Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Lone Ranger – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 2 juli 2013 i

Film Recensioner

TLR1

Lagom till 4:th of July kommer nu nästa försenade blockbuster och ännu en film som med råge dragit över sin budget. Det är en helpräktig rulle där flaggorna vajar i vinden och orkestern spelar nationalsången när budskap om frihet och en dröm om en förenad nation basuneras ut till massorna av rika män i valrossmustacher och cylinderhattar. Visst spelar The Lone Ranger på nötta strängar när patriotismen når sin kulmen men samtidigt är det svårt att ta någonting på allvar i den här dammiga historien om indianer och kobojsare.

Ni kommer att höra det till leda. Att The Lone Ranger är en Pirates of the Carribean i öknen och vi har själva på förhand också skojat om en Jack Sparrow till häst. Och ja, det är delvis sant. Fleming Fartland från Luxemburg fastnade i vinkelvolten i den numera klassiska sketchen med Galenskaparna. Det gick runt runt och han kunde inte ta sig ur de romerska ringarna. På samma sätt har Johnny Depp helt har fastnat i sin rolltolkning av den översminkade sjökaptenen och han gör ju heller inget sken av att vilja distansera sig från denna image när han nu drar på sig ungefär samma trasor, sätter en död kråka på huvudet och blåser nytt liv i Ace Frehleys scensminkning. Den som bär störst skuld till att Depp sitter fast är förmodligen Gore Verbinski och eftersom han är regissör även här så kommer det väl inte som någon överraskning precis och visst hade det varit enkelt att hålla sig till det spåret. Det hade varit enkelt att säga att The Lone Ranger bara är ett sätt att mjölka bonuspengar ur en framgångsrik franchise. Det hade varit enkelt för mig att säga att The Lone Ranger bara är en Pirates of the Carribean i öknen men jag vägrar att tro att det är så enkelt.

TLR2

Den klassiska utsiktsklippan

The Lone Ranger är trots allt en fin gammal berättelse om den ensamma rättsskiparen och hans ständiga följeslagare Tonto. Det är en historia om gränsöverskridande brödraskap och ordning, en historia som går ända tillbaka till 30-talet då Fran Striker först introducerade sin amerikanska hjälte i en populär radioshow. En på den tiden galen idé där en indian och en cowboy kämpar mot orättvisor sida vid sida i en orolig tid och när girigbukar och laglösa bryter mot lagen då är han där, den maskerade hämnaren på sin ståtliga vita springare, iklädd lika vit hatt, tredelad kostym och med vattenkammat hår. Och det är väl här Disney’s version skiljer sig. Där ursprungshjältarna var något mer nedtonade i skjorta, jeans och fransjacka så drar Verbinski på med en imponerande garderob, välfylld sminkväska och snygga accessoarer. Nu har jag personligen ingenting emot det då jag ser förnyelse som ett naturligt steg i utvecklingen men om man ändå skall ringa ut det gamla och ringa in det nya så kunde man väl kostat på sig att modernisera historien lite också. The Lone Ranger är nämligen hopplöst förlegad. Det är så förutsägbart att det ofta blir löjligt. Har du läst ett Lucky Luke-album så vet du vad som kommer att hända. Det blir kineser i konformade hattar, dynamitsprängningar i gruvor, ett hejdlöst åkande på pumpdressiner, handgemäng på tågtak, bordellmammor med generöst tilltagen byst och skjutgalna fingrar och skurkar korkade som Bröderna Dalton. Det finns absolut ingenting originellt med The Lone Ranger. Precis allt är by the book och det enda jag saknade var bartendern som bär ut spegeln när det vankas slagsmål vilket faktiskt känns lite surt eftersom det fanns gott om potential om man bara hade vågat ta ut svängarna lite och överraska.

TLR3

Så här såg det ut på 50-talet när Clayton Moore och Jay Silverheels regerade i rutan

En liten pojke stegar in på en nöjespark för att kika lite på uppstoppade bufflar och björnar men när han får syn på en ”vilde” i sitt naturliga habitat stannar han till extra länge. Den gamla skrynkliga indianen vaknar plötsligt till liv och berättar en otrolig historia. Han berättar historien om hur den gröna advokaten John Reid plötsligt hamnar i trångmål när hans tåg överfalls av banditer och hur han snart vävs in i en historia av mord, förräderi och hämnd. Det är också här de två så olika personligheterna möts första gången. Ödet leder duon in på samma väg och med samma mål men där Tonto vill straffa brottslingar med döden så vill Reid låta de skyldiga få en rättegång. Visserligen kommer denna med största sannolikhet också att leda till döden men då har den anklagade i alla fall fått en rättvis dom och det så han är i allt han gör Reid, rättvis. De söker den ondskefulla Butch Cavendish, en notorisk mördare med kannibaliska drag. Magnifikt porträtterad av William Fitchner är Cavendish en av de mest avskyvärda westernskurkarna sedan Bruce Dern sköt John Wayne i ryggen i The Cowboys. Hans solstekta, dammiga hy, kluvna överläpp och glesa pipskägg ger honom ett groteskt utseende som inte ens en mor kan älska. Att han sedan gillar att äta delar av sina offer gör honom, av naturliga skäl inte mer älskvärd.

Under tiden byggs det en järnväg som skall förena landet och skänka amerikanska medborgare arbete och trygghet. Här drar jag många likheter till Hell on Wheels och inte bara för att det är järnvägsbygge utan för att den här viktiga sidostoryn till punkt och pricka stämmer in med TV-serien. Med samma typ av burdusa järnvägsbaron med samma typ av fickrova som åtrår samma typ av kvinna med samma typ av son i samma typ av sammetsinredda järnvägsvagn och med samma typ av plot är det svårt att göra något annat och som svar på tal flashar också en skylt förbi med namnet på projektet, ja just det, Hell on Wheels.

TLR4

Filmens två huvudpersoner sitter djupt i skiten.

Tonto spelas av Johnny Depp och om vi bortser från de tidigare liknelserna vid Jack Sparrow så håller han tyvärr inte i rollen som sidekick. Depp är i sina bästa stunder en fantastisk skådis men då krävs det att hans karaktär faktiskt har en personlighet att bygga på. Johnny är tyvärr inte tillräckligt bred för att på egen hand lyfta en platt karaktär, i alla fall inte numera och här snackar vi verkligen platt. Det räcker inte att han springer omkring och kastar frön till höger och vänster och stoppar huvudet i fågelburar. Det blir mest farsartat när han slits mellan att spela sarkastisk indian och något som väl närmast kan liknas vid en vilsen själ med ett gott men lite rörigt hjärta för det är oftast så det fungerar i Tontos och Reids relation. De går varandra på nerverna för att sedan rädda sin partners liv. Armie Hammer i rollen som Reid är inte heller särskilt minnesvärd. Masken till trots finns det ingen mystik i hans karaktär, ingen passion i hans handlingar. Det går mest på rutin och känslan blir ”men släpp sargen och kom in i matchen, börja leverera!” När en film på två och en halv timme är uppbyggd på två huvudpersoner som har noll personkemi, engagemang och karisma så är det svårt att undvika en kraschlandning men tack och lov finns det andra saker som ändå lyckas rädda den här rullen från ett totalhaveri.

Westernkänslan finns där definitivt och miljöerna är i sina bästa stunder makalöst vackra. Dessvärre tycker jag inte att Verbinski utnyttjar denna möjlighet till fullo. Filmens två bästa rolltolkningar görs av nämnde Fitchner och håll i er nu, Reids vita häst, en häst med ett namn de flesta känner till och som har gett upphov till den klassiska illustrerade cowboyposen med stegrade hovar och hatten i luften. Denna häst är full av irrationella påhitt och besitter en fantastisk mimik som vida överstiger Depps trötta försök att se svår och besvärad ut. Ruth Wilson är perfekt i rollen som den försakade sheriffhustrun Rebecca och Helena Bonham Carter är skönt kaxig i den sparsamt exploaterade Tim Burton-doftande rollen som den tungt beväpnade bordellmamman Red. Annars är The Lone Ranger precis det den utger sig för att vara. Det är ett stundtals småroligt och fartfyllt matinéäventyr av den gamla skolan, dock med lite väl mycket våld för att vara familjevänlig. Historien är visserligen icke-linjär när Tonto hoppar mellan olika händelser i sin berättelse men den känns egentligen oerhört linjär och förmodligen hade Verbinski också tjänat på att berätta handlingen från A-Ö och korta ner speltiden med minst en halvtimme. Det hade gett filmen ett jämnare tempo och en mindre rörig uppbyggnad.

Tonto påpekar ständigt hur naturen är i obalans och bättre än så kan man väl knappast beskriva den här filmen, The Lone Ranger är verkligen i obalans.

The Lone Ranger har biopremiär 3 juli

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/betyg2.jpg

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jennah

    Att det är Disney betyder inte att det är en familjevänlig barnfilm. De har än en gång lyckats göra en film som faktiskt är riktigt bra.

  • Lindman1

    Absolut! Det var mer en varning till föräldrar som överväger att ta med sig sina sjuåringar på filmen. Eftersom den har 11-årsgräns finns ju den möjligheten och det är kanske lite mycket kannibalism och uppsprättade magar för att det skall kännas okej för vissa.

Fler onyanserade inlägg