Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Imposter – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 2 december 2014 i

Dokumentär Film Recensioner

The Imposter

Låt mig inleda med två klyschor:

  • Verkligheten överträffar alltid dikten.
  • Om något verkar vara för bra för att vara sant är det oftast det.

Egentligen skulle det räcka som recension av den här märkliga dokumentärfilmen, men eftersom det här inte är Twitter tänkte jag breda ut mig lite mer. The Imposter var en av de mest omtalade filmerna på Sundance-festivalen för ett par år sedan. Filmen berättar historien om Nicholas Barclay, 13 år som 1997 försvinner spårlöst från sitt hem i Texas. Familjen är utom sig av sorg men ger aldrig upp sitt sökande. Fyra år senare ringer lokalpolisen från en liten by i Spanien och hävdar att de har funnit Nicholas. Nicholas syster sätter sig omgående på ett plan för att hämta hem den förlorade brodern.

I andra ändan av luren sitter en 23-årig man som är allt annat än en polis. Han heter i själva verket Frédéric Bourdin och som titeln antyder är han en bedragare. Han har lyckats övertyga polisen att han är en amerikansk medborgare som blivit kidnappad, torterad, sexuellt utnyttjad och således djupt traumatiserad. Han ber ber polisen att få övernatta på deras kontor så att han kan ringa sina föräldrar när tidsskillnaden tillåter. Polisen agerat hyfsat naivt och tycker det är en lysande idé. Detta var innan 9/11 och 7/7 och världen var en mindre misstänksam plats. När han lämnats ensam ringer han ett amerikansk centrum för försvunna barn och börja fiska efter en identitet han kan anta. Han utger sig för att vara polis och genom skicklig manipulering lyckas han få handläggaren att skicka över ett fax med en grynig bild och information rörande Nicholas Barclay. Frédéric Bourdin bedömer att han är tillräckligt lik för att kunna ro bedrägeriet i land.

Bedragaren

När han så smånigom kommer över en högupplöst bild på Nicholas Barclay stöter Bourdin på patrull. Nicholas är blond, blåögd och amerikan. ”Nicholas” är mörkhårig, brunögd och pratar med fransk brytning. Paniken pockar på och han färgar håret, skaffar matchande tatueringar och spinner en historia om att han blivit kidnappad av högt uppsatta militärer som utfört experiment på honom. De ondsinta militärerna har ändrat färgen på hans ögon och tvingat honom att sluta prata engelska, därav den märkliga brytningen. Innerst inne känner han att snaran dras åt, men när Nicholas släkting anländer agerar hon tvärtemot hans förväntningar. Hon omfamnar honom, och med tårfyllda ögon välkomnar hon honom tillbaka till familjen. Den amerikanska ambassaden i Madrid, FBI och den spanska polisen ser heller inga skäl att tvivla. Att matcha fingeravtryck kändes tydligen som en onödig idé. De flyger hem och resten av familjen gör allt för att hans ska känna sig väl omhändertagen. Han yttre och inre förändring accepteras av alla. Han har ju varit med och fruktansvärda saker och är djupt traumatiserad. Som publik ställer man sig frågan; är familjemedlemmarna helt dumma i huvudet?

The Imposter är dock mycket mer raffinerad än så. För varje lager som skalas bort inser man att historien är långt mer komplex och skrämmande än man kunnat ana. Vem lurar vem? Och varför? Filmens tredje akt är en resa in i mörkret och visar att vår uppfattning av vad som är sant oftare styrs av känslor och förhoppningar än av kalla fakta.

En 23-åring återvänder till skolbänken

The Imposter är producerad av mannen bakom Man on Wire och berättas på samma sätt. Det är skickligt att hålla intresset uppe när man redan i titeln avslöjar vad filmen handlar om. Frédéric Bourdin utstrålar sociopatens arrogans i intervjuerna och är den som driver den svindlande historien framåt. ”For as long as I remember, I wanted to be someone else” säger han och ler in i kameran. Han är märkbart stolt över vad han gjort och det är onekligen ett intressant grepp att en tvättäkta mytoman tillåts vara den drivande karaktären. Intervjuer med familj, myndigheter, terapeuter och privatdetektiver korsklipps med välgjorda och påkostade dramatiseringar av vad som har hänt. Berättartempot är högt och spänningen matchar den bästa av thrillers. Att kombinera fiktion och dokumentär på det här sättet är svårt. Med lägre budget och sämre manus hade det känts som ett sämre avsnitt av Efterlyst, men det rasande skickliga hantverket som uppvisades i Man on Wire går igen i The Imposter och allt annat än en Oscars-nominering torde vara otänkbart. Ska ni bara se en dokumentärfilm i år (vilket förvisso vore ett rätt korkat beslut) låt det i så fall bli The Imposter. 

The Imposter visas på SVT1 ikväll kl 22.00

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg