Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Master – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 1 februari 2013 i

Film Recensioner

The Master

Året är 1950 och Freddie Quell, en plågad WWII veteran, har tillbringat de senaste fem åren med att dricka och driva runt. Hans passivt aggressiva tendenser och konstant supande gör det omöjligt för honom att behålla ett arbete eller leva ett någorlunda normalt liv. En dag bordar Freddie på fyllan en yacht och träffar den karismatiska Lancaster Dodd. Dodd är den vördade ledare för en grupp kallad ”Orsaken” som predikar en säregen filosofi omfattande självrannsakan för att nå perfekt inre balans. Freddie Quell och Master, som Lancaster Dodd anhängare kallar honom, finner en märklig dragningskraft gentemot varandra. 

Det finns teman som Paul Thomas Anderson alltid återvänder till. Ämnen som han aldrig riktigt blir klar med. Mentorn och eleven, att skapa sin egen framgång och glappet mellan ordning och kaos har lyfts fram i samtliga filmer. Han är en ambitiös filmskapare och man skulle även kunna påstå att hans filmografi berättar om Amerikas fundament. I Hard Eight är det spel och dobbel som gäller, i Boogie Nights sex, There Will Be Blood olja och den hänsynslösa kapitalismen och i The Master tar han sig an det som sannolikt är Onkel Sams viktigaste byggsten; religionen.

Och som han gör det.

Lancaster Dodd aka The Master

The Master har sagts vara en uppgörelse med Scientologin och parallellerna finns där. När vi för första gången möter The Master (Philip Seymour Hoffman) är det ombord på en båt. Scientologins grundare L. Ron Hubbard bedrev ett tag sin verksamhet från en yacht där hans apostlar agerade matroser. Både Scientologin och Orsaken delar en metodik som bygger på självrannsakan och reinkarnation. När man skriver på kontrakt för att bli Scientolog förbinder man sig till 1 miljard års medlemskap. Ångervecka saknas.

Tack och lov handlar nu inte The Master om Scientologi, det hade kunnat bli en outhärdlig pamflett. Paul Thomas Anderson intresserar sig mer för kulters dragningskraft och det sekteristiska beteendet som skapas när en karismatisk ledare trycker på de rätta knapparna. Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är det perfekta offret. Han är vilsen och söker desperat efter en identitet. Han är alkoholiserad och besatt av sex, men oförmögen att genomföra det. Han är alltså i både bokstavlig och bildlig mening impotent.

"Var ska du ställa din Oscar?"

Lancaster Dodd är en fascinerande gestalt. Intelligent, manipulativ och helt uppenbart en lurendrejare. Och Philip Seymour Hoffman spelar honom med all sin briljans. Man vet inte säkert om han verkligen tror på den han predikar eller om han helt cyniskt ångar på ändå. Hans raseriutbrott när lärorna ifrågasätts skvallrar om det senare.

Filmen berättas elegant med hjälp av återblickar och PTAs använder sig av de magnifika bildövergångar som vi är vana vid. Skådespelet är sagolikt och både Phoenix och Hoffman dominerar fullständigt. Joaquin Phoenixs utseende är mer outgrundligt än någonsin och han lyckas se både skör och livsfarlig ut på samma gång. Filmen har en aura av våldsamhet och erotisk laddning över sig och trots att det inte sker så mycket explicit känns det hela tiden som att precis vad som helst kan hända.

Rent filmiskt är The Master perfektion. Varenda bildkomposition berättar något som för handlingen framåt och musiken är lika märklig som mästerlig. The Master är inte PTAs mest lättillgängliga film. När jag gick gick ut från biografen visste jag inte riktigt vad jag kände. Jämfört med känslobomber som Magnolia och Punch Drunk Love är The Master mycket mer strikt och svår att greppa. Men när en film vägrar släppa taget är det ofta ett tecken på att något är riktigt bra. Det har faktiskt inte gått en dag då jag inte gått och funderat på enskilda scener och den egentliga betydelsen av vissa replikskiften. Om du gillar film som utmanar dina sinnen och väcker tankar är The Master ett alldeles förnämligt val. Jag kan inte vänta till jag får chansen att se om den.

The Master har biopremiär 1 februari

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg