Senaste Kommentarer

Top Commenters

Kon-Tiki – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 22 mars 2013 i

Film Recensioner

KT1

Historien om Thor Heyerdahls, på pappret dödsdömda resa över Stilla Havet på en hemmasnickrad flotte är Norges dyraste filmprojekt någonsin. 16 miljoner dollar har filmen kostat och det är klart, med Hollywoodmått mätt är det väl kaffepengar men det känns helt klart som att upphovsmännen fått mycket bang for the buck. Att Kon-Tiki är påkostad märks och man har lagt krutet på produktionstekniska detaljer snarare än välkända högavlönade skådespelare. Både inspelningsmiljöer och specialeffekter är ruggigt imponerande och verklighetstrogna in i minsta detalj. Så långt är allt väl men sedan kommer 10 000 kronorsfrågan. Hur håller man egentligen intresset och spänningen vid liv i en film på två timmar som skall avhandla 101 dagar till sjöss? 101 dagar utan stopp på vägen, utan pirater, utan någon animerad tiger i båten, utan fylleslag. Bara sex män med mustiga skägg, en stum papegoja och en trasig radio. Det gör man inte.

Filmen börjar med tillbakablickar från Heyerdahls barndom. En blond pojke med isblå ögon som upplever en traumatisk upplevelse och för alltid får ett speciellt förhållande till vatten. Ut kommer en passionerad ung man, en sann äventyrare som ständigt söker svar och vägrar slå rot. En man som utan att tveka sätter både familj och ekonomisk trygghet på spel för vetenskapen och den där adrenalinkicken.

Den animerade kjempetorsken är oerhört imponerande…

Hur hamnade han på flotten då? Jo, som de flesta säkert kommer ihåg från historielektionerna så hade norrmannen en teori om att Polynesien inte alls befolkades från Asien utan i själva verket upptäcktes av Peruaner som använde de varma strömmarna för att driva över Stilla havet på enkla flottar. En teori som han var besatt av att testa i praktiken men överallt möttes han av hånskratt och skakande huvuden. En småtokig fanatiker med suicidala planer ville ingen vettig människa investera pengar i men skam den som ger sig tänkte Thor och samlade själv ihop en besättning, slängde ihop en flotte av balsaträ och gick till sjöss, helt utan moderna hjälpmedel. Det var nämligen vansinnigt viktigt för honom att allt var likadant som då, ingen motor, ingen GPS. Jag ser 101 dagar komprimeras och passera ganska fort. Med undantag för den oundvikliga stormen och den förutsägbara hajattacken är det dock inte mycket som händer och då är det givetvis viktigt att det finns starka karaktärer och en nerv i dramaturgin och att relationen mellan de sex besättningsmännen är tillräckligt intressant för att hålla liv i storyn men där finns det helt klart mer att önska.

Thor Heyerdahl själv spelas av Pål Sverre Valheim Hagen och han bär verkligen berättelsen på sina brunbrända axlar. Hans återskapande av den historiska karaktären är övertygande. Han är beslutsamhet och besatthet personifierad och hans minutiösa planerande är imponerande att följa. Det här är en man med cojones, en man som aldrig någonsin tvekar eller fegar ur. Han tvivlar heller aldrig på sin övertygelse och det är riktigt häftigt att se hur Pål verkligen äger duken. Problemet blir då att alla andra bleknar i jämförelse och övriga medlemmar i besättningen Odd Magnus Williamson som Hesselberg, Tobias Santlemann som Haugland. Jacob Oftebro som Raaby och vår egna Gustaf Skarsgård som Bengt Danielsson känns mest överflödiga och tillför inte historien särskilt mycket. Filmens andra starka man, Thors högra hand Herman Watinger, spelad av Anders Baasmo Christensen känns både  malplacerad och klichéartad. Känslan är att han skall vara motpolen till Heyerdahls karismatiska rollfigur men det faller platt och karln blir mest irriterande. Eftersom det heller inte finns några tunga existentiella frågor eller smaskiga intriger att tala om så blir Kon-Tiki en one man show.

… något som även kan sägas om huvudpersonens skepparkrans

Joachim Rønning och Espen Sandbergs hantverk är av den klassiska matinétypen. Det är skrytsamt, linjärt och det doftar äventyrslusta. Ta den för vad den är. Du kommer inte att hoppa högt i biosalongen, inte gråta floder, inte skratta högljutt, du kommer heller inte att slitas mellan hopp och förtvivlan eller sitta på nålar men du kommer att förundras över kraften och viljan hos en enda man som har bestämt sig och sakta drömma dig bort till varmare breddgrader där solen står i zenit och vattnet alltid är korallgrönt.

Kon-Tiki har biopremiär 22 mars

betyg3_5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg