Senaste Kommentarer

Top Commenters

I, Tonya – Heavy Metal och paljetter på is

Inlägg av Emma Stormdal den 16 mars 2018 i

Film Recensioner

När Hardingskandalen briserade 1994, var jag tonåring. Jag minns hur länge det var en nyhet även i Sverige och framför allt alla skämt som kom ur den. Det var så lätt att skämta om Tonya Harding. Hennes frisyr, hennes okvinnliga fysik, tjejbråket med järnrör och så vidare.

I, Tonya är utformad som en dramadokumentär, trots att den är helt fiktiv. Tonyas mamma, exmake, livvakt samt Tonya själv, har alla en egen version av vad som egentligen hände. Med hjälp av de olika versionerna närmar oss vi något som kan kallas sanningen. Intervjupartierna bygger på verkliga intervjuer. Formen i sig ställer också frågor om det över huvud taget finns något som heter sanningen. Här får Tonyas familj får berätta sin version. ”Ärkefienden” och isprinsessan Nancy Kerrigan flimrar bara förbi på TV:n. På något sätt är det väl en sorts upprättelse, även om de olika historierna bara delvis går ihop. Efter ett tag blir dock den distanserade, uppbrutna formen tröttsam, speciellt momenten där karaktärerna mitt i dramatiska händelser vänder sig mot kameran.

Sagan som Craig Gillespie berättar är den om den trasiga amerikanska drömmen.  Om hur Tonya är den fattiga, smaklösa för okvinnliga som väljer ZZ Top att åka till istället för Vivaldi. Hur tekniskt skicklig hon än blir, hur många tripelaxlar hon gör kommer hon alltid vara tvåa i den konservativa konståkningsvärlden. De vill inte ha en redneck-tjej från en trasig familj, med hemsydda kläder och robust kropp. Hon passar inte in i rollen som vän isprinsessa.

Visst skämtas det en del med Tonya och hennes omgivning. Hur hon för sig, pratar, vilka val hon gör framför allt kläderna. Samtidigt tycker jag i vissa sammanhang är svårt att skilja klasstillhörigheten från tidsepoken och konståkningsvärlden. Men eftersom regissör Gillespie har gjort klass till huvudtemat, blir paljetterna, luggen och vindjackan är klassymboler. Att använda rökning som markör för arbetarklass eller fattigdom också är ett ganska nytt påfund. Jag har svårt att tro att LaVona Harding var den enda mamman som rökte på 80-talet. Oavsett klass. I scenerna med skridskoåkning, träningar och tävlingar är det tydligt att fokus inte är på sporten i sig, det är dramat bakom. Jag undrar om det är för att hennes karriär är så välkänd. Men som skridskofantast blir man nog besviken, tror jag.

Margot Robbie spelar  Tonya osentimeltalt. Hon är både stenhård i sin vilja att lyckas på isen, kaxig mot domare, mamman, misshandlande maken, men samtidigt helt maktlös. Hennes öde och liv ligger helt i deras händer. Sebastian Stan spelar sin roll som maken Jeff som motpol på något sätt. Hans kroppsspråk, hans sätt att prata, allt utstrålar mjuk svaghet och blyghet. Han är offret, samtidigt som han gång på gång misshandlar henne brutalt. Ibland måste jag påminna mig om att jag för en sekund sedan såg honom slänga in Tonya i en vägg. Det är läskigt, och får mig att koppla till misshandlande eller män som våldtar. ”Han som är så trevlig, han skulle aldrig göra något sådant.

Allison Janneys mamma LaVona är torr och pragmatisk. Jag är vanligtvis ett fan av Janney och hon vann en drös priser, senast Oscar, för den här rollprestationen. Visst är hon härligt grym och oberörd i intervjusegmenten, när hon sitter i päls med syrgas i näsan och fågel på axeln. Och även om den snabba, farsartade formen kräver en viss destillerad och tillskruvad spelstil, är hon i ögonblick en Disneyhäxa. Det finns en slags märklig agens bakom hennes grymheter och inte bara underlåtenhet och dålig mamma.

Jag är kluven till I, Tonya. Är det klassförakt vi ägnar oss åt när vi skrattar åt Tonyas egenskjutna kaninpäls? Är det okej att skratta bara man säger att man är medveten om det? Men samtidigt är jag så helt på Tonyas sida. Jag associerar till Mia Skäringers Tabitha, där det visserligen är skruvat och roligt, men ändå väldigt kärleksfullt.

Det är svårt med humor.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg