Senaste Kommentarer

Top Commenters

Beyond the Limits – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 31 juli 2012 i

Dvd Film Recensioner

”Beyond the Limits är ultravåldsam skräckfantasy av dess galnaste slag! Dementa inkvisitorer och tribaltatuerade knarklangare möts i en ohelig allians som rymmer både rostiga tortyrredskap och kampsportsgrepp.”

1999 satte Olaf Ittenbach tysk splatter på kartan. Med filmen Premutos – Der Gefallene Engel tryckte man upp antalet body counts till en imponerande summa på 139, vilket också visades uppe i filmens högra hörn. Det låter kanske inte så mycket om man jämför med valfri krigsfilm eller fantasyrulle, eller Titanic om man så vill men här var det inte tal om några stora sammandrabbningar på slagfältet, där mängder av folk faller till höger och vänster med en fattig liten blodpöl under sig eller några naturkatastrofer som kostade tusentals människor livet. Nej, det här var snarare ett smaklöst slakteri där avrättningarna var utstuderade och slafsiga. Många offer torterades brutalt och ägnades mycket tid. Litervis av falu rödfärg och hundratals meter gummislang gick åt. Det hela var billigt och illa utfört men filmen blev snabbt populär i vissa kretsar och toppnoteringen på 139 body counts låg kvar länge, förmodligen ända till 1992 när Peter Jacksons Braindead sopade mattan med konkurrensen inom genren.

Tysken har fortsätta trycka ut videovåld sedan dess även om de flesta utgåvor endast finns tillgängliga i hemlandet och på VHS. Beyond the Limits från 2003 är Ittenbachs sjätte film och klassad som en av hans bästa. Just det faktum att det är en av hans bästa är dock inget man skall ägna allt för stor uppmärksamhet då det egentligen inte säger ett dugg om kvaliteten på innehållet. Trots att Beyond the Limits tillhör Ittenbachs toppskikt så är det ändå en oändligt usel historia som man egentligen endast skall överväga att se för en enda sak, gore. Det finns ingen hållbar story, aktörerna är bortom dåliga, effekterna håller väl hyfsad standardnivå för tiden men framför allt så sprutar blodet friskt och kroppsdelarna flyger ständigt genom luften. Är detta din kopp te uppskattar du möjligen Beyond the Limits.

Som huvudrätt serveras tribaltatuerad tysk med smörslungad hjärna

Filmen är egentligen två filmer i en där den första delen utspelar sig i nutid och är en liten berättelse om hämnd. Vivian (Kimberly Liebe) är den unga reportern som på sitt första uppdrag skall intervjua vaktmästaren för landets äldsta kyrkogård. Han berättar den snaskiga historien om Robert Downing (Daryl Jackson). En smågangster som har fått i uppdrag av maffian att skaffa fram en urgammal relik som som sägs ha magiska krafter. Han är dock inte ensam om att vilja lägga vantarna på den lätt morbida kvarlevan. Under en födelsedagsfest för maffiabossens fru dyker en mystisk väska upp och med den två störda typer som kommer att stå för kvällens underhållning. På födelsedagsmenyn för kvällen står nämligen lemlästning och våldtäkt och den helt bindgalne skarprättaren Mortimer (Simon Newby) har tagit med sig den stora verktygslådan. Nu följer en enda utdragen scen av brutal tortyr. Det är mycket gudskomplex och tyska brytningar varvat med blodspillan.

Vivians nyfikenhet höjs och nu vill hon givetvis höra allt om den här mystiska reliken och hur den kunde kosta så många människor livet. För att få klarhet i detta tvingas vi förflytta oss till 1500-talets England för att följa den hänsynslöse inkvisitorn David Deming (David Creedon) i en blodfylld jakt på kättare. Tillsammans med sin brutala hantlangare Brewster (Russell Friedenberg) sätter han skräck i det engelska folket som vägrar erkänna katolska kyrkan. Besatt av att använda reliken och dess övernaturliga krafter för sina onda gärningar skyr han inga som helst medel när det kommer till att stympa och mörda oskyldiga människor. Här försöker Ittenbach att skapa en skön medeltida stämning med riddare och slott. Tyvärr misslyckas försöket kapitalt och scenerna där riddare stympar varandra för snarare tankarna till Monty Pythons scen med ”the black knight”  i The Holy Grail än en otäck skräckfilm.

"Ja, som du ser så är det lite att göra här i källaren men annars är huset i toppskick."

Tysk lågbudgetsplatter. Smaka på orden. Låt dem rulla på tungan och fråga dig själv. Kan den här kombinationen någonsin bli bra? Nej, förmodligen inte och Beyond the Limits är ett av många bevis på det. Filmen faller helt på eget grepp. I sin strävan efter att skapa något unikt tar man här två populära filmgenrer, gangsterfilm och medeltida äventyr, slänger in enorma mängder övervåld och en liten twist i form av magi men det blir varken kul, spännande eller särskilt skrämmande. Betydligt namnstarkare regissörer har misslyckas med att ro iland liknande projekt med äran i behåll och då har de ändå haft en rejält mycket högre budget till sitt förfogande. En splatterfilm mår oftast bäst av vara just en simpel splatter. En film utan alltför mycket svängrum.  Inga konstiga subplots eller röriga intriger som inte har med filmens utfall att göra. Fokusera på att ha ihjäl mängder av folk på ett sätt som gör att det vänder sig i magen på tittaren, det är ändå trots allt det allt går ut på i slutändan. Beyond the Limits försöker vara något den inte är, en splatterfilm maskerad som en vanlig rysare med ett riktigt berättande. Problemet är bara att storyn är alldeles för tunn och inte har någon röd tråd att hålla fast vid. Trots att den första delen innehåller både avsågade lårben och krossade kranium så lyckas den ändå vara olidligt seg. Den andra delen är bara rent korkad och skådespeleriet saknar motstycke i mediokritet. Det är så stelt, slätstruket och fullt av tysk brytning att man kan misstänka att aktörerna i valfri porrfilm hade kommit undan med ett bättre dagsverke. Hela produktionen andas verkligen lågbudget och slutet är faktiskt bland det sämsta jag sett i filmväg. Faktum är att inte ens antalet body counts imponerar och då måste man verkligen fråga sig vad som är fel.

betyg0_5

Beyond the Limits släpps på DVD 1 augusti i år.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg