dåligt. Lovande unga skådespelare som Miles Teller, Kate Mara, Michael B. Jordan och Jamie Bell lyckas inte göra någonting minnesvärt alls av sina karaktärer. Reg E. Cathey i sin fadersroll är rutinerad och stabil men den tristaste ledargestalt sedan Theorin Oakenshield i Hobbit. Sämst av alla är dock överspelande Toby Kebbell. Och lämpligt nog får det bli slutorden. Stanna hemma. Det här är bara käbbel.

Fantastic Four har biopremiär 7 augusti

betyg1

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg