Senaste Kommentarer

Top Commenters

Jack Reacher – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 29 december 2012 i

Film Recensioner

Det är morgon och den vita vanen glider in i ett parkeringshus någonstans i Pittsburgh. Ett par koner slås ner när föraren parkerar och  kliver ur bilen. Klädd i khaki och mossgrönt lyfter han ut något ur fordonet. Håret är snaggat och han sportar en imponerande skäggstubb. Ett par bruna Tom Ford-brillor åker på innan han plockar upp prickskyttegeväret och intar sin position. Hårkorset glider sakta över de intet ont anande människorna där nere på gångbanan när han letar efter rätt andning och puls. Pang! Första skottet brinner av och en kostymklädd man på en parkbänk faller livlös ner till marken. Nästa skott ekar och en ung kvinna i pennkjol segnar ner. Totalt sex stycken skott avlossas och resultatet är fem döda. Skyttet är i det närmsta prickfritt men gärningsmannen har lämnat bevismaterial över hela brottsplatsen och innan du hunnit säga patronhylsa sitter den diskrediterade soldaten James Barr (Joseph Sikora) häktad och åtalad för massmord. Fallet är givetvis löst. Barr skall bara erkänna sitt vansinnesdåd för att bespara staten dyra rättegångspengar och i potten ligger en livstidsdom istället för nålen. Han har en enda sak att säga åklagaren ”Get Jack Reacher!”

Jack Reacher är jordens svåraste snubbe att hitta. Han har inget personnummer, ingen adress, ingen telefon, ingen mail. Fan, killen har inte ens en Facebooksida. Det spelar dock ingen roll för helt plötsligt står han bara där, i skinnpaj och välkammad frisyr och frågar efter James Barr men den som trodde att han kommit för att fria sin gamla militärbekanting får tänka om. Han har inga som helst intentioner att rädda Barrs skinn men ju djupare han gräver i fallet desto fler frågetecken dyker upp och han börjar ana oråd. Någonstans ligger en hund begraven och byrackan är redan i förruttnelsestadiet, precis så mycket bullshit är det i storyn som rullas upp.

"Hej mamma. Jag kommer nog inte hem till middagen. Jag måste döda några som varit elaka först."

Sällan har väl val av huvudroll varit så hårt kritiserat som när nyheten slog ner som en bomb. Förhandsgissningarna och önskemålen sträckte sig från Dolph Lundgren till Channing Tatum. Själv hade jag velat se Ray Stevenson i rollen men ingen hade väl gissat på 170 centimeter Tom Cruise. Jack Reacher, denna granitmejslade jätte till man. En känslokall mördarmaskin på två meter och med en kroppsmassa bestående av smält stål istället för ben. En man vars skugga skulle få dig att lägga benen på ryggen och springa gråtande hem till morsan. En ärrad uppenbarelse som skulle kunna skrämma livet ur döda. Tom Cruise skrämmer inte någon men det är ändå inte de fysiska differenserna som i slutändan sänker Tom Cruise i rollen som Jack Reacher.

Nej, här är Tom Cruise ”Mission Impossible-Tom” igen. Där Jack Reacher var en dekorerad ex-militärpolis. En ensamvarg känd för att ta sig an sina offer både tyst och effektivt så startar Tom Cruise gatuslagsmål mitt på ljusa dagen. Och på tal om tyst, Reacher kan beskyllas för många saker men hans verbala förmåga är inte en av dem. Han pratar knappt alls. Ett par grymtningar här och där var allt vi fick läsa om i Lee Childs långa deckarserie. Ofta möttes vi av orden ”och Jack Reacher var tyst”. Tom Cruise’s Reacher är kanske inget  societetslejon per se men han flörtar vilt med vackra damer och med sina smilgropar och Colgatevita tänder får han dem också enkelt på fall. Någonstans får jag ändå uppfattningen att han försöker vara både stenhård och asocial men det går tyvärr inte riktigt att ta på allvar. Han ser helt enkelt alldeles för snäll ut och samspelet med försvarsadvokaten Helen (Rosamunde Pike) som står för årets mest generösa urringning är fyllt av illa dold kärlek. När Reacher är förbannad märks det inte. Visst, han går loss på allt som kommer i hans väg och i snabba slagsmålscener knäcker han lår, skallar och revben på fyra-fem råbarkade busar samtidigt som han drar klämkäcka one-liners och ler sitt förförande Hollywood-smile men Cruise lyckas inte infria de förväntningar jag och många med mig har haft. Det är visserligen mest av allt en känsla men Tom Cruise är inte verkligen inte Jack Reacher, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. Cruise är en habil skådespelare som kanske får väl mycket oförtjänt kritik, främst på grund av att han är en egotrippad tokstolle privat och pengar och ego väger som bekant tungt men ibland måste man faktiskt rannsaka sig själv och inse att man kan inte göra allt och den här rollen passar honom helt enkelt inte.
Nåja, Tom skall inte ensam få bära hundhuvudet för han är långt ifrån det enda problemet i den här filmen. De råbarkade skurkarna är hårda och testosteronstinna men korkade som få och de saknar ofta helt simultanförmåga. I en minnesvärd scen där benknäckargänget ligger i bakhåll för en intet ont anande Jack Reacher bjuds vi på ett vilt snubblande och en orgie i missriktade slag och sparkar som lätt skulle platsa i valfri Helan och Halvan-rulle.

Det finns dock en gigant i denna sörja. Werner Herzogs karakteristiska röst skär genom ben och märg. Hans rollfigur har tillbringat större delen av sitt liv i ett Sibiriskt fängelse och han har tvingats äta sina egna kroppsdelar för att överleva. Detta sätter givetvis spår i även de starkaste av män och hela hans person andas ondska och galenskap.

"Är det inte lite kallt här inne?"

Christopher McQuarries Jack Reacher är en standardaction. En pangpang av det slag vi sett till förbannelse, denna gång invävd in en, inte alltför intrikat mordhistoria, befriad från allt vad överraskningar heter. Dialogen är både skitnödig och töntig. Huvudkaraktärerna ointressanta och trots att de två timmarna fyllts ut med långa biljakter så blir speltiden väl mastig. Faktum är att just den tunna storyn, dialogen och karaktärerna gör att filmen i långa stunder känns som en påkostad Johan Falk och det kan givetvis aldrig vara ett bra betyg. Kommer den att sälja ändå? Självklart kommer Jack Reacher att ligga högt på biolistorna världen över. Vi snackar trots allt Tom Cruise i skinnjacka och tidens tand har varit barmhärtig mot den 50-åriga superstjärnan. Tack vare goda gener, ett sunt leverne och en icke oansenlig dos botox ser han nästan lika ung ut nu som när han smälte miljoner flickhjärtan i rollen som Maverick för snart 30 år sedan. Dessutom har Lee Child precis spottat ur sig bok nummer 17 om Jack Reacher så vi kan nog förvänta oss en leende Cruise sparka skiten ur folk på vita duken många år framöver. Om nu ingen tar sitt förnuft till fånga och byter ut honom vill säga. För förhoppningsvis var det hela bara ett gigantiskt PR-trick för att sälja in konceptet. ”Vi plockar in det mest välkända ansiktet Hollywood har att erbjuda och säljer ut oss totalt. Vi tar en sågning och lagom till nästa film byter vi ut honom och blir hyllade till förbannelse”. Låt oss i alla fall hoppas att det var exakt så det gick till.

Jack Reacher har biopremiär 4 januari 2013.

betyg1_5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Donnykerold

    Det får vi verkligen hoppas! Lee Childs böcker är bra, och man skulle kunna göra filmerna bra. Men inte så här.

Fler onyanserade inlägg