Senaste Kommentarer

Top Commenters

Jobs – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 8 november 2013 i

Film Recension

jobs1

En framgångssaga är alltid intressant och spännande att följa. Vi älskar livshistorier där förloraren mot alla odds reser sig och krossar allt motstånd. Ett gatubarn föds i Brasiliens fattigaste område och blir plötsligt bäst i världen på att kicka boll. En av våra mest säljande författare blev ratad 30 gånger eller ta vår tids kanske största regissör som blev utslängd från filmskolan tre gånger på raken. Visst är det häftigt ändå och vad man ofta slås av är hur ödmjuka personerna är inför sin nya livssituation. De har trots allt fått en andra, tredje och tusende chans, Edison misslyckades över 1 000 gånger innan han uppfann glödlampan. De vet att deras liv hade sett helt annorlunda ut om de inte hade haft talangen, passionen och viljan att lyckas. Sen har vi Steve Jobs. En arrogant skitstövel som trampade på alla sina vänner, vägrade ta ansvar för sitt eget barn och körde en härskarteknik knappt värdig Kim Jong Il. Han hade en enda drivkraft och det var att bli snuskigt rik och bättre än alla andra. I alla fall om man skall tro Joshua Michael Stern i filmen om Apples mytomspunna grundare.

jobs2

Josh Gad och Ashton Kutcher i rollerna som Apples grundare

Tidigt in i filmen, efter en ganska lovande inledning där en risigt sminkad, överspänd och entusiastisk Steve Jobs river ner applåder för århundradets revolution iPod kastas vi tillbaka i tiden. Det är nu 70-tal och Jobs har precis hoppat av College men hänger ändå omkring på campus, där han barfota och pårökt raggar på lättfångade konststudenter. Det har väl inte undgått någon att Ashton Kutcher spelar Steve Jobs. Det höjdes en hel del ögonbryn och röster när den castingen tillkännagavs och efter att ha sett filmen förstår jag reaktionerna. Jag ogillar att såga ett val av skådespelare innan jag sett resultatet, ibland får man äta upp sina fördomar men någonstans var det väl ändå oundvikligt. Ashton Kutcher är inte Steve Jobs, han är Ashton Kutcher och han kunde lika gärna ha varit strulputte i någon romantisk komedi eller lattjat runt i 2 1/2 men. Ashton är visserligen porträttlik men han besitter helt enkelt inte den bredd, övertygelse eller glöd som krävs för att porträttera en komplex person som Steve Jobs.

Alla som någon gång har varit på, sett eller hört ett föredrag av Steve Jobs vet att hybris inte var en underliggande faktor, det var ett konstant tillstånd men ändå med en hyfsat balanserad och human anda. Ja, då förstår ni ju att det kräver sin man och den mannen är inte Ashton Kutcher. Jag kan givetvis inte låta bli att jämföra med Jesse Eisenberg som Mark Zuckerberg i Social Network. Han var också en rätt vidrig typ med tveksamma värderingar men där kände man verkligen att det fanns ett djup i personligheten, att porträttet var trovärdigt och dessutom underhållande. Framför allt kände man stundtals för personen Zuckerberg och kunde till och med förstå varför han gjorde som han gjorde. I Jobs däremot misslyckas man kapitalt med att idolisera grundaren till världens största varumärke, han är rakt igenom avskyvärd och det må väl vara hänt. Det kan bli en bra film ändå. Filmhistorien kryllar av avskyvärda karaktärer som man ändå kan tycka om men här gör man det utan att lämna några känslomässiga avtryck. Han är vanilla, at best och Steve Jobs vänder sig i graven.

jobs3

Steve Jobs på IT-mässa

Nu rullar det på och det går undan när vi förflyttar oss från 70 -till 90-talet. Ena stunden sitter Steve barfota på Ataris kontor och häcklar folk, i nästa står han på en mässa och häcklar folk. Genom snabba klipp går man från LSD-trip till en spirituell resa till Indien. Jobs sitter i skräddarställning med en guru och mumlar och om syftet var att uppnå någon form av lugn i sinnet och att älska sina nära och kära så misslyckas experimentet å det grövsta. Jobs sociala brister anländer med en rännil och avslutas med en syndaflod. Lögnerna han öser över sin flickvän Chris (Ahna O’Reilly) och co-foundern Steve Wozniak (Josh Gad) är inga små vita lögner direkt och snart rinner det över. När han får reda på att han skall blir farsa skäller han ut Chris och ber henne att packa och dra. Han har nämligen inte tid med någon jävla unge och där var den diskussionen över. På kontoret försöker han få sina bristfälliga kollegor att vara som han och Ashton vill så gärna se övertygande ut när han höjer rösten och skäller ut medarbetare som inte delar hans syn på framtiden. Nu håller det på så här ett bra tag. Är det inte fel på typsnitten så är det dåliga tangentbord och Kutcher tar i från tårna när han avslutar varje mening med ett ”get the fuck out!” Inte jättekul att titta på i längden och då hade jag ändå precis glatt mig över att föregående halvtimme där fyra svettiga nördar sitter i ett nergånget garage och löder moderkort äntligen var över.

Om du nu, efter att ha läst den här recensionen, trots allt skulle vara sugen på att se Jobs så förvänta dig inga svar. Förvänta dig inte ett tungt personporträtt eller en djupanalys av varumärket Apple. Om du verkligen vill veta någonting av vikt så skall du istället se TV-filmen Pirates of Silicon Valley.

Är du däremot sugen på en överspelande Ashton Kutcher i en roll som han inte är i närheten av att kunna axla i ett drama helt utan dramaturgi så har du hittat helt rätt.

Jobs har biopremiär 8 november

betyg1

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg