Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Klassiker – Orka! Pansarkryssaren Potemkin

Inlägg av Måns Lindman den 22 oktober 2013 i

Film Klassiker - Orka! Recensioner

Pot1

Nu drar vi igång ett nytt tema: Klassiker – Orka!
Ni vet de där filmerna som man ”skall” ha sett? Filmerna man har hört vid namn men aldrig orkat ta sig tid att se. Varför skulle man orka se en svart/vit stumfilm när man kan se Bruce Willis sparka stjärt i fyrfärg? Trots en ratio på 97 % på Rotten och 9.2 på IMDb så orkar man helt enkelt inte. Det tar emot, jag vet. Jag har själv befunnit mig där och gör väl fortfarande det till stor del. Någonstans kommer det ju också en press i och med jobbet. Har man ett arbete som är förknippat med film, oavsett nivå så skall man givetvis ha sett alla de stora klassikerna och gärna en rejäl laddning smala kritikerrosade produktioner från Jordens alla hörn.

I min bokhylla står den, alla cineastelitisters bibel. 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag brukar plocka fram och slöbläddra bland filmerna ibland och inser att trots att man har plöjt igenom en icke oansenlig mängd filmer så är det en lång väg kvar. 80-talet och framåt, där hänger man ju med riktigt bra och visst har jag även sett många äldre filmer som anses vara klassiker idag. Taxi Driver, 2001  A Space Odyssey, Scarface etc. men första delen av boken är mer eller mindre okänt territorium och så är det nog för många. Därför gör vi nu ett urval och ställer oss ett par intressanta frågor ”var det bättre förr” och ”är det här verkligen filmer jag måste se innan jag dör?”

Pansarkryssaren Potemkin

Den har kallats ”masterpiece”, ”flawless cinema”, ” a cinematic landmark” och har dessutom mer än en gång omnämnts som världens bästa film genom tiderna innan Citizen Kane kom och lade beslag på den titeln. Med snart 90 år på nacken river den ryska kolossen fortfarande ner applåder från förstagångstittare och i kretsen pratar man om Sergej Eisenstein’s Pansarkryssaren Potemkin med tårar i ögonen samtidigt som man öser ur en till synes outtömlig källa av superlativ.

Jag hade en diskussion med en av mina vänner, filmvetare och entusiast ut i fingerspetsarna kring den gamla pansarkryssaren och trots maxutdelning, 100 tomatprocent hade jag svårt att tro att en svart/vit rysk stumfilm från 1925 skulle kunna få mig på fall och hade det inte varit för temat så hade jag nog aldrig sett filmen. Som sagt, klassiker – orka!

Pot4

Potemkin

Som vanligt är det svårt att plocka en såpass gammal film och försöka döma den utan att ta hänsyn till utvecklingen, att inte jämföra den med moderna CGI-alster som Peter Bergs Battleship från förra året. En jämförelse som egentligen är lika horribel som otänkbar men ändå, pansarkryssare och pansarkryssare, klart man vill jämföra men som sagt var, det är bara att nollställa allt och börja om från scratch, gå tillbaka till startrutan men det är svårt. I dag är dialogen en stor del av filmen och jag skulle vilja säga att här avgörs filmens öde. Huruvida man uppskattar Pansarkryssaren Potemkin eller ej beror nog till stor del vilken toleransnivå man har gällande stumfilm. Filmen berättas istället genom symbolik, ansiktsuttryck, geometri och ett överdrivet skådespeleri, det är stora gester och ett intensivt pekande och hela tiden ligger Dimitri Shostakovichs monofoniska orkestermusik i förgrunden och jag måste säga att den gifter sig alldeles förträffligt med bilderna.

Men okej, vi utgår från att alla köper konceptet stumfilm. Vad har vi då att vänta oss av Pansarkryssaren Potemkin?

Handlingen är enkel. Myteriet inom den ryska tsarflottan som så småningom leder till ryska revolutionen. Potemkin ingick i Svarta Havsflottan och när den återvände till sin hemmahamn Odessa uppstod demonstrationer i samband med begravningen av en besättningsman. Innan dess ser vi missnöjet bubbla i matroser som är mäkta missnöjda med tillvaron på pansarkryssaren. De får inte sova ifred om nätterna och när skeppsläkaren tycker att ett köttstycke fullt av likmaskar är rena festmåltiden rinner den berömda bägaren över. ”Nu får det vara nog!” kan man tänka sig att någon ropar i stråkkvartettens crescendo och snart är Potemkin kapat. Då och då dyker svarta textrutor med kyrilliska bokstäver upp och förklarar händelsförloppet.

Pot2

Massakern i Odessatrappan

Filmen är föga överraskande full av kommunistisk propaganda, det får man köpa. Ville man göra film i Sovjetunionen på 20-talet var det lika obligatoriskt att slänga in röda flaggor med hammaren och skäran som det är att ösa på med stjärnbaneret i nutida amerikanska krigsfilmer men här finns ingen plats för kärlek eller hjältar. Vad man får istället för kärlekshistoria är stor verklighetsdramatik med en nästan dokumentär känsla, och istället för filmstjärnor får man ansikten. Fårade, verkliga ansikten som särskiljer sig ur massan och gör Pansarkryssaren Potemkin till en sällsynt levande film. Dess våldsamma natur gjorde att filmen var totalförbjuden ända in på 50-talet då den visades i en kortare version men dagens re-mastrade utgåva är fullständig.

Oavsett vad man tycker om svart/vita ryska filmer som närmar sig hundraårsjubileum så har Eisensteins verk betytt otroligt mycket för filmen och det är förstås lika illa att sätta en etta på Pansarkryssaren Potemkin trots filmens storhet som att sätta en femma enbart på grund av dess historiska betydelse men i mitt tycke är det här en film som har åldrats med värdighet. Filmen är som starkast när den fokuserar på enskilda människoöden, som i scenen där matrosen dör eller barnet i barnvagnen i den berömda scenen som senare har återanvänts i De Palmas De Omutbara. Annars är det på det visuella planet som Eisensteins briljerar och visar sin styrka. Genom fotomontage, något han var först ut med lyckades Eisenstein dra ut på scenerna och bygga upp spänningen. Odessatrappan är en annan berömd scen som tydligt illustrerar Eisensteins teknik. Här skildrar han hur flyende människor i flera minuter springer nerför trappan, något som i verkligheten kanske skulle ha tagit en halv minut men genom att klippa växelvis mellan det flyende folket och soldaternas stövlar lyckas han förlänga intensiteten. Ibland visas någon enstaka person eller detalj under en kort stund men tyngdpunkten ligger på att skildra helheten. Här sällar jag mig till massorna och går med i hyllningskåren för trots sin ålder är kameraarbetet med kontrast och ljussättning ingenting annat än mästerligt. Filmen har som sagt var re-mastrats men det är ändå tydligt att Eisenstein var långt före sina kollegor i branschen när det begav sig och filmens avslutande tio minuter är än i dag svårslagna.

betyg4

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg