Senaste Kommentarer

Top Commenters

Gangster Squad – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 11 januari 2013 i

Film Recensioner

”This isn’t Chicago, it’s the wild fucking west!” vrålar Sean Penn och slår näven i bordet. Välkommen till Los Angeles och 1949, en stenhård tid i en stenhård stad för stenhårda män. The city of angels är inte längre vad den en gång var. Polisen har sedan länge tappat kontrollen och gangsters har tagit över. Ledda av den mytomspunne gangsterbossen Mickey Cohen tar de över ruljangsen med våld och mutor. Heroinet flödar, vapen byter ägare och Cohen badar i pengar men han är inte nöjd. Han vill ha allt!

Sean Penn visar sitt war face i Gangster Squad

Gangster Squad är regissören Ruben Fleischer’s våta machodröm. En verklighetsbaserad film med en imponerande testosteronstinn rollista. Det är en enda lång uppgörelse. Med kulor, stiletter, knutna nävar och diverse tillhyggen släcker man väl ungefär ett liv i minuten. Eller nej förresten, det borde väl egentligen vara så men de här snubbarna är så hårda att de käkar glödande taggtråd till frukost. Ett slag som med största sannolikhet skulle fällt en oxe, kanske rent av en belgian blue resulterar bara i en blodig spottloska. Det kan jag säga med en gång, Gangster Squad är inget för den äckelmagade. Redan i inledningsscenen dras en man itu mellan två bilar, en moderniserad gladiatormetod där man bytt hästar mot hästkrafter och rep mot tjocka kedjor. Brutalt är det i alla fall och inte alls vad jag hade väntat mig. Nog för att jag hade på känn att det kunde bli en våldsam historia. Regissören har trots allt utmärkta men blodiga Zombieland på sitt samvete och det här var en våldsam tid men att rivstarta med inälvor och köttslamsor. Nej, det var otippat, dock inte negativt.

Många har klagat på våldet i Gangster Squad och våldet var också en anledning till att premiären blev uppskjuten. Efter vansinnesdådet i samband med visningen av The Dark Knight Rises förra året så kändes det inte särskilt lämpligt att lansera en film där kulorna viner och k-pistarna smattrar oavbrutet. Personligen anser jag att man måste kunna skilja på film och verklighet och kan man inte det så har man onekligen andra problem som förr eller senare skulle utlösts ändå. Filmen är inte boven här och så länge våldet passar filmen i övrigt och tillför handlingen någonting så kan jag absolut njuta av våldsamma filmer och Gangster Squad kittlar mina smaklökar.

Som Mickey Cohen säger "allt måste någon gång sprängas för att man skall få ut försäkringen"

Polischef Carter (Nick Nolte) har ett riktigt körigt jobb. Alla hans dugliga poliser står på maffians lönelista och själv är han alldeles för gammal för att ge sig ut på jakt. Dessutom skulle det ändå inte spela någon roll eftersom domaren är en av Cohens närmsta vänner. Om han så delar ut en p-bot så är det goodbye till både gratishoror och stekta påfåglar med det fina folket nere på Slapsy Maxies. Carter behöver någon som kan ta lagen i egna händer. En bångstyrig, hårdhänt och uppkäftig typ som inte backar för en fight. Han behöver John O’Mara. Stans hårdaste snut. En hårt arbetande irländare med nävar av stål.

Det avlossas många skott men få når sitt mål

O’Mara spelas av en uppumpad Josh Brolin med ett uttryckslöst ansikte mejslat ur sten och nog för att O’Mara är tung men han behöver ett gäng. Han behöver sätta ihop sitt egna lilla Gangster Squad. Inga välrenommerade aspiranter som riskerar att hamna på Cohens lönelista. Vad han behöver är ett gäng omutbara bad motherfuckers, faktum är att han behöver the baddest motherfuckers of them all. Kennard, spelad av en oigenkännlig Robert Patrick är en klassisk gunslinger som kan pricka konservburkar i luften och förortens hårdaste snut Harris (Anthony Mackie) står för stiletterna. Men han behöver också lite hjärna och flärd för att kunna iscensätta sin plan, att totaldemolera Mickey Cohens maffiaverksamhet. Den mer nyanserade Conway Keeler (Giovanni Ribisi) är en expert på avlyssning och Ryan Goslin spelar den snygga glidaren Jerry Wooters som utan problem charmar trosorna av Cohens vackra kvinnosällskap Grace (Emma Stone). En bonusmedlem som kommer med i paketdealen är novisen Navidad Ramirez, spelad av Michael Pena.

Boxaren Mickey Cohen som blev mafioso spelas av Sean Penn. Det här är en fullblodspsykopat av värsta sort, helt utan kompenserande charm eller karisma vilket inte alls stämmer överens med verklighetens Cohen som mestadels höll sin mörka sida dold och charmade journalister, politiker och kändisar. Penn är som en uppretad spottkobra och överspelet är imponerande när han tappar koncepten och går bärsärkagång över såväl materiella ting som käkben. Han är helt oförutsägbar och förblindad av maktens sötma och drar sig inte för att ta livet av sina närmsta män för minsta lilla misstag. Ju närmare O’Mara och hans män kommer desto mer oförlåtande blir han.

Riktiga män slåss i kostym

Gangster Squad är framför allt en otroligt snygg våldsrulle. Den tidstypiska miljön är verkligen spot on och noir-stilen sitter som en smäck. Josh Brolins djupa berättarröst. De neonupplysta skyltarna, ett dunkelt Chinatown, burlesquedansare, ruffiga hotellrum och enorma villor omgivna av palmer. Den pianosvarta billacken som blänker i solljuset och när klockan passerat midnatt är det endast eldsflammorna från en Tommy gun som lyser upp natthimlen.

Det spelar ingen roll om du är lågavlönad patrullpolis eller storfräsare, du bär kostym och hemma gäller åtminstone skjorta, slips och kostymbyxor, gärna hängslen. Det finns inga män som lökar runt i slitna baggy pants eller mysbyxor med hål i grenen här inte. De otaliga skräddarsydda kostymerna och slipsarna matchar alltid perfekt och hatten, du går inte ut utan hatt och även när du vet att du skall dö så ser du till att slipsen sitter rätt och är oklanderligt knuten. Gangster Squad visar oss också att det är otroligt coolt att röka, då kan du nämligen, med hatten på sned hänga mot en marmorpelare, tända din cigarett med en gyllene Zippo i slow-motion. Och ciggen, den skall självklart hänga i mungipan så länge rökandet pågår. Är du ung kvinna bär du klänning med bar rygg, kör stenhårt på blodrött läppstift och ståtar med ett par ögonfransar långa som markiser.

Ryan Goslin har kopplat på charmen

Skådespeleriet är bra rakt igenom även om romansen mellan Slick Boy Wooter och Femme Fatale Grace aldrig riktigt tänder till. Visst är det klyschigt och over the top många gånger men det passar filmens stil och det blir nästan lite serietidningsaktigt, på ett bra sätt. Gangster Squad kommer givetvis att jämföras med andra filmer inom genren och det är klart att den inte når upp till filmen som ligger närmast till hands, De Omutbara, långt ifrån. Den saknar också Gudfaderns djupa hybris, den svepande uppgång-och-fall-berättelsen i Maffiabröder, närvaron och intensiteten från Scarface men det är ändå precis tillräckligt stramt och välexekverat för att kunna bjuda publiken på två riktigt underhållande timmar.

Jag har förmodligen glömt bort filmen redan i morgon men idag njuter jag i fulla drag.

Gangster Squad har biopremiär 11 januari

betyg4

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg