Senaste Kommentarer

Top Commenters

Gravity – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 25 oktober 2013 i

Film Recensioner

gravity-movie

”Don´t” föll bort överst i bild…

För några veckor sedan höll Alfonso Cuarón en presskonferens i Mexiko om sin nya film Gravity. Efter några slentrianfrågor om hur det egentligen var att jobba med George Clooney och Sandra Bullock reste sig en av journalisterna upp och frågade:

”Mr. Cuarón, jag måste fråga; hur var det att spela in en film uppe i rymden?”

Folk skruvade på sig i bänkraderna. Några började fnissa.

Alfonso Cuarón tappade dock inte fattningen. Istället höll han en lång utläggning om för- och nackdelarna med att befinna sig i rymden i åtta månader och dessutom behöva spela in sjukt avancerade actionscener. Historien blev naturligtvis viral och den mexikanske journalisten fick sig en digital dumstrut.

Men.

Frågan är naturligtvis mer än lovligt naiv, men den adresserar ändå vad Cuarón har lyckats med. Han har skapat en perfekt illusion. Gravity är i alla avseenden ett mästerverk.

gravity-movie-w724

Frid och fröjd i rymden

Sandra Bullock och George Clooney spelar astronauter som utför underhåll på en rymdstation. De är vaktmästare med tuffa dräkter om man så vill. Clooney har som skådis två lägen: Danny Ocean eller Michael Clayton. I den här filmen är han den jovialiske ringräven som är ute på sista uppdraget innan pension. Han skämtar vitt och brett och Nespresso-leendet funkar precis lika bra i viktlöst tillstånd. Ja, ni fattar vilken typ av Clooney vi har att göra med. Sandra Bullock är något av en rookie i rymdsammanhang. Hon är den seriösa motpolen och jobbar intensivt med skiftnyckeln och är mån om att göra ett bra jobb. Hon bär även på ett mörker – hennes drivkraft för att vara i rymden är flykt.

Lite längre bort på himlavalvet bestämmer sig ryssarna för att skjuta ner en utrangerad satellit. Och eftersom de är ryssar låter de en missil göra jobbet. Detta visar sig inte helt otippat vara en mycket dålig idé. Den sprängda satelliten hamnar i omloppsbana och rymdskrotet färdas med en rasande fart mot George och Sandra. Katastrofen är ett faktum och de båda astronauterna slits loss från rymdstationen. Och trots att ingen kan höra henne skrika i rymden är det precis vad Sandra gör. George håller kylan och försöker desperat styra upp bitarna. Och mycket mer än så ska inte berättas om handlingen. Det som beskrevs tog cirka tolv minuter och skildras i en enda tekniskt fulländad tagning. Det som följer därefter är en timme och tjugo minuter av de mest rafflande jag någonsin har upplevt på bio.

Gravity-Image-2

Inte lika mycket frid och fröjd

Gravity är många saker. Till att börja med är det den första film där 3D är mer än bara en effekt. Det känns helt självklart och adderar ett djup som bitvis framkallar svindelkänslor. Inlevelsen är total och jag fann mig själv sitta gunga åt alla håll och kanter och sträcka mig efter samma saker som George och Sandra. Gravity är också mycket mer än bara en spektakulär actionfilm. Det är en film om sorgbearbetning och hur man släpper taget för att kunna födas på nytt.

För Cuarón är bilden alltid det centrala. Han använder sig ofta av symboltyngda visuella lösningar och i Gravity överträffar han sig själv med scenerier som blir omedelbara klassiker. Det är också en film som blandar det storslagna med det småskaliga för att skapa maximal dramatik. När livet hänger på om man lyckas fästa en karbinhake känns rymden både klaustrofobisk och oändlig. Gravity är också filmen där Sandra Bullock får spela ut hela sitt register. Hon är helt makalöst bra.

Gravity-Movie-Review-4

Sandra tittar upp och ser en Oscarstatyett sväva runt i rymden

Gravity är en film som förenar teknisk briljans med en känslomässig och angelägen historia och som dessutom uppfinner ett helt nytt filmberättande. Filmen ska avnjutas på den allra största skärmen du hittar -fotot och ljudet är bland det bästa jag någonsin upplevt. Det händer ungefär vart tionde år att jag lämnar biografen med känslan av att ha sett något helt nytt och Gravity är utan tvekan en sådan film. Det är en fullständigt unik bioupplevelse.

Gravity har biopremiär 25 oktober

betyg5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Alexander Kantsjö

    Gött! Jag hade hoppats på den här!

  • Måns Lindén

    Du kommer inte bli besviken. Boka VIP-plats på Rigoletto, luta dig tillbaka och join the joyride!

  • Oj. Det var ord och inga visor. Och de gjorde mig galet glad! Jag har sett fram emot den här och glad att den verkar möta förväntningarna.

  • Alexander Kantsjö

    Will do!

  • Björn

    Det låter onekligen som en kanonrulle, synd bara att den inte klarar det idag allra viktigaste nålsögat för en bra film; Bechdel-testet. Fanns det verkligen inte tid för Bullock att lägga ifrån sig skiftnyckeln och prata med en annan namngiven kvinna om något som inte har med män att göra? Skäms Cuarón! Din mansgris!

  • EmblaMalmenlid

    Har själv inte sett filmen (än) men som jag fattar är det i princip George och Sandra i rymden och en 50/50-fördelning får man väl ändå anta är så jämställt det bara blir?

  • göran

    Det syns ju att ni inte har sett filmen ännu.. … jag kan säga redan nu att det blev ingen 50/50 fördelning … trots att båda har lika stora namnrubriker till filmen…

  • Lindman1

    En liten hint i all välmening till signatur Björn och några andra stackare som också verkar ha gått vilse i Bechdel-testet.

    Här på Onyanserat uppskattar vi ironi och sarkasm, det är en viktig del i vår onyanserade syn på underhållning och vi drar oss verkligen inte för att ösa rejält ur båda karen men vi har något som vissa verkar sakna. Vi har förmågan att känna när det är nog, när det räcker, när enough is enough. Vi vet när vårt budskap har gått fram, när vi har sagt det vi vill säga och fått medhåll, mothugg, beröm eller blivit sågade vid fotknölarna. När vi drivit en diskussion så pass långt och använt alla våra argument att det bara blir fånigt att fortsätta eftersom det i ett sådant läge bara kan resultera i personangrepp, då gör vi något som kanske känns väldigt avlägset. Vi släpper taget och går vidare. Det behöver inte betyda att vi håller med, inte alls men vi inser samtidigt att om vi fortsätter mala samma sak gång på gång så kommer det inte att gynna den fortsatta dialogen, det blir Kalle Anka-nivå där någon slutligen kommer att göra sig själv till åtlöje och det är ingen situation vi önskar någon. Missuppfatta mig inte, vi älskar att munhuggas och utbyta erfarenheter, åsikter och allt annat som driver oss att fortsätta leverera varje dag. Våra läsare är vårt bränsle och att vi brinner för film och TV har väl ingen missat. Vi begär egentligen bara en sak, håll det på en vuxen nivå.

    Antingen stänger vi sandlådan här och nu eller så kommer du tillbaka med en vettig åsikt, deal?

  • Björn

    Så länge den välmenande ”hinten” är riktad till alla som har åsikter om Bechdel-testet, och inte bara till dem som (liksom jag) anser att testet saknar relevans, har jag inga problem.

  • Ogge

    Absolut bland de sämsta manusen som någonsin har skrivits och därmed också en riktigt dålig film. Några fina rymdbilder dock.

  • Pingback: Speciell film om att ta itu med döden och sorgen | Anarres()

Fler onyanserade inlägg