Senaste Kommentarer

Top Commenters

Flight – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 20 januari 2013 i

Film Recensioner

Ett hotellrum, en omotiverad nakenscen och telefonen som ringer med den där ilskna ”ex-fru-tonen”. Dialogen är fientlig och det är ”fuck you” för hela slanten innan det klickar till i örat. Mannen tänder en cigg och sträcker sig efter flaskan. De hånglar lite innan han drar en lina och lämnar rummet. Det har blivit dags att gå till jobbet.

De svarta pilotbrillorna döljer en natt full av droger och sprit. Oklanderligt klädd i uniform ser han ut att vara redo för ännu en dag på arbetet, ett arbete som kräver full koncentration och reaktionsförmåga. Whip Whitaker har flugit i hela sitt liv, som knatte hemma på gården, i krig och nu som inrikespilot för ett Amerikanskt flygbolag. Det här är bara ett rutinuppdrag. En flygresa på under timmen. Innebär detta att Whip kan vara vaken hela natten och kröka ner sig totalt, knarka in absurdum och ha vilt sex med sin flygvärdinna (Nadine Velazquez) men ändå genomföra en flygning till Atlanta klockan 09.00? Det kan han. Kan han dessutom smyga in en rejäl monsterdrink i cockpiten, svepa skiten och sedan flyga genom tidernas värsta regnväder med en turbulens från helvetet? Det kan han.  Den stora frågan är, vill vi att han skall kunna det?

"Ready for takeoff." Denzel Washington imponerar i Flight

När instrumentbrädan börjar blinka, planet kränga och hysteriska skrik fyller flygplanskroppen håller sig Whip iskall och handlar rationellt. Andrepiloten Ken Evans (Brian Geraghty) ber till Gud och skräcken i hans ögon är äkta när första jetmotorn ger upp. Whip behåller lugnet även när motor nummer två fattar eld och han fattar det svåra beslutet att tömma bensintanken. Utan bränsle och utan motorer är det svårt att manövrera ett passagerarplan men han är fast besluten att rädda alla dessa människor. Genom att vända planet upp-och-ner i luften lyckas han ta sig tillräckligt långt för att kunna kraschlanda utanför bebott område. Landningen är hård och plötslig. Snabba bilder på hysteriska överlevande och fastklämda kroppar i ett brinnande inferno.

96 liv räddas den där dagen, ”endast” sex omkomna men egentligen är det faktiskt bara fyra eftersom kabinpersonalen inte räknas in i statistiken då ”det ingår i deras jobb” men faktum kvarstår ändå att samtliga passagerare och personal egentligen borde ha omkommit. Tio toppiloter återskapade situationen i flygsimulatorer, ingen av dem lyckades landa planet. Summa summarum, alla skulle ha dött. Whip Whitaker är en vardagshjälte!

Alla sätt är bra utom de dåliga, som det brukar heta

Eller är han det? Sönderslagen och med kraftiga minnesluckor ligger han för observation på sjukhuset. Hans vänner är där och försöker förklara situationen, att han är en hjälte och Guds mirakel men hans inre demoner är starkare och de sliter i honom, tvingar honom tillbaka till alkoholen. Han försöker kämpa emot när hans egna Dr. Feelgood, Harling (John Goodman) dyker upp vid sjuksängen med en fullpackad lattjolajbanlåda. Vodka, kokain, cigaretter och senaste numret av Ass Master. Han väljer att behålla ciggen och skickar hem Harling med resten. Under en smygrök i trappuppgången träffar han narkomanen Nicole (Kelly Reilly) för första gången och det kanske inte är kärlek vid första ögonkastet men det finns ändå något där, något att bygga vidare på. En gemenskap, ett delat missbruk och en trasig tillvaro som kanske kan lappas ihop genom gemensamma kämpainsatser. Det skiter sig direkt. Whitaker hinner knappt bli utskriven innan han krökar ner sig till en nivå som borde resulterat i en ny koma.

Nyheten är nu ute. Hjälten på allas läppar, Whip Whitaker är en alkoholist och borde hållas ansvarig. Det spelar ingen som helst roll att han räddade 96 människor från en säker död. Det spelar heller ingen roll att planet var en dödsfälla från det ögonblick han satte sig vid spakarna. Han var påverkad av både kola och sprit och borde inte flugit den där morgonen. Faktum är att han borde spendera resten av sitt liv i en fängelsecell.

Facket och flygbolaget vill ha en mörkläggning av händelsen och kallar in en skrupelfri advokat, spelad av Don Cheadle som får i uppdrag att smutskasta vittnen och bevisning. Nu följer ett politiskt spel och en studie i mänskligt förfall. Det är också här vi får veta att Gud ständigt är närvarande. Genom att ständigt referera till den allsmäktige skall vi tro att han hade ett finger med i spelet den där ödesdigra dagen. Detta visas med all tydlighet under mötet med andrepiloten Ken Evans som också han överlevde kraschen. Handikappad för livet och med skuldkänslor ligger han i en sjuksäng med sin flickvän ständigt vid sin sida. Han säger att han är tacksam över att vara vid liv men avbryts direkt, inte tacksam, välsignad säger hon. De fattar varandras händer och ber en stilla bön. ”our father who art in heaven hallowed be thy name…”

Don Cheadle övertygar men får alldeles för lite utrymme i filmen

Denzel Washington är Whip Whitaker. Han är som klippt och skuren för rollen, explosiv och arrogant men samtidigt förlorad och självdestruktiv. Hans kamp mot sig själv är smärtsam att följa och alla känsloregister får jobba för fullt. Efter torra avstick i diverse dussinaction-rullar så visar Denzel åter att det är här han hör hemma och skall du se Flight så är det för Denzel Washington. Han är magnifik men det är han tyvärr ganska ensam om.

Filmen är nästan två och en halv timme lång och flygdramat startar i ett furiöst tempo. Utan att gödsla med dyra specialeffekter skildrar man en skräckfärd som är både verklighetstrogen och nära. Efter denna lovande start följer en två timmar lång fylla och predikan. Det är som ett enda långt utdraget AA-möte med slumpmässigt utvalda människor som endast dyker upp för att prisa Gud. Budskapet är tydligt, ”det är dåligt att dricka alkohol”. Du får ett uselt omdöme och det kommer att gå ut över relationer, arbete och vänner. Utan att avslöja för mycket så är det däremot bra att dra ett par linor kokain då och då men oavsett vad din synd är, Gud förlåter dig alltid, but he moves in mysterious ways som Bono brukar säga.

Robert Zemeckis Flight är en mustig moralkaka som varar hela tiden ut men den är samtidigt sådär obehagligt klibbig. Likt ett Hubba Bubba i håret fastnar budskapet och är i princip omöjligt att få bort. Alkohol är dåligt, Gud är god. Det vet vi men skall vi tycka synd om Whip eller skall vi förakta honom och hans val i livet. Är de hans egna val och skall vi verkligen känna sympati över en man som ständigt trampar på sina närmaste, människor som försöker hjälpa honom? En man som riskerar andra människors liv genom sina aktioner. Är det hans eget fel att han inte kan hålla fingrarna borta från flaskan eller är det samhället, kanske är det hans pappa som skall bära skulden, eller är det bristen på kärlek och omtanke? Kanske är det helt enkelt så att Gud har övergivit honom trots allt? Det är i grund och botten en intressant samhällsdebatt och Flight är en gigantisk reklampelare för Anonyma Alkoholister men det här är varken platsen eller formatet för en sådan diskussion. Vagnen kommer ständigt före hästen och det blir helt enkelt för trist och högtravande i längden.

Flight har biopremiär 1 februari

betyg2

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg