Senaste Kommentarer

Top Commenters

Joe – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 15 juli 2016 i

Film Recensioner

joe13

Publicerades första gången 19 juli 2014

Vid första anblicken är det svårt att tro att David Gordon Green inte har plagierat förra årets Mud. Två enstaviga smutsiga gotiska draman som utspelar sig i Amerikanska södern med en tydlig coming-to-age story och en vuxen mans försoning att vila sig mot. Nej, det är svårt att tro att regissörerna inte ringde varandra innan och kollade om det inte var läge samköra men det finns vissa skillnader. Mud, är med sitt sagoliknande bildspråk och slutledning det mer lättsamma alternativet av dem båda. Joe är å andra sidan med sin symbolik och realism mer genomtänkt och betydligt mer skrämmande. Den smarta berättartekniken tillåter Joe att vara en mångfacetterad historia. Dels är det en karaktärsstudie i absolut världsklass. Nämnde jag förresten att det är Nicolas Cage som har huvudrollen och att han levererar som aldrig förr? Jag vet, det är helt barockt men sant.
Joe är också en hårdsmält moralkaka som lägger sig tillrätta i magtrakten och smärtar rejält och där i centrum står den långa hårda resan mot livet men också från livet. Det är påstigning för en och slutstation för nästa, en elegi att vältra sig i under två timmar.
Till skillnad från Mud finns här inget utrymme för några enkla tolkningar, även om båda filmerna använder en liknande berättelse och tematiska byggstenar och dessutom med samma talangfulla unga skådespelare, Tye Sheridan som drivkraft. Ännu en gemensam nämnare.

Joe spenderar sina dagar med att förgifta träd, gamla eller sjuka träd som har gjort sitt och därmed behöver ersättas med nya. Stående ovationer för den metaforen. På nätterna drar han kola och krökar ner sig på bourbon. Vi får inte veta särskilt mycket om det förflutna mer än att han har haft ett stökigt liv och nu plågas av ångest och uppgivenhet men han finner räddning i Gary (Sheridan) som plötsligt dyker upp och söker jobb.

joe3

Kanske sitter det i skägget men Nic levererar

Det svaga men faderliga bandet som Joe utvecklar med Gary är föga överraskande själva juvelen i kronan men samtidigt förvandlas det vackra ibland till en skavande törnekrona och tyvärr sker detta nästan uteslutande när de två skall interagera med varandra. Var för sig, i sin ensamhet eller tillsammans med andra, exempelvis andra skogsarbetare, även om de bara är statister i den här historien så är både Nicolas och Tye fenomenala men när de skall fungera som en enhet går det ofta överstyr med tungrodd symbolism och Guds budord ständigt närvarande. Med det inte sagt att de är dåliga, bara att det kan bli lite för maffigt ibland.

Texas är Texas och allt är som bekant större i Texas. Träden, bilarna, bössorna, flaskorna och så småningom även fallet. Garys farsa är en riktig skitstövel som gör vad som helst för lite sponken, och då menar jag verkligen vad som helst. Han drar sig inte för att terrorisera sin egen son eller ge sig på hemlösa stackare mitt på ljusa dagen. Gary Poulter gör här en riktigt otäck karaktär som det är helt omöjligt att sympatisera med. Ännu mer imponerande är att Poulter är plockad av Green direkt från gatan för att ge ett riktigt rått intryck. Cage då? Jodå, efter ett till synes oändligt antal rejäla bottennapp gör han sin starkaste insats sedan Adaption, även om det är en lite annan typ av film. Han lyckas här, utan att spela över visa rädsla, osäkerhet och ånger, allt skickligt dolt bakom en stenhård fasad.

joe33

Jodå, den obligatoriska sitta-på-motorhuven-scenen finns med här också

Joe är som ni förstår en riktigt mörk historia som också levereras med tillhörande deppmusik och som tillsammans bildar en drömlik atmosfär. Visuellt är det gröna och bruna toner som dominerar, en palett som då och då bryts av med det röda från blodutgjutelse. Green balanserar på en slak lina när han blandar det abstrakta med det vardagliga men lyckas hålla tungan rätt i mun hela vägen fram. Men hur man än vrider och vänder på det så går det inte att komma ifrån det faktum att utan Cage så hade det inte blivit mycket till drama. Från första scenen när han sitter i bilen och super till när regnet smattrar mot en smutsig vindruta till den skräckslagna blicken man ser i hans ögon just det ögonblick när han inser att han utan problem skulle kunna slå ihjäl den där störige skitstöveln som provocerar honom i baren är fängslande. Joes förbannelse är att han känner sig själv alltför väl och Cages porträtt av en man som lever i ständig skräck för sin egen skugga och sina potentiella handlingar är både skrämmande och hjärtslitande på en gång.

Joe är Nicolas långfinger till sådana som jag. Människor som hånat och pekat finger i åratal. Inte helt oförtjänt skall tilläggas, men här visar han oss alla att gammal fortfarande är äldst och att gubben kan än.

Joe har dessvärre inget svenskt premiärdatum men visas för fullt i övriga världen. Förhoppningsvis plockar någon upp den här också.

(uppdatering: Joe finns tillgänglig via Netflix)

 betyg4

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg