Senaste Kommentarer

Top Commenters

Midsommar – Vad i hela Hälsingland hände?

Inlägg av Måns Lindman den 9 juli 2019 i

Film Recension

Foto: Nordisk Film

Jag älskade Hereditary, nästan helt utan förbehåll. Det var en sådan där debutrulle som fick nackhåren att krulla sig i skräckslagen extas och drev upp salivproduktionen till bibliska proportioner. Och det var sådant där sneddregel som man får när man inte har kontroll över sina ansiktsmuskler. Lite som när Moses delade Röda Havet, det forsade ur både höger och vänster mungipa, i mitten var det torrt och det var liksom inget snack om saken, det här var rätt upp i min allé. Ari Aster satte varenda nerv i kläm och fläskade på med traditionell ångest och riktigt dålig stämning.

Jag ser mig själv som rejält ruttad när det kommer till både psykisk och fysisk terror på film men här ville jag ömsom ta mig själv av daga, ömsom omfamna det där totala mörkret som då och då slöt sina iskalla armar runt mig och försökte dra mig rakt ner i avgrunden. Det var så det var och egentligen slängde väl Ari inte upp särskilt mycket nytt på bordet. Det var vältuggade klyschor som använts förr i otaliga produktioner. Hemsökta hus och risiga släktband men leveransen! Vilken jävla leverans det var! Det var där storheten låg och det var också därför jag tog mig direkt hem, utan att passera Apoteket för att lägga mig i fosterställning en stund, älska lidandet och sedan försöka få bilderna ur huvudet, livet måste ändå gå vidare. Det gick väl sådär, med facit i hand. Jag kan än i dag ibland se den där fruktansvärda scenen framför mig, en scen som jag fortfarande inte tänker spoila.

Den goda stämningen – Foto: Nordisk Film

När nu Aster har nytt alster på gång har den där överjävliga scenen ersatts av nya överjävliga scener, denna gång på en nivå som får ångesten och den dåliga stämningen att övertrassera varenda konto på värdighetsbanken. Midsommar är sin glada titel till trots, något av det värsta jag sett på bio. Kanske endast överträffad av Antichrist och nog hade han varit stolt som en tupp, von Trier om han tryckt ur sig något som Midsommar och det hade han mycket väl kunnat göra. Det är nämligen mycket som är von Trierskt här, friskt blandat med Fäbodjäntan, Helge Fossmo och valfri musikvideo av E-Type. En mindfuck-cocktail, smakfullt serverad med psykadeliska svampar av absolut sämsta kvalle. En riktig snedtripp som en stackars biopublik sent skall glömma.

Nu låter det som en sågning, det är det definitivt inte men jag undrar samtidigt som en gravad hälleflundra hur många som verkligen pallar den här totala midsommarmisären. Det är i sanning en prövning som förmodligen kan ge bestående men för livet, i synnerhet om man har det lite körigt med skräckrullar i allmänhet för det här är ingen vanlig mys-skräckis, där man kan krypa upp och gotta sig i lite sköna jump-scares, onda dockor och seriemördare. Det här är fasa på riktigt och det finns ingen smärtlindring som hjälper mot sådant här djävulskap. Älskar man däremot det nakna, djuriska lidandet som kan få en att vakna kallsvettig mitt i natten och skrika rätt ut kan det såklart vara ett annat ljud i skällan.

Precis som i fallet Hereditary är det bäst att inte veta någonting om filmen innan man ser den, om man nu trots avrådan ändå tänker förstöra dagen för sig själv. Jag gav då rådet att flytta ner i källaren, dra ut sladden till routern, sätta luren i flygplansläge och inte släppa någon över tröskeln och det är applicerbart även här. Texten är dock så spoilerfri som möjligt. Förstås. Tänker man inte se filmen, vilket som sagt trots allt kanske är det föredragna valet för de allra flesta men ändå är nyfiken på att få veta vad det är frågan om, då får man själv leta upp de där scenerna. Ord räcker ändå inte till.

Helvetet i Hälsingland – Foto: Nordisk Film

Det börjar i alla fall med elände direkt när Dani (Florence Pugh) får ett illavarslande mail från sin syster. Samtidigt har hennes generiskt douchbagiga snubbe Christian (Jack Reynor) planerat att dumpa henne för att hon är så förbannat krävande med all sin oro, sin trasiga släkt, sina telefonsamtal och ovilja att ligga med honom i tid och otid men det blir inte så. Istället bär det av till Sverige och Hälsingland, med ett riktigt risigt förhållande i bagaget, vilket väl aldrig någonsin har funkat särskilt väl. Jaha, Hälsingland? Det var ju ett udda val kan tyckas men det är nämligen så att en av de övriga doucharna i killgänget (Vilhelm Blomgren) har svenskt påbrå, vilket namnet Pelle möjligen vittnar om. Och eftersom Josh (William Jackson Harper) skall skriva en avhandling om svenska traditioner passar ju detta likt ostron och champagne.

Ingen av snubbarna tycker egentligen att Dani skall följa med, framför allt inte Mark (Will Poulter), som absolut inte vill ha några tjatiga fruntimmer med sig när det vankas ett smörgåsbord av frodiga svenska blonda kvinnor med fyllig barm, flätor och korta kjolar. Han tycker dessutom att Christian är en förbannad toffel som borde göra sig av med bördan innan de drar på äventyr. Dialogerna är i det närmsta outhärdliga, inte för att de är dåligt framförda eller på grund av knackigt skådespeleri, tvärtom är det stundtals ramstarkt, utan för att det är så ohyggligt medvetet krystat och torftigt. Som att lyssna på fyllesnack när två personer går från att hata varandra till ”du är den bästa kompis jag någonsin haft”. Ni vet, den där. Det är dessutom extremt störigt att Dani hela tiden förlåter Christian när han är ett rövhål, vilket är oftast. Inte oväntat, inte ovanligt, dock störigt. Jag har stressbitit ner mina naglar innan gänget ens lämnat staterna.

WTF Moment, topp 3, ever – Foto: Gabor Kotschy

En flygresa senare, väl framme i Hårga, Hälsingland möts amerikanerna av helt befängda inslag i vardagen, såsom vilda kor, utedass och midnattssol men framför allt möts de av en familj som i bästa fall kan benämnas som eljest, i värsta som helt fucking insane. Alla stereotyper som jänkarna redan har av oss infrias å det grövsta och det här kommer med största sannolikhet att medföra stora problem för oss svenskar i framtiden när vi skall bränna skatteåtbäringen på den där drömresan till NYC. Jag ser framför mig horder av amerikaner som chockat lämnar biografen med den för evigt inpräntade bilden av svenskar som incestuösa ociviliserade vildar utan infrastruktur. En sektliknande samling naturfolk som ränner omkring med facklor, dricker brygder, spelar näsflöjt, ger ifrån sig gutturala läten och pratar rotvälska. När det vankas älskog, görs det på prunkande blomsterbäddar med kyrkokörer i bakgrunden och släkten som publik.

Hur som haver. Redan innan första timman av denna ohemult långa film – en halvtimma hade lätt kunnat kapas eftersom många trådar påbörjas men aldrig slutförs, har Inga of Sweden presenterats, så har även Siv, Ingemar, Ulf, Sigrid och Ylva. Alla bär de fornnordiska namn och älskar sina runor och traditioner. De pratar om ceremonier och att det är den varmaste sommaren på nittio år. De långväga gästerna undrar naturligtvis var i hela Hälsingland de har hamnat men tvingas ändå att acklimatisera sig. Något som låter enkelt men är betydligt svårare med tanke på vissa inslag i det traditionella svenska midsommarfirandet, som jag inte tänker spoila. Jag kan dock än en gång varna känsliga tittare om att det inte är Doobidoo direkt.

Välkomna! Tack, men nej tack – Foto: Nordisk Film

Midsommar som koncept, ja denna härliga högtid där vi en enda redlös dag går all-in och frossar i sill, plockar blomster, super tills vi kräks i trädgården, ligger med grannen och slutligen stupar. I Hårga vankas det dekadens i nio långa dagar. Hemmavid har vi långbord dukade med allt från färska jordgubbar till varma kanelbullar men här är det helt andra bullar som serveras kan jag säga. I centrum har vi midsommarstången där det dansas till små grodorna tills foppatofflorna brinner. I Hårga är det annat som brinner.

Midsommar som film, ja det är en effektfull men sjuk sjuk film som jag inte rekommenderar någon med hjärtat på det rätta stället att se. Någonsin. Framför allt inte om man befinner sig i ett lite halvsvajigt förhållande. Risken är större än den eventuella vinsten. Själv kommer jag aldrig att besöka Hälsingland och nästa gång jag pratar med en amerikan kommer jag att säga att jag är från Schweiz.

Midsommar har biopremiär 10 juli

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Olof

    Visst är detta en bisarr film, men som skräckfilm tycker jag inte att den lyckas.
    Det är längesedan jag närmast skrattade mig igenom sista hälften av en s k skräckfilm; många scener var såpass absurda.Och inte absurt på ett skrämmande sätt (typ Clockwork Orange, Funny Games etc) utan bara eljest och lite dumt.

    Stämningen är väl ganska tät under första hälften medan det fortfarande går att ta den seriöst. Kanske finns det sekter såsom de framställs i filmen, men för mig blir det för många orimliga premisser i historien för att jag ska kunna ta den seriöst. Därigenom slutar jag efter ett tag att bry mig om vad som händer med karaktärerna och man förstår åt vilket håll historien barkar.

    Plus för originalitet och massor av icke-subtila samtidsreferenser. Resten är tyvärr rätt dåligt, i min mening. Jag var iofs heller inte så imponerad av Hereditary (finns nog en hyllning till den Midsommar…?)

    Däremot är det inget fel på Din recension; som vanligt, välskriven.

  • Lindman1

    Jag tycker att det beror på vad man uppfattar som skräck. För egen del anser jag att den här typen av kalla kårar är betydligt mycket mer effektiv än billiga jump scares och rikligt med blod. Det är känslan av obehag som griper tag i mig och användandet av plötslig chock, när man minst anar den men samtidigt håller jag med dig om ojämnheten, det är också den som gör att jag omöjligen kan ge högre betyg än en trea.

    Den är också, precis som du är inne på väldigt lik Hereditary i många avseenden, vilket gör att en film som hade kunnat vara originell ändå känns lite väl enkel. Utan att spoila något.

Fler onyanserade inlägg