Senaste Kommentarer

Top Commenters

Man of Steel – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 21 juni 2013 i

Film Recensioner

MOS1

Alla känner väl till historien om Clark Kent och Superman vid det här laget. I Zack Snyder och Christopher Nolans Man of Steel får vi följa legenden från allra första början, från baby till Stålman. Populationsbegränsning råder på planeten Krypton där barnafödande nu är lika med förräderi. Jor-El får ändå en son, en välskapt pojke som han tvingas skicka till Jorden eftersom hemplaneten är på god väg att utplånas. Den onda krigsherren Zod med sin klassiska rymdfrilla vill dock någonting helt annat men misslyckas med sitt myteri och förpassas till galaxens utkanter för att avtjäna sitt straff. Ett straff som dock inte varar särskilt länge och snart är han ute bland vanligt folk och jagar den utvalde Kal-El.

Lindman: Man of Steel är rebooten som skall få oss att älska Superman igen. En amerikansk hjälte som hade sin storhetstid i slutet av 70-talet men som egentligen aldrig riktigt slagit igenom på våra breddgrader, i alla fall inte som Batman och Spiderman. Jag har faktiskt heller inte kunnat se tjusningen i Jerry Siegel och Joe Shuster’s klassiska superhjälte. Kanske beror det på den rätt töntiga dräkten som genom åren mest sett ut som en babyblå plyschpyjamas, kanske är det för att jag stör mig osunt mycket på att ingen kan se att Clark Kent är Superman så fort han slänger på sig ett par brillor eller så är det helt enkelt att filmerna har varit rätt usla överlag. Hur som helst så är Man of Steel en helt annan film än senaste Superman Returns och jag skulle vilja börja den här recensionen med att erkänna för världen att jag satt och dreglade hela den första timmen av filmen. Hakan var i golvet, ögonen trillade ur sina hålor och precis som Kal-El’s kraschlandade rymdskepp var jag frusen i tiden. Det här fick helt enkelt inte ta slut. Sällan eller kanske aldrig har jag sett en sådan visuell fulländning. Morphade figurer, flytande formbar metall som pratade med mig genom vocoders, fraktaler, blinkande lampor och svarta rymdskepp i warp speed. Allt ackompanjerat av den alltid lika mästerliga Hans Zimmer. Jag var lyckligare än jag varit på länge. Vad säger du om Kryptons undergång och Kal-El’s första tid på Jorden? Var du lika hänförd som jag?

MOS4

Krypton står i brand och Superman tvingas flytta hemifrån

Lindén: Absolut! Inledningen var helt magnifik. En audiovisuell fest av sällan skådat slag och kanske den bästa gestaltningen av modern serietidningsestetik jag någonsin sett. Man kan säga vad man vill om kvalitén på Zack Snyders tidigare filmer, men hans kunskaper kring bildkomposition och kameraplaceringar kan ingen ifrågasätta. Jag har heller aldrig riktigt varit såld på Stålmannen. Han har känts lite som superhjältarnas Musse Pigg; en rättrådig moralist med sjukt tveksam mundering. Det jag gillade med Man of Steel var att jag fick en bra bakgrundshistoria. Jag fick något att hänga upp mina sympatier på samt att det gav en rimlig förklaring till Stålmannens drivkrafter. Den första halvtimmen utspelar sig på Krypton och man får en bra bild av dess invånare, ideologi och inte minst miljö. Scenografin och CGI:n är helt sagolik och när allt brakar loss känns det verkligen som att helvetets portar öppnas. Mycket imponerande. Russell Crowe, som spelar pappan Jor-El, övertygar och då ska du veta att jag absolut inte är ett fan av den buttre australiensaren. Han behärskar det bombastiska tilltalet och sätter tonen för den rätt mörka historia som utspelar sig under två och en halv timme. Ett annat lyckat grepp var den upphackade kronologin – ganska vågat för att vara en popcornrulle av den här kalibern. Att hålla på Stålmannens kostym i en hel timme var också ganska modigt. Det känns att Christopher Nolan lurar i bakgrunden – det inte sagt att Stålmannen blir en ångestdriven läderlapp – men visst kan man dra paralleller till Dark Knight-trilogin och faktiskt även Marvels Thor?

MOS2

General Zod är fast besluten att hämta hem sin landsman

Lindman: Där tog du orden direkt ur munnen på mig. Att hålla på dräkten i en hel timme. Det var precis så vågat och lyckats som man hade kunnat önska. En dräkt som dessutom fått ett rejält lyft. Borta är one-piecekänslan och istället får Henry Cavill ikläda sig en sober design i samma klass som Spidey och Bats. Mörk och metallisk med en modern touch av fiskfjäll. Brutalt snyggt och väldigt mycket Nolan precis som du säger och det här kommer kanske att låta lite märkligt men jag upplever Man of Steel som en rätt schizofren historia. Inte storyn i sig utan produktionstekniskt. Det är så oerhört tydligt att Nolan kör sitt mörka lite mystiska moody race medan Snyder vräker på med precis allt som går att uppbringa. Killen har ju verkligen inga som helst spärrar när han väl hittar rätt läge och att de båda filmmagikerna, överjävliga på var sitt område får samarbetet att klicka på ett sådant här vis är ett under i sig.

Om vi då flyttar fokus till huvudrollen. Henry Cavill, känd från Immortals och Tudors är ju faktiskt Superman. Jag tror fan att karln kommer från Krypton på riktigt och föddes till att göra just det här. Han ersätter inte bara Brandon Routh, han kastar sin företrädare så långt ut i ett oändligt universum att han aldrig mer kommer att komma tillbaka. Cavill är glödhet och sval på samma gång. En superhunk som kommer att få många flickor på fall i sommar och med ett manér som passar perfekt för rollen. Jag håller annars med dig gällande Russell Crowe. Han övertygar men ännu mer imponerande är det väl att Kevin Costner också håller. Som Kal-El’s adoptivfarsa, ja egentligen är han inte adopterad pojken men det får duga som benämning, tar inte Costner över showen på något sätt. Han är egentligen bara där och gör sitt jobb, human och klok men lika gubbtrist som alltid. Här passar det dock otroligt bra och jag kan känna hans smärta och maktlöshet. Michael Shannon som Zod är ju annars en liten favorit. Han är lagom ondskefull men tror stenhårt på att Krypton skall kunna återuppstå på Jorden och det är väl också det som är själva kärnan i berättelsen, att skapa ett nytt Krypton på mänsklighetens bekostnad. Nej rollistan är det inget fel på även om Amy Adams inte riktigt känns som någon Lois Lane. Okej, så allt är happy joy joy men i andra delen av filmen när Snyder och Cavill unisont spänner alla muskler som finns i kropp och krigskassa så tycker jag att det blir för mycket. Eller?

MOS3

Men Kal-El trivs i Kansas där han redan hittat kärlek, familj och en fräsig dräkt

Lindén: Kevin Costner är helt underbar. Det är något vackert med forna A-listers som numer är reducerade till ack så viktiga biroller och som dessutom gör det med värdighet. Men jag hade faktiskt problem med Michael Shannon. Han har ju vanligtvis en fantastisk närvaro, jag tänker på hans plågade agent i Boardwalk Empire och den psykiskt labile pappan i Take Shelter, men här skaver det en aning. Hans styrka är ju auran av fara men i rollen som Zod känns han faktiskt obekväm. Han ser inte ut att trivas i sin dräkt och i en roll som verkligen kräver en trovärdig psykopat, något som han enligt all logik borde kunnat leverera storartat , misslyckas han en smula. Det är en radanmärkning, men en viktig sådan. Däremot tycker jag att Lois Lane faktiskt för en gångs skull ges en ärlig chans. Hon är en Pulitzer-belönad journalist som tar egna beslut och sparkar uppåt. Och tack och lov slipper vi hela charaden kring Clark Kent/Stålmannen. Hon är den första som fattar läget och agerar utifrån det. Ja, om första hälften av filmen var uppe och nosade på full pott så dippar det betänkligt sista timmen. Det är som att de inte riktigt vågar hålla fast vid den ganska återhållna tonen. Istället hänfaller de åt samma besinningslösa röj som förstört mången Marvel-film. Det är synd. Jag blir lite mätt efter ett tag. Det är fortfarande vansinnigt snyggt men lite tröttsamt. Sen undrar jag om du någon gång under filmen sa till dig själv ”fan vad mäktigt att det är 3D!”. Det gjorde inte jag.

Lindman: Ja just det, det var ju faktiskt 3D. Tack för att du påminde mig, det hade jag nästan glömt bort. Vid ett tillfälle gjorde det i och för sig skillnad. När Supie flyger i hysterisk hastighet mellan rämnande skyskrapor. I övrigt gjorde det varken till eller från. Det tillförde ingenting men det störde å andra sidan inte heller. När det gäller Adams så tycker jag absolut inte att hon är dålig, jag ser henne bara inte som en Lois Lane men det beror kanske mer på att den fyrfaldigt Oscarsnominerade Adams egentligen känns överkvalificerad för rollen. Själv är jag väl ändå mest nöjd över att det inte blev Kristen Stewart som det först var tänkt och jag inser väl att jag måste ta tag i det här med Boardwalk Empire snart. Nej, trots intergalaktiska invasioner över land och vatten och brutala gatuslagsmål som kommer att drabba Smallvilles skattebetalare hårt många år framöver så är ändå Man of Steel som bäst när den inte är en superhjältefilm. När den har en historia att berätta och människor att bry sig om är det en rörande och imponerande film fylld av storslagna ögonblick som tvingar fram både tårar och gåshud.

Det blir en fyra från mig. Nolan och Snyder har i Man of Steel skapat ett monumentalt skrytbygge som håller, ibland något överdimensionerat men ändå bland det bästa jag sett i genren. Man siktade mot stjärnorna och nådde himlen.

Lindén:  Jag håller med om betyget och nu känns det äntligen som att DC Comics på allvar kan ta upp kampen mot Marvels hegemoni. Och det här är bara början – tanken är tre filmer och slutet på den här delen sätter en tydlig och välbekant premiss för vad som komma skall. Det här kommer bara bli bättre och då är det ändå riktigt jäkla bra redan nu.

 Man of Steel har biopremiär 26 juni

betyg4

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg