Senaste Kommentarer

Top Commenters

Insidious: Chapter 2 – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 4 oktober 2013 i

Film Recensioner

Insidious21

Kommer ni ihåg Insidious? En publiksuccé som lyckades spela in sin budget 50 gånger om. Personligen stod jag väl en liten bit utanför hyllningskåren och nickade lite lätt. Visst, den var rätt läbbig till och från och man hade lyckats väl med atmosfären men det tydligaste minnet är trots allt hur regissören James Wan sakta byggde upp en stämning som var både mörk och fylld med överraskningsmoment. En stämning som han sedan lyckade sänka till botten genom att kasta in två spökjägare med en humoristisk agenda och voila! Det som nyss var en skräckrulle blev istället rena Ghostbusters. Nu är det väl inte helt ovanligt att skräckfilmer börjar lovande men sviker i slutet. Framför allt när det är någon form av monster/spöke/demon som skall träda fram från skuggorna och skrämma skiten ur sin publik. Det funkar sällan. Varför? Kanske för att merparten inte tror på övernaturliga fenomen, kanske för att det okända alltid är otäckare när det är just okänt eller så är det helt enkelt så att tekniken inte klarar av att leverera tillräckligt verklighetstrogna varelser. Det är alltså svårt som det är så varför göra pajas av det hela? Det hade jag velat fråga Wan.

Nu skall alltså samme Wan följa upp succérullen och ja, man bör ha sett första filmen för att kunna hänga med i de tvära kasten. Nu hjälpte det föga ändå eftersom Insidious: Chapter 2 är en av de spretigaste tillställningar jag sett på länge. Till sist visste jag knappt själv ut eller in.

Insidious22

Nu är det läskigt!

Ett distat avgrundsvrål inleder filmen och ser till att jag är pigg, alert och lätt hörselskadad inför uppgiften. Tack för det James Wan.

Året är 1986 och det knackar på ytterdörren någonstans på Amerikanska vischan. Elise (Lin Shaye) presenterar sig artigt och en dialog som är så stel att den förmodligen hade klippts bort ur Andra Avenyn tar vid. Vi får veta att paret som bor i huset som omsluter nämna ytterdörr har en son som precis kommit tillbaka från en koma. Alla som såg första filmen vet hur det ligger till. Han beter sig i alla fall konstigt och föräldrarna är rädda. För att visa exakt hur rädda de är så håller de båda händerna framför munnen och stirrar rakt fram. Mannen har skägg och kvinnan har höga kindben. Pojken är välklädd och välartad och efter att ha tänt ett par hundra stearinljus, dämpat belysningen och tagit tag i varandras händer börjar seansen. Pojken verkar dock inte vilja prata så Elise börjar gå runt i huset för att ta reda på var det är varmt och var det är kallt. Originellt? Not so much.

Nutid. Elise hittas död och Josh Lambert (Patrick Wilson) är huvudmisstänkt. Frugan Renai (Rose Byrne) sitter i förhör och hävdar att det är spöken som har dödat mediet men förhörsledaren köper inte riktigt resonemanget. Han står fast vid att de dödande skadorna är orsakade av en människa och jag hinner tänka att det måste kännas rätt jobbigt att försöka förklara att något övernaturligt har begått ett brott som man själv är misstänkt för. Hur bevisar man motsatsen? Hur som helst, Josh bor med morsan (Barbara Hershey) under tiden polismyndigheten utreder huruvida ett brott har begåtts i parets bostad eller ej. Med sig har han parets två söner och den nyfödda Kali. De gör grejer familjer normalt gör. Bygger leksaker, åker bil, äter frukost och pussar varandra på pannan. Det dröjer dock inte länge innan det står klart att de inte är ensamma i huset. Spöken i klänningar. Spöken i sovrum. Spöken i speglar. Spöken i garderober men vad vill de osaliga andarna? Ja, det återstår för en trött ensemble att ta reda på.

Insidious23

Gunghästar och dimma i perfekt symbios

Med lite torture-porn, en del found footage och en till synes outtömlig källa av klichéer lyckas regissören James Wan tappa bort den röda tråden tidigt och leverera en riktigt rörig soppa till skräckfilm. Här ryms det gamla vanliga. Gunghästar, gamla fotografier, spelande pianon och dockhus. Det är högljutt och diskanten är uppskruvad på max när pensionärer skriker i sina dödsbäddar, volymindikatorn på babymonitorer når rött och vettskrämda skådespelare flämtar och suckar som om klockan hade passerat midnatt på en betalkanal. Folk hoppar mellan dimensioner och reser i tiden så jag håller på att bli tokig i biofåtöljen. Dessutom är större delen av filmen ett hopplock av gamla klassiker där Wan helt oblygt har stulit några av de mest kända scenerna ur höjdare som Exorcisten, Poltergeist, Psycho och precis när jag bara satt och väntade på ”Here’ Johnny!” så blev jag mycket riktigt serverad två välkända akter ur Kubricks mästerverk. När stölden så är fullbordad gäller det bara att lyckas fylla ut resterande halvtimme. Vad göra? Ja, just det, Oren Peli har ju varit med och producerat han kanske har någon idé?

Wan: Yo, Oren!
Peli: Ja?
Wan: Alltså, jag är ju nästan klar med filmen nu men jag har inget mer material att stjäla från som passar in. Några råd? Hur gjorde du för att hålla Paranormal Activity-serien vid liv?
Peli: Handkamera! Kör lite skakig handkamera i mörkret. Då kan du köra på samma innehåll hur länge som helst.
Wan: Grymt! Thanks man.
Peli: Visst, men snabba dig. Patrick Wilson ser rätt uttråkad ut och jag tror att han längtar till golfbanan.

Sagt och gjort. Wan satte inte bara en utan två (!) kameror i händerna på de två pajaserna från första filmen, slängde in duon i en nedgången kåk och åkte på lunch. När han kom tillbaka var filmen nästan klar. Det saknades bara en kvart eller så och den löste han snyggt genom att återanvända första filmen. Ironiskt nog är detta den bästa delen i Insidious: Chapter 2.

Insidous: Chapter 2 har biopremiär 4 oktober

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/betyg1_5.jpg

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg