Senaste Kommentarer

Top Commenters

Farväl till maffian – Recension

Inlägg av Emil Viksell den 22 november 2013 i

Film Recensioner

Farväl till maffian 1

Familjen Manzoni

Jaha…

Den amerikansk-italienska maffian upphör uppenbarligen aldrig att fascinera. Denna genre har mjölkats, förnyats och parodierats. Vänts och vridits på så många sätt och så många gånger att jag nästan beundrar de som envist tar sig an uppgiften ännu en gång. Denna gång är det Luc Besson. Regissören vars specialitet är något mer sofistikerade våldsexcesser till filmer som (oftast) är (ganska) bra. Med sig har han primus usual suspect: Robert De Niro, som tycks ställa upp på allt möjligt skit nu för tiden. Samt Michelle Pfeiffer och Tommy Lee Jones.

Familjen Manzoni befinner sig under vittnesskydd i Frankrike efter att pappan, made man Giovanni (Robert De Niro), golat på sina gamla vänner och kollegor i New York-maffian. Familjen är minst sagt svårassimilerad. De har fått byta hemvist flertalet gånger till följd av sin hemfallenhet för övervåldslösningar på stora som små problem – detta gäller samtliga familjemedlemmar: Giovanni, Maggie (Michelle Pfeiffer), Belle (Dianna Agron) och Warren (John D’Leo). Maffian vill ha deras huvuden på ett fat. Spänningen tätnar… eller nåt.

Farväl till maffian 3

Våld är aldrig lösningen…

Visst är det lite kul. Kul och tröttsamt, samtidigt. Att driva med klichéerna i maffiafilmer har likväl i sig blivit en kliché. Här skulle det behövas ett helt nytt tilltal, en film som faktiskt tillför någonting nytt. Det gör inte Farväl till maffian. Kulturkrockarna som uppstår när den buffliga Brooklyn-stilen möter de normandiska byinvånarna genererar en del småkul scener. Bland annat när Belle läxar upp en finnig kille som trakasserar henne sexuellt. En eloge till människorna bakom sminket för de groteska och realistiska finnarna – jag tror till och med att jag spyr lite i munnen vid ett tillfälle. ”Läxar upp” är för övrigt en underdrift, hon misshandlar helt enkelt killen rätt grovt. Samtidigt blir här ett problem med filmen väldigt påtagligt. Besson har blandat det extremt våldsamma och realistiska tilltalet från maffiafilmer med ett mera komiskt tilltal från komedin. Det tar, som ytterligare exempel, väldigt långt tid för Giovanni att strypa en kille – nästan som i verkligheten. Det är lite svårsmält, det är svårt att skratta åt lustigheterna mitt i allt våld.

Besson driver med sitt hemland, bland annat matkulturen får sig en känga – grädde i mängder i precis allting. Filmen har också en Bessonsk, eller är det kanske europeisk, aura. En färgkomposition som inte är lika tvättad och polerad som ett amerikanskt dito. Detta är uppskattat. Men det räcker tyvärr inte. Inte ens Pfeiffers goda skådespelande eller en väldigt rolig metascen som får mig att skratta högt – tänker inte avslöja för mycket, men den inkluderar filmens producent Martin Scorsese och De Niro själv. Inte heller de rätt välkomponerade scenerna med maffians torpeder och Gorillaz-musik räddar situationen. Eller  bra musik i övrigt, bland annat Cat Power. Det mesta är gammal skåpmat, även Tommy Lee Jones som butter FBI-agent. Sidointrigen med Belle och hennes romans med en nördsnygg lärarstudent är rent ut sagt vedervärdig, och den avslutas dessutom abrupt otillfredsställande. De Niro gör hyfsat väl ifrån sig. Men det här är tyvärr bara en medioker film med ett tråkigt slut.

För övrigt ryktas det om en kommande maffiarulle med Scorsese bakom kameran och De Niro framför. Känner redan hur förväntningarna börjar stiga. Den kan därmed antagligen inte bli något annat än ett magplask.

Farväl till maffian har biopremiär den 22 november. 

betyg2

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg