Senaste Kommentarer

Top Commenters

Invictus – när du vill slippa tänka själv

Inlägg av Måns Lindén den 19 april 2010 i

Film Recensioner


Morgan Freeman har erfarenhet att spela både gud och president så att valet föll på honom att spela Nelson Mandela gav nog knappt ens pengarna tillbaka. Att han i sin gestaltning mer låter som en lätt utvecklingsstörd man med slaganfall snarare än en av världens mest respekterade ledare är bara ett av filmens många problem. Vi har pratat om det förr; den sydafrikanska dialekten är inte lätt att sätta, och med den 104-åriga Clint Eastwood vid rodret svajar det betänkligt från scen till scen. Omdömet är inte längre vad det en gång var. Minnena av närbilden från ”Gran Torino” då han morrade gör mig fortfarande generad.

Filmen är baserad på en verklig händelse och handlar om en av Nelson Mandelas många visioner. Han vill att det sydafrikanska landslaget i rugby, en historiskt sett vit sport, ska omfamnas av hela nationen och på så sätt bli en symbol för tolerans och laganda. Matt Damon spelar lagkapten och blir Mandelas man och språkrör i laget. Sydafrika arrangerar VM i rugby och Mandelas vilja är att landslaget ska vinna och på så sätt föra den splittrade nationen samman. Hur tror ni det går?

Problem nummer ett: matchsekvenserna är helt statiska och sensationellt ospännande. Det är helt uppenbart att Clint inte förstår sig på sportens dynamik. Det är faktiskt helt obegripligt att han misslyckas så totalt med den bildmässigt sett mest tacksamma aspekten av filmen.

Problem nummer två: livvakterna. Mandela ser till att ha en mixad grupp med både svarta och vita livvakter. De är till en början skeptiska till att samarbeta och står mest och blänger på varandra. Men efter ett tag tinar de upp och rätt som det är står de och kastar en, ja just det, rugbyboll mellan sig och skrattar och nojsar med varandra. Platt gestaltning någon?

Problem nummer tre: det finns ett uttalat dödshot mot Mandela som vi som publik förväntas tycka är spännande. Problemet är ju att filmen är baserad på en verklig händelse och vi vet ju alla att något attentat mot Mandels aldrig utfördes. Så det tänkta thrillermomenten är helt enkelt inte särskilt thrilling.

Men det absolut största problemet med filmen är att den helt saknar undertext. Precis allt förklaras. Först i bild, sen med replik och sen med bild igen. Som publik blir vi konstant idiotförklarade och tvångsmatas med sked från ett manus som stinker. Ett exempel är ovan nämnda scen med livvakterna och rubgybollen. Vi ser först Mandela stå och betrakta dem från håll. Klipp till vakterna med glada miner och rugbyboll som kastas mellan vita och svarta som det inte fanns nån morgondag. Klipp tillbaka till Mandela som vänder sig till en kollega och säger ”Tycker du fortfarande att min rugbyidé var dålig?”. Klipp tillbaka till livvakterna. Ännu mer glädje och laganda. Nu nästan euforisk. Klipp tillbaka till kollegan som nickar och tittar på sin president med stora ögon. ”Nej det tycker jag inte Mr. President”.

Och så där fortsätter det.

I varenda scen.

I 144 minuter.

Clint; jag skulle vilja omformulera frågan till ett påstående: ”Ja, jag tycker faktiskt att din övertydliga film om rugby som analogi för nationsbyggande var en rätt dålig idé”

Invictus har biopremiär den 23:e april

DN: 3 av 5: SvD: 4 av 6 : Aftonbladet: 4 av 5 : Expessen: 4 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg