Senaste Kommentarer

Top Commenters

Julias Ögon – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 21 juli 2011 i

Film Recensioner

Los Ojos de Julia eller den svenska dansbandsöversättningen, Julias Ögon är en två timmar lång skräckfilm producerad av den spanske stämningsmästaren Guillermo del Toro. Vi ser Belén Rueda, som gjorde en enastående insats i Barnhemmet, först i rollen som Sara och sedan också som Julia. Två systrar som lider av samma ärftliga ögonsjukdom, en sjukdom som helt enkelt gör dem gradvis blinda. Filmen börjar med att Sara hänger sig i sin källare vilket Julia givetvis kan känna på sig. Tvillingar connectar ju telepatiskt som alla vet. Hon känner med en gång att det ligger en hund begraven någonstans men hon har ingen aning om vart, vilken ras eller varför den hamnade där, bara att den stinker. Hon ger sig därför ut på ett sökande efter svar. Ett sökande som visar sig få allvarliga konsekvenser för alla i hennes närhet och för henne själv.

Julia på väg till replokalen

Julia börjar känna sig förföljd men vem kan hon egentligen lita på? Inte ens hennes man verkar vara helt fläckfri. Ju fler stenar hon vänder på desto närmare kommer hon sanningen men samtidigt sviker hennes syn och snart blir alla bara skuggor i mörkret.

Julias Ögon har två problem, ett mindre allvarligt och ett av mer allvarlig karaktär. Där de flesta skräckfilmer kvalar in på knappa 90 minuter så är Julias Ögon nästan två timmar. Detta är inget jättestort problem trots att regissören Guillem Morales inte riktigt lyckas fylla dessa timmar med substans och trots att starten är ganska långsam och seg så är det ändå nödvändigt för berättelsen. Det som är mer allvarligt är alla obesvarade frågor, svaren vi aldrig får. Dessa läggs bara åt sidan och det blir i slutändan ett pussel som bara nästan blir färdiglagt.

Som tur är har filmen fler fördelar än problem. Bildspråket är vansinnigt vackert och dialogerna mellan skådespelarna håller toppklass. Det är ju inte särskilt vanligt med skräckfilmer som har tyngdpunkten på språk och dialoger. Samspelet mellan Julia och hennes man Isaac, spelad av Lluis Homar är mycket trovärdigt och ibland kan man nästan tro att det är en riktigt vacker kärlekshistoria man bevittnar för att i nästa stund sitta fastfrusen i stolen av skräck. Det finns nämligen en och annan riktigt skrämmande scen i denna katt och råttalek där jag kan tänka mig att ganska många gärna täcker för ögonen, om uttrycket tillåts.

"Puh, det där var nära ögat..."

Visst har vi sett folk både mista och få tillbaka synen tidigare men Julias Ögon skiljer sig markant från t.ex. The Eye, framför allt i produktionskvalitet och skådespeleri och visst har det lånats lite småfriskt från andra äldre filmer. Jag skall inte avslöja något men en viss scen är ganska brutalt rippad från en annan gammal goding där dålig syn var mucho importante men det har jag faktiskt överseende med i detta fall.

Julias Ögon börjar som en långsam och försiktig uppstart i backe,  man släpper sedan handbromsen och trycker till gasen i mittakten för att slutligen kraschlanda  i tredje med ett tämligen mediokert slut.

Julias Ögon har premiär 22:e juli.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg