Senaste Kommentarer

Top Commenters

Inherent Vice – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 18 mars 2015 i

Film Recensioner

 

2015-01-29-InherentVice

Det är lika bra att ställa upp den gamla elefanten på bordet direkt och prata öppet om åbäket så att vi kan få det ur vägen en gång för alla. Mången man och kvinna kommer garanterat att tänka tanken, Gudarna skall veta att jag gjorde det, både en och två gånger men huvudpersonen Doc är inte inspirerad av ”The Dude” även om likheterna är slående med rågummisandaler, en laid-back livsstil och rejält med röka. Något annat som också är helt säkert är att Paul Thomas Andersons crime noir inte liknar någonting du tidigare sett och om du beslutar dig för att ge filmen en chans kommer du att sitta hänförd och på ett brutalt vis kastas runt i ett hysteriskt inferno av ovisshet allt eftersom du sakta men säkert sugs in i ett allt större svart hål av mindfuck. Inherent Vice är ett svårsmält men fullständigt briljant mästerverk som kräver sin publik och har du planerat att sitta och slösurfa på din smartphone med nerdragen kontrast för att störa din stolsgranne så lite som möjligt och hänga med i handlingen så där lagom mycket mellan polarnas senaste gymincheckningar så kan du lika gärna stanna hemma. Antingen är du med 100 % eller så är du helt borta. Det finns ingen tillstymmelse till gråzon här. Bjud hjärnan och hjärtat på en bioupplevelse för livet eller spara en hunka.

Baserad på en berättelse av Thomas Pynchon, kretsar historien om en svårt nerrökt privatdeckare som tvingas ge sig ut på en totalt skruvad jakt på sin försvunna flickvän och det tar tid. Varje ledtråd leder till en ny och med det också ännu en försvunnen eller rent av död person som eventuellt kan hjälpa till att sprida ljus över det alltjämt växande mysteriet.

inherent-vice-joaquin-phoenix

Joaquin Phoenix är inte helt med på vad som händer, och jag förstår honom

Någonstans mitt i filmen som har en väl tilltagen speltid på två och en halv timme inser jag faktum. Det här är en rulle som jag kommer att behöva se en gång till. Egentligen ingenting konstigt med det då många av P.T. Andersons tidigare alster även de har pockat på uppmärksamhet och tyckts ropa ”Hallå, du har missat en massa viktiga saker. Se mig igen!” Magnolia, There Will Be Blood, The Master, ja ni vet ju själva. Inga filmer man ser på bakfyllan direkt. Karln är ett geni men han levererar inga enkla lösningar. Tack och lov.

Larry ”Doc” Sportello är en riktigt nergången privatdeckare med ett oerhört tveksamt förflutet som hög på rock ‘n’ roll-tobak glider omkring och gör livet surt för den stenhårda lokala poliskåren. Det är många mejslade ansikten och klanderfria slipsknutar som gärna trycker dit ett litet insignifikativt low life som Doc Sportello. Han skall lösa tre fall men i slutändan känns det mer som 23. Det blir ingen vidare bra recension det här. Det är lika bra att säga det direkt och det beror inte ens på att er recensent är lätt salongsberusad i skrivande stund. Lika svårt som det är att hänga med i rullen är det nämligen att förklara den för en potentiell biobesökare men jag skall ändå ge det en ärlig chans.

5b_photo_vice

Årets mest omaka par?

Förutom ex-flickvännen Shasta Fay Hepworth har även Magnaten Mickey Wolfmann gått upp i rök. Ena dagen står han där, poserande med sin unga trophy wife, andra dagen är han puts väck. Doc misstänker givetvis frugan som dessutom verkar stå sin andliga rådgivare, som sportar ett par alldeles för tajta skjorts väldigt nära. Det finns dessutom kopplingar till en supernazist som i sin tur är skyldig pengar till ett afro-amerikanskt fängelsegäng och en saxofonists änka som är övertygad om att hennes make har kommit tillbaka från de döda. Det är hyfsat rörigt med andra ord. Ju längre in i filmen vi kommer, desto längre ifrån en lösning hamnar vi och fler och fler oklarheter dyker upp. Vad är syndikatet ”The Golden Fang” och vad har de för roll i det hela? Det finns inga enkla ledtrådar som leder dig på rätt bana. Det är bara att försöka hänga med så gott det går och skita i det där gamla slitna Thrilleruttrycket? ”Whodunit?” Här är det snarare, ”Forget whodunit. Whoevendunwhat?”

Som jag förstått det så är Pynchons roman inte alls något underlag till film noir utan snarare en beskrivning av hippiekulturens död och om det är sant så kan jag ju bara applådera hur Anderson har lyckats vända det hela till en surrealistisk, hysterisk, helsjuk och samtidigt oerhört vacker film noir som utan problem vandrar i både Robert Altmans och Bröderna Coens fotspår. I en skön 70-talsmiljö där slitna stråhattar och sandaler blandas friskt med underbara kostymval i bruna och gröna färger står drogerna i fokus. Det som går att röka, det röks och finns det ingen röka, ja då går det precis lika bra med lustgas. Så länge man slipper handskas med livet tar man det som erbjuds helt enkelt. Det flyger referenser till både Manson och Mi Lai-massakern i Vietnam och stora artister som Janis Joplin och Jimi Hendrix, båda döda av knarket hyllas. Annars blir det ju lätt pajas när alla stapplar omkring ständigt påverkade men inte i Inherent Vice. Här förs tankarna ofta till Hunter S Thompson och hans flippade stunder i Fear and Lothing in Las Vegas men med betydligt mer substans (no pun intended). Dialogen håller världsklass och det märks verkligen att det är P.T. Anderson som ligger bakom. Han kan därmed lägga ännu ett mästerligt exekverat tidsenligt dokument. Precis som han gjorde med med There Will Be Blood, Boogie Nights och The Master.

Inherent-Vice3

En helt vanlig biltur på 70-talet

I form av rollbesättning finns det inget övrigt att önska. Doc spelas av en Joaquin Phoenix i toppform. Han ser precis lagom sliten ut men kan ändå tas på allvar när det skall utföras riktigt detektivarbete på fältet och personkemin med Katherine Waterstone (Shasta) är en ynnest att få beskåda. Det är inte mycket vi får veta om deras bakgrund men droger och regn förde dem tillsammans. De älskade varandra en kort intensiv stund men var redan på väg bort från varandra även om de inte visste om det själva. Solen gick i moln och dropparna föll tunga när kärleken och saknaden satte sina klor i deras unga kroppar och nu finns bara tomheten kvar men ändå någon form av katharsis. Josh Brolin gör en paradroll som klyschig arg, bitter snut med excesser. Han går under namnet Bigfoot och han hatar hippies och går som John Wayne när han äter sina chokladdoppade bananer. Faktum är att varje skådespelare levererar på toppen av sina respektive förmågor, oavsett signifikation. Från Owen Wilson, Reese Witherspoon och Maya Rudolph till Martin Donovan.

Inherent Vice känns som ett försök att återskapa en känsla från svunna tider. När det ”nya Hollywood” revolutionerade världen och branschen nådde sin absoluta peak och jag kan se hur Anderson både hyllar och hånar eran. Här finns inspiration från filmer som Airplane och Top Secret. Filmer som hämtat bränsle från komiken men det som Anderson behärskar som få andra är att aldrig släppa taget om dramat och nostalgin. Orpheus uppmanades att aldrig se bakåt och det verkar inte Anderson heller vilja göra då Doc trots sina försök att jaga minnen från tiden då hans livs kärlek brann med den klaraste av lågor har lämnat och gått vidare och även drivit honom själv längre och längre bort från sitt egna liv och den han en gång var.

cdn

Josh Brolin är stenhård som snuten Bigfoot

Det är svårt att jämföra filmer men frågan är om inte Inherent Vice är Paul Thomas Andersons största stund. Det är ett mästerverk och förmodligen har jag redan i mars månad sett årets bästa film. Han jobbar på en helt annan nivå än någon annan just nu och om film vore ett språk, talar han detta flytande. Mina egna ord är å andra sidan slut. Jag är mållös och salig när jag slänger ut den välförtjänta fullpoängaren.

Inherent Vice har biopremiär 20 mars

betyg5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg