Senaste Kommentarer

Top Commenters

Livid – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 4 december 2012 i

Film Recension

Livid

Sjuksköterskan Lucile gör sin praktik i en sömnig fiskestad där barn försvunnit under mystiska omständigheter. Hon hamnar å arbetets vägnar hos Jessel – tidigare aktad balettdansös som nu hamnat i koma – vars sagolika herrgård rymmer de vackraste tillhörigheterna. Lucie bestämmer sig för att tillsammans med sin pojkvän och dennes bror länsa huset på värdesaker, men blir med nattens intåg varse om att de klivit in i mörkrets hjärta…

De franska regissören Alexandre Bustillo och Julien Maury chockade världen, eller i alla fall mig, med den ultrablodiga Inside som kom för några år sedan. När jag fick den här filmen och granskade omslaget kändes det som att de fortsatt på inslagen väg. Jag stålsatte mig, släckte ner och vevade i gång den gamla trotjänaren till projektor. Efter en och halv timme konstaterar jag att det fanns fler strängar på den franska lyran. Livid är en för all del en skräckfilm, men influenserna kommer snarare från Dario Argento och Guillermo del Toro än deras mer explicita tortyrporr-kollegor.

I början, när karaktärerna etableras, visas en grå och kylig vardag på den franska landsbygden. Lucie jobbar som personlig assistent, hennes pojkvän Ben är fiskare och deras gemensamma vän William serverar öl på en bar. Det är vardagsrealism om än en stämningsfull sådan. När Lucie får nys om att den gamla tanten, som hon hjälper, kanske har en skatt i källaren förvandlas arbetshjonen till lycksökare. På självaste alla helgona-natten beger de sig till det pampiga men nedgångna huset för att söka lyckan.

Middagen är serverad

Här vänder filmen och byter karaktär; all form av realism är nu som bortblåst och mardrömmen kan börja. Huset är sagolikt i dubbel bemärkelse; scenografen har fått fria tyglar och excellerat. Det är uppstoppade djur, morbida tavlor och knotiga möbler. Filmen lyckas verkligen förmedla känslan av att befinna sig mitt i en mardröm. Logiken är lagd på hyllan och karaktärerna beter sig märkligt och reagerar allt mer underligt. När de finner skatten bryter givetvis helvetet löst och filmen spårar ur. Men det är först då filmen blir riktigt intressant och läskig. Om man vill att precis allt hänger ihop och att logiken är glasklar ska man ju inte titta på skräckfilm överhuvudtaget – vill man bli vettskrämd och hänförd av stämningsfulla bilder och skickligt komponerad musik då är Livid en riktig pärla.

Död, levande eller mitt emellan?

Jag ser mer skräckfilm än vad som sannolikt är hälsosamt, men det är väldigt sällan jag ser något som faktiskt lyckas med att både skrämmas och vara något så när originellt. Visst; upplägget med ett hemsökt hus är inte unikt, men fransmännen lyckas väldigt bra med att skapa sitt eget surrealistiska universum. Ett universum som man accepterar trots ovan nämnda brister i logik. Det är en mardröm och känns som en sådan. Hantverksmässigt är det oklanderligt; fotot är smutsigt vackert och effekterna används med måtta. Stämningen påminner en del om Barnhemmet och liksom den filmen använder sig fransmännen skickligt av skuggor och mörker för att hålla publiken på helspänn.

Livid släpps på DVD och Blu ray i morgon men om ni befinner er i Stockholm på fredag finns faktiskt chansen att se den på bio. Det bör ni inte missa. Njutafilms och genrefilmfestivalen Monsters of Film anordnar en visning på Zita och då finns även möjligheten att se Vanishing Waves och REC 3. Läs mer om festivalen HÄR.

Livid släpps på DVD och Blu ray 5 december.

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Vacker men långt från orginell och man visste precis vart det barkade varenda stund. Bra skräckfilm måste kunna överraska! Men aaa, en trea var det.

Fler onyanserade inlägg