Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Meet The Parents: Little Fockers – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 13 januari 2011 i

Film Recensioner

Det var faktiskt med glädje som jag gav mig av till biografen för att titta på ”Meet The Parents: Little Fockers”, det var en ganska tidig morgon och jag tänkte att det skulle bli skönt att få skratta in dagen. Den tanken skulle visa sig vara långt ifrån sanningen… väldigt långt ifrån sanningen.

"-Vad i helskotta gör jag i den här filmen?"

”Efter tio år börjar den minst sagt svåråtkomlige svärfadern Jack (Robert De Niro) äntligen att acceptera Greg (Ben Stiller), som har hunnit få två små Fockers med frun Pam (Teri Polo). När den panke Greg tar ett extrajobb hos ett läkemedelsbolag börjar dock Jack, ännu en gång, att fatta misstankar mot sin svärson. När hela släkten, inklusive Pams trånande ex. Kevin (Owen Wilson), dyker upp på tvillingarnas födelsedagskalas, måste Greg ännu en gång bevisa för Jack att han är fullt kapabel att ikläda sig rollen som mannen i huset.”

Nyckelorden i det hela är ”ännu en gång”. Receptet som funkade utmärkt i den första filmen och helt ok i den andra upprepas här utan att tillföra något som helst nytt till bordet, tvärtom. Det är dessutom bakat med en tillsynes avmätt och frånvarande touch där ingen direkt ansträngning eller kärlek verkar har lagts på vare sig manus, regi eller skådespel.

Jag förstår varför De Niro ser så bister ut... han skrev på för "Little Fockers".

Manuset är så övertydligt och stolpigt att man ser skämten och uppläggen komma från flera ljusårs avstånd och jag kom på mig själv med att gång på gång tänka ”nu kommer nog det här att hända, men jag hoppas att det inte gör det” men tyvärr så hände just det. Författarna har hela tiden tagit den uppenbara och enklaste vägen till humor, jag använder här ordet humor i den lösaste av betydelser, och det är i dom flesta fall fruktansvärt barnsligt… på fel sätt. Karaktärerna beter sig pinsamt omotiverat och dialogen är som hämtad ur en ostig amerikansk såpa, allting sägs rakt ut och det finns ingenting mellan raderna. Skälet till varför Greg återigen söker Jacks godkännande är så vattentunt att ingenting han gör därefter, det vill säga allt, känns befogat.

I dryga en och en halv timme hade jag samma ansiktsuttryck som lillkillen.

Jay Roach som regisserat dom två tidigare filmerna har  visat att han kan hantera barnslig humor på ett sätt som gör att det faktiskt blir roligt, men Paul Weitz  saknar uppenbarligen alla spår av den förmågan. Ska det vara barnsligt så måste det också spelas på riktigt, men i ”Little Fockers” känns det som om jag tittar på en Stefan-och-Krister-fars… en dålig Stefan-och-Krister-fars. Vad sägs om en scen där Ben Stiller och Jessica Alba hjälps åt att föra in ett rektallavemang på en patient och båda beter sig som om dom utförde en smärre sexuell handling? Roligt? NEJ!

"-Allvarligt talat tjejen, om dom ber dig skriva på för en film till... spring!"

Borde då inte denna ensemble av välrenommerade skådespelare i alla fall höja filmens underhållningsvärde? Jo det borde den, men det gör den inte. Alla verkar dom ha varit minst lika uttråkade under inspelningen som jag var i biosalongen. Robert De Niro rapar oengagerat sina repliker med sitt patenterade ”jag-känner-fislukten-fejs” och verkar i vissa scener så blasé att han nästan somnar, Ben Stiller spelar över katastrofalt i varenda scen och han känns lika trovärdig som artiklarna i ”En Ding Ding Värld”, Owen Wilsons karaktär är så överdriven att jag nästan drabbas av akut narkolepsi, Jessica Albas läkemedelsrepresentant får det att krypa i skinnet på mig och Dustin Hoffmans flummiga papparoll är ett hån mot hans tidigare karriär.

"-Bara le så stort ni kan så tror dom att vi gillar filmen!"

Allting i filmen är överdrivet och övertydligt in absurdum och resultatet blir en kalkon av rang, jag har ärligt talat aldrig varit så nära på att resa mig ur en biostol och lämna salongen. Jag kände mig lurad, förolämpad och bestulen på nästan två timmar av mitt liv. Man brukar överdrivet säga ”jag skrattade inte en enda gång” för att beskriva en tråkig film, men i det här fallet är uttrycket helt sant. Jag skrattade verkligen inte en enda gång! Jag tror att jag drog lite på smilbanden två eller tre gånger, men det kan bara ha varit spasmer som resultat av den visuella och audiella misshandel som min hjärna fick utstå.

Så där har ni det, min första riktiga sågning sen jag började skriva här på Onyanserat och jag måste säga att det var ett välförtjänt objekt som fick den. Jag säger bara: VARNING!

Meet the Parents: Little Fockers har premiär 14 januari

Aftonbladet: 1 av 5 : Expressen: 1 av 5 : SVD: 1 av 6 : DN: 2 av 5

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Mats Janson

    Ahhh! Inte mycket går upp mot den sadistiska njutning man känner när man läser en härlig sågning.

  • Underbar recension/sågning. Bekräftade det jag redan hade på känn, om Little fockers dyker upp i min närvaro ska jag lägga benen på ryggen.

  • Pingback: Meet the Parents: Little Fockers — Mikael Persson()

Fler onyanserade inlägg