Senaste Kommentarer

Top Commenters

Only God Forgives – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 30 maj 2013 i

Film Recensioner

OGF1

Cannes 2013. Bespottad, hånad, utbuad, utskrattad och förnedrad. Vägen ner är snabb och skoningslös. Ibland räcker det med ett enda misstag. För bara två år sedan var Nicolas Winding Refn hyllad och Hollywoods nya gunstling. Han var cremé de la cremé och tack vare Ryan Gosling och Drive låg världen nu för hans fötter. Det enda han hade behövt göra var att fortsätta på inslagen väg. Han kunde plockat någon lovande ung skådis, levererat ännu en hård men ändå tillgänglig och underhållande film med minnesvärda skådespelarinsatser och cashat in men nej. Istället valde han att försöka göra Drive igen och på samma gång försöka hitta tillbaka till sina rötter. Only God Forgives liknar till stor del Refn’s tidigare verk, Bleeder och Pusher och tyvärr även Valhalla Rising. Långsamt, naket, mörkt och våldsamt men samtidigt saknas närvaron som fanns i de danska rullarna och precis som Valhalla Rising är det varken särskilt tillgängligt eller underhållande. De där minnesvärda skådespelarinsatserna lyser också med sin frånvaro och jag har faktiskt svårt att se vem som skulle kunna uppskatta Only God Forgives.

OGF3

Kristin Scott Thomas är mamman man inte vill uppvakta på mors dag

Julian (Ryan Gosling) bor i Bangkok med sin bror Billy (Tom Burke) och lite annat löst folk. Tillsammans ägnar de sig åt tvivelaktiga affärer bakom kulisserna på den Thaiboxningsklubb han driver. Tvivelaktiga och tvivelaktiga förresten, han säljer droger helt enkelt. Ladd och horse. Det funkar väl rätt bra och det verkar inte som om att lagens långa arm eller några rivaliserande gäng är dem på spåren. Julian sköter verksamheten diskret och försöker att hålla en låg profil men Billy är en fullblodsdåre och ett riktigt svin, för att tala klarspråk. I brist på stimulans går han runt på nätterna och letar efter prostituerade tonårstjejer att våldta och misshandla. Just den här kvällen går han hela vägen och mördar en 16-åring. Polisen har fått nog och slänger in Chang (Vithaya Pansringarm) i leken. Chang är en pensionerad polis som inte direkt lever efter devisen ”alla har rätt till en rättegång”. Nej, klädd i svart, ett rejält backslick och med en Katana på ryggen går han runt och sprättar upp folk så att blodet sprutar. Han tillåter dessutom den mördade flickans far att brutalt slakta gärningsmannen medan han själv tittar på och njuter av en kopp Saké. Nej, Chang är inte japan, han är thailändare men av någon anledning har han valt den japanska vägen med samurajsvärd och Saké. Desutom är han som Jason. Ni vet, fredagen den 13:e. Det spelar ingen roll hur snabbt eller hur långt bort du springer. När du vänder dig om så står han ändå alltid där.

Efter Billys död dyker morsan upp. Med väteperoxidblonderat långt hår, skyhöga stilettklackar och ett språkbruk som skulle genera en porrskådis tar Crystal (Kristin Scott Thomas) över ruljangsen och påbörjar även hon en hämndresa. På ett sätt är det uppfriskande att se en kvalitetsskådespelare som Thomas i den här typen av roll men samtidigt är det smärtsamt att se hur vansinnigt felcastad hon är. Skådespeleriet är så förbannat tillgjort och stelt att jag undrar om hon inte har ett kvastskaft uppkört i arslet. Trots detta är hon ändå den enda karaktären i hela filmen som håller dialogen uppe, brinner lite och faktiskt visar några som helst känslor.

OGF4

Ryan Gosling i neon

Att Refn har en soft spot för neon har man ju förstått vid det här laget men nu har han släppt alla hämningar och det finns inte många scener i filmen som inte utspelar sig i ett hav av neonljus. Överallt lyser det och är det inte blå bårhusbelysning inne på toaletten så är det långa bekväma loungesoffor som badar i rött porrklubbssken. Ibland sitter någon i skuggan och ljuset träffar bara ansiktet, gärna då genom ett snirkligt mönster så att bara delar av anletet syns. Munnen rör sig men ljudet är avstängt och vi får istället se ett vilt gestikulerande. Då och då tränger en elektronisk ljudslinga igenom tystnaden.

Utan ljud och ljus hade det inte blivit någon Only God Forgives. Så illa är det tyvärr. Långa korridorer med gyllene drakar och röda tapeter. Uppgörelser på mörka gator och i dojos. Det låter ju bra men det finns ingen spänning, inget driv, inget innehåll, bara yta och våld och en hel del pillande i diverse skrev. Det ligger en tydlig B-filmskänsla över hela produktionen och det enda som räddar filmen från det trista epitet är just bilderna och musiken. Tortyren och det meningslösa våldet är ständigt närvarande och det finns scener som kommer att få de starkaste och mest härdade att kippa efter andan. Utdragna och nära uppvisningar i smärta blandas med karaokedoftande scener.

Gosling gör ännu en tystlåten rolltolkning men här passar det tyvärr inte särskilt bra. Förmodligen tänkte Refn att eftersom det funkade i Drive och i kollegans The Place Beyond the Pines så funkar det säkert här också men eftersom hela filmen är mörk och tyst så blir det bara tröttsamt och irriterande. Eller egentligen blir det inte ens det. Det blir mest tomt, likgiltigt och en lätt ryckning på axeln. Vi får ingen bakgrundshistoria, inte se några känslor. Det finns överhuvudtaget ingenting som kan få oss att känna någonting för honom, eller någon annan i filmen heller för den delen. Faktum är att Gosling här förmodligen är den minst exploaterade huvudrollsinnehavare jag sett på film. Han sitter i mörkret, stirrar tomt framför sig, muttrar någon replik som jag redan glömt och slår folk på käften, helst helt utan provokation. På ett sätt kan jag ändå förstå karaktärernas sinnesstämning i filmen och att de kokar över. Att leva i en värld där precis allt kretsar kring droger, våld och prostitution sätter väl sina spår till slut och när den enda ljuskälla som finns dessutom är ett surrande neonljus blir man väl tokig till slut. Så här i efterhand kan jag faktiskt inte komma ihåg en enda scen med dagsljus.

Only God Forgives balanserar på en skör tråd där våldet skall vara både snyggt och  provocerande på samma gång. Det fungerar sällan och det gör det inte här heller. Jag kände mig visserligen rätt illa till mods, mest på grund av de dystra miljöerna men särskilt provocerad eller chockad blev jag aldrig och tydligen höll min branschkollega med mig då han högljutt snarkade bakom mig redan en halvtimme in i filmen.

OGF2

Chang är inte din vanliga kvarterssnut

Dystert ultavåld och märkliga sångnummer i kulörta rum. Ni vet den där gamla klassikern att om man sätter 1000 apor framför varsin skrivmaskin kommer någon av dem förr eller senare att skriva Shakespeares samlade verk. Om man istället slängde in Lars von Trier, Quentin Tarantino och David Lynch i ett rum, lät dem svälta så att de blev lite lagom lättretliga och svårmodiga och sedan matade dem med hallucinogena svampar så skulle de förr eller senare skriva manuset till Only God Forgives.

Nej du Nicholas Winding Refn. Frågan är om ens Gud förlåter dig för det här. Du kan klä upp liket och låta det bada i vackert ljus bäst du vill men i slutändan är fanskapet likt förbannat både ruttet och illaluktande.

Only God Forgives har biopremiär 31 maj

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/betyg1_5.jpg

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • IDA

    Sämsta jävla filmen jag någonsin sett i hela mitt liv, och jag har sett en jävla massa filmer.

  • IDA

    Och btw, nästan halva bio salongen lämnade. så jävla dålig var den. jag förstår inte varför jag satt kvar hela, antar att det bara var tvångstankar.

  • Eduardo Alarcon Klein

    Jag gillade den. Man måste vara beredd att se igneom fingrarna och hänfalla totalt åt filmen. När jag såg den tyckte jag två saker.

    1. Grymt soundtrack. Inte att låtarna är så superbra utan mer att dom är perfekt anpassade scenerna, väldigt vackert.

    2. Galet foto. Vi vet sedan innan att Refn kan det där med foto.

    Spontant när jag sett den så tänkte jag en svag 4 men bara efter 10 minuter ute i solen kunde jag inte släppa den och mitt betyg slutar på en svag 7:a av 10 möjliga. Det som är intressant att Refn kan göra så otroligt bra filmer som publiken älskar (pusher, drive) bara för att sedan göra filmer som väldigt få gillar och går back (Valhalla Rising, Only god forgives, Fear X och kanske bleeder med). Jag tycker samtliga hans filmer är galet bra men det det kan förklaras ganska bra i dokumentären ”gambler” där han just gjort klart Fear X som gick åt helvete ekonomiskt och även har pressen att göra en värdig uppföljare till Pusher (1) genom att göra pusher 2 för att täcka sina skulder och pusher 3 för att finansiera sin nästa film. Väldigt intressant att se och även så visar den vad Refn är för en människa; han är just en gambler som testar nya saker och det är jag jäkligt tacksam för.

  • Robbie Rob

    Saken är den att folk är så jävla beroende av att dagens filmer gör allt tänkande för dem istället för att biobesökarna får tänka till lite… Det är en riktigt bra film. Många som inte förstår den…

  • Lindman1

    Fast det där är ju ett av problemen. Det finns inte särskilt mycket att förstå. Berättelsen är trots allt oerhört enkel och rak. Det är en historia om hämnd, samhälle och relationer, en oerhört snygg sådan, absolut men att man skulle behöva tänka särskilt mycket, det köper jag inte.

    Som jag själv varit inne på så är ljuset, fotot och musiken både imponerande och effektivt men själva historien är för platt och agerandet är för tillrättalagt. Jag förstår mycket väl att det är meningen och att Refn är ute efter att berätta sin historia på ett sådant sätt. Ett sätt som han tidigare använt i sina produktioner och precis som där är det våldsamt men i Only God Forgives så griper eländet aldrig tag i mig. Visst är det svettigt, pulserande, blodigt och epileptiskt i ett nattligt Bangkok men storyn blir aldrig lika mycket ”in your face” som i exempelvis Bleeder.

    Missförstå mig inte. Jag gillar när man tar nya tag och är den första att applådera när någon försöker utmana och tänka utanför boxen men det är samtidigt risky och det går inte alltid hem. Den här gången tycker jag tyvärr inte att han lyckades men jag är glad över att andra har lättare att ta den till sig än vad jag hade. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat hylla filmen eftersom jag tycker att Refn är ett intressant namn och inte minst eftersom alla andra sågar filmen men det vore inte ärligt mot någon.

Fler onyanserade inlägg