Senaste Kommentarer

Top Commenters

Looper – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 28 september 2012 i

Film Recensioner

Ibland får man äta upp sina egna förbannade fördomar. För nog det var med viss skepsis jag satte mig i biofåtöljen för att följa ännu en film om tidsresor. Denna gång dessutom av en relativt okänd regissör, Rian Johnson. Jag menar, kom igen nu! Looper? Visst, rollistan såg ju intressant ut med Joseph Gordon-Levitt, barnstjärnan som blivit vuxen och just nu är ett av Hollywoods hetaste namn. Emily Blunt, denna begåvade och sofistikerat vackra kvinna, en välbehövlig motpol i en bransch som fortfarande svämmar över av blondiner stöpta i samma form. Lägg där till Bruce Willis, som väl visserligen blandat och gett ganska friskt de senaste åren men samtidigt vet vi alla att gamlingen oftast levererar stort när han får rätt roll.

Det är framtid, närmare bestämt år 2044 och Joseph Simmons (Gordon-Levitt) tjänar sitt levebröd som ”Looper”. Enkelt förklarat, en budgetmördare, en kille som gömmer undan lik från framtiden, d.v.s. ännu längre fram i tiden. År 2074 är det nämligen omöjligt för gangsters att göra sig av med kroppar och man tvingas därmed hitta en alternativ lösning eller lägga ner verksamheten. Lösningen heter tidsmaskin. Man stoppar helt enkelt in offret i en lucka, han eller hon transporteras 30 år tillbaka i tiden och personen ifråga möter här sitt öde. Där, mitt ute på en åker står nämligen Simmons, välkammad, ibland snyggt dressad i skjorta, slips och midjekort skinnjacka, ibland lite mer ledigt klädd. Han tittar på sin tunga fickrova och väntar tålmodigt med hagelsprakaren i högsta hugg och från ingenstans dyker de upp, offren. Ett skott brinner av och Simmons har tjänat ytterligare några silvertackor att lägga på hög. Han lever ett ganska hårt och snabbt liv fyllt med droger, helrör och ett ytligt förhållande till den exotiska dansösen Suzie (Piper Perabo). Livet som looper är riskabelt och högst tidsbegränsat och han planerar en flykt. Pengar på hög och en distanskurs i franska men han behöver fler loops för att kunna förverkliga drömmen innan hans tid är inne. För vad händer egentligen när 30 år har gått och han och hans framtida jag möts?

Bang bang you're dead

Just detta får Simmons erfara när han en dag står öga mot öga med en äldre version av sig själv. Här träder Bruce Willis in i handlingarna och även om den fysiska likheten kanske inte är klockren så känns ändå förvandlingen trovärdig. Det här låter väl konstigt men han lyckas övermanna sig själv och fly, vilket i sin tur innebär stora problem för Simmons den yngre för i looperbranschen tolereras nämligen inga misstag. Chefen, spelad av en rejält skäggig Jeff Daniels slår näven i bordet och skickar ut sina unga hejdukar för att stänga denna avvikelse som riskerar att helt förändra historien.

Där sätter jag faktiskt stopp. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om och jag vill inget hellre än att dela med mig av den här upplevelsen men det vore tjänstefel av mig att sitta här och avslöja alla snygga vändningar och intrikata situationer den här guldklimpen bjuder på. Låt mig istället berätta om den visuella knock-out Johnsons film är. Looper är skönt schizofren i sin framtidsskildring. Det är framtid men det är lagom mycket framtid. Hela samhället består inte alls av hushållsrobotar, flygande bilar och rälsbussar som färdas i ljusets hastighet. Nej, Loopers framtidsvision är faktiskt en av de mest trovärdiga jag sett på väldigt länge. Visst finns det högteknologiska prylar som får dig att höja på ögonbrynen men blandningen mellan gammalt och nytt är verkligen spot on. Det är en utopi och en dystopi på samma gång. Futuriska, glänsande skyskrapor blandas med gamla nötta tegelhus. Strömlinjeformade sportbilar trängs med sönderrostade japanska storsäljare från idag. Diskmaskinerna är fortfarande vita och har manuella vred och i sängen har man bäddat med blommiga sängkläder från IKEA. Detta gör att de få holografiska reklamskyltarna och diskreta laserstrålarna känns som helt logiska inslag i en noir-doftande verklighet.

Joseph Gordon-Levitt tar här ännu ett stort steg i sin fantastiska utveckling som skådespelare. Han är sammanbiten, omogen och hårdkokt men samtidigt bräcklig i rollen som den unge Simmons och för att förvandlingen till den äldre versionen skall vara trovärdig måste ju personligheten sitta redan här och som den gör det! Precis som i verkligheten är Bruce Willis både äldre, mer erfaren och han har ett mål, en utstakad väg som han vägrar lämna. Den grånade Willis anländer i det förflutna med ett krossat hjärta och en brand inom sig som inte går att släcka och han är totalt hänsynslös när han tvingas kämpa för sin framtida överlevnad.

Som ni säkert förstår är Looper en film att analysera och häpnas över. Det är en fantastisk film som är både komplicerad och enkel i sitt berättande. Många kommer att gå och se den igen för att upptäcka nya detaljer och kanske till och med nya tolkningar för det krävs att man hänger med i svängarna annars är det lätt att gå vilse i de olika tidserorna och på det viset liknar den faktiskt Inception en hel del men egentligen skulle jag nog vilja säga att Looper är en Blade Runner för den nya generationen.

Bruce gör det han är bäst på, skjuter hej vilt

Det här är tveklöst årets bästa film så här långt och den balanserar också på gränsen till full pott men tappar tyvärr något i slutet då man byter fokus och alltför mycket kom att kretsa kring den filosofiska och moraliska frågan, ”skulle du döda en ung Hitler om du hade möjligheten?” En ständig källa till diskussion men inte tillräckligt stark som kärnpunkt i en film som tidigare tagit en mer experimentell väg och skickligt lyckats undvika de vanligaste fallgroparna kring tidsresor och parallella världar.

Gillar du intelligent underhållning som kräver koncentration? Dreglade du över filmer som Source Code, Inception och De 12 Apornas Armé? Då finns det inga ursäkter. Du skall se Looper!

betyg4_5

Looper har svensk biopremiär 28 september.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • YES!

  • Manne

    Sjukt bra skriver Herr Lindman!!

  • SneX

    Många toppar och några bottnar men som helhet var det en bra och intressant film. Bra recension av en lite snurrig film.

  • Cool film, bra recenserat !

Fler onyanserade inlägg