Senaste Kommentarer

Top Commenters

Mina 10 värsta biobesök

Inlägg av Anette Hamel den 11 februari 2019 i

Film Listor & Tips

Biosalong

Det har blivit många biobesök för mig genom åren. Roliga, sorgliga, tråkiga, pinsamma, spännande och fantastiska upplevelser. Plus några hemska och det är just de som vi ska fokusera på nu.

En del dåliga biobesök har jag glömt, andra har jag nog förträngt, men några av dem minns jag tyvärr alltför väl. Kanske är det likadant för dig om du också gillar att gå på bio och gör det ofta.

HÄR ÄR MINA 10 VÄRSTA BIOBESÖK

Och nu pratar vi alltså INTE om usla filmer, utan själva bioupplevelsen. Jag har valt att nämna dessa tio utan någon inbördes rangordning. Du får helt enkelt själv avgöra vilken du tycker är värst. Och säkerligen är det någon av dem som inte skulle bekomma dig ett dugg om det var du som råkade ut för det. Vi är alla olika och tur är väl det.

Gubben som avslöjade filmens slut

Vilken chock! Jag satt och väntade i en foajén på biografen Grand nu i januari. En gubbe och hans vän stod och småsnackade medan de väntade på sina respektive som besökte damernas. Plötsligt frågade den ena gubben den andra om han har sett filmen Cold War, som jag strax skulle se. Sen gick allt i ett rasande tempo och jag hade ingen möjlighet att undgå att höra hur han snabbt och effektivt sammanfattade filmen och även avslöjade slutet (!) för sin vän – och mig. Vännen hade inte sett filmen. Hur tänkte gubben egentligen?

Tjejerna som diskuterade Italien

Det var på biografen Royal, men jag minns inte vilken film det var, bara att det var ett kostymdrama som utspelade sig i Italien. Två tjejer i raden framför betedde sig som att de var ensamma i salongen. De diskuterade en resa till Italien högt och ljudligt innan filmen började och fortsatte sedan helt oberört med denna diskussion under filmens första minuter. Det tog en stund innan de tillslut uppfattade mina och andra biobesökares protester. Så märkligt!

Pappan som översatte hela filmen

Två rader bakom oss i en tämligen fullsatt salong på Södermalm i början på 2000-talet satt det en man och hans son som såg ut att vara i 10-års åldern. Pappan översatte ALLA repliker för sonen som uppenbarligen inte kunde engelska tillräckligt bra för att hänga med. Så sjukt irriterande! Tur att The Core åtminstone var en actionfilm så att det fanns en del replikfria stunder. Vad gjorde de där? Så galet och egoistiskt att jag inte ens orkar kommentera det mer än så.

Sjösjuka biobesökare på gungande båt

Var på väg från Irland till Wales med bilfärja i mitten av 90-talet. Det gungade rejält och båten kunde inte docka utan vi fick stanna ute på havet några extra timmar tills blåsten lugnade sig. Många blev sjösjuka under resan. På båten fanns en bio, ett perfekt sätt att fördriva tid, men tyvärr var det även en del av de sjösjuka som letade sig dit. Att se och höra folk spy i närheten är bland det värsta jag vet. I en biosalong är det olidligt. När jag skulle gå ut var det någon som hade spytt både på dörren och handtaget ut ur salongen. Minns inte ens vilken film jag såg, har för mig att det var något med Jim Carrey eller Nicolas Cage.

Gubben med slemharklingen

Det var bara för någon vecka sedan, i en fullsatt biosalong på södermalm. Ett par biofåtöljer bort satt det en gammal gubbe med sin fru. Han hade någon slags slem i halsen och regelbundet, typ var femte minut, harklade han sig högt och ljudligt. Jag led med honom, men ännu mer med hans fru och den person som hamnade på hans högra sida. Och med mig själv som har oerhört svårt svårt för äckliga ljud. Ibland är film faktiskt bäst hemma i soffan. The Favourite var dock så bra att jag till och med lyckades uppskatta den trots det minst sagt störande ljudet. 

Musikfilm med väldigt lågt ljud

På tal om ljud. Denna dag i början av 2000-talet var det ett väldigt lågt ljud i den halvstora salongen på Filmstaden Sergel. Extra typiskt att vi då skulle se Rock Star, en musikfilm. Jag gick ut och pratade med biovärden. Då blev ljudet bra i några minuter, men sen sjönk det på nytt. Klagade en gång till. Det blev bättre, men sen dippade det återigen. Då gav jag upp. Pratade med personalen igen efter filmen och fick en ny biobiljett. 

Vi var bara två i salongen

Jag tycker att det är toppen när det är tämligen tomt i biosalongen. Har även varit med om att vara helt själv, vilket var en ganska härlig känsla. Men det var tyvärr mindre härligt den gången det bara var jag och en man i salong 1 på Victoria. Det var på dagtid för evigheter sen och jag minns inte vilken film vi såg. Minns bara att det kändes väldigt olustigt att veta att han satt ett par stolsrader bakom mig och att jag inte kunde se honom utan att vända mig om. Min livliga fantasi skenade iväg och jag kommer ihåg att jag funderade på hur lång tid det skulle ta innan någon upptäckte mig om jag blev mördad.

Killen som älskade sin mobil

Vi var endast 15-20 personer i en stor biosalong på Kungsgatan. I mitten satt en kille som då och då filmen igenom pratade i sin älskade mobiltelefon. Högt och ljudligt berättade han bland annat för den andra personen i luren vad som hände på duken. Vi var flera som bad honom sluta, men det hjälpte föga. Tur i oturen var det ofta högt ljud på filmen Blade, vilket räddade situationen någotsånär. 

Biofåtölj

Slutligen återanvänder jag två från min tidigare lista över mina pinsammaste biobesök. Jag tycker att de platsar även här:

Snyggingen i stolen bredvid

Jag tycker om att gå själv på bio och gör det till och från. Denna gång hamnade jag lite åt sidan på en fristående plats där det bara fanns två stolar. Platsen bredvid mig var redan upptagen. Där satt det en vrålsnygg kille i min ålder. Jag minns att jag hann tänka ”hoppas att alla tror att han är mitt biosällskap”. Denna patetiskt ytliga tanke straffade sig direkt. Bara någon minut senare upptäckte jag nämligen att killen verkligen inte var något att stoltsera med. Han skrattade på helt fel ställen, pratade ibland väldigt högt och knuffade då till mig lite skämtsamt som om vi kände varandra. Jag skämdes och ville absolut inte att någon skulle tro att vi var där ihop. Turligt nog är ju Amelie från Montmartre en fantastisk film som man lätt dras med i även i en påfrestande miljö.

Tuggummin och total tystnad

Jag var på Filmstaden Sergel tillsammans med några vänner för att se Lars von Triers film Breaking the Waves. Det var en sån där sluttande salong som gör att alla kan se bra. Jag hade köpt en enorm påse med lösgodis. Merparten av innehållet i denna påse bestod av stora färgglada tuggummikulor. Mycket goda. Filmens första scen var väldigt tyst och allvarsam och utspelade sig i en karg miljö i Skottland. Publiken var också väldigt tyst. Knäpptyst rent ut sagt. Plötsligt råkade jag tappa min godispåse. Påsen var tung och gav ifrån sig ett högt ljud då den föll i golvet. Alla mina tuggummin for åt olika håll. De rullade och väsnades ganska ordentligt. Jag kunde knappt andas. Några tanter blängde surt på mig. Det ska kanske tilläggas att jag tillhör kategorin av biobesökare som alltid noga river av godispåsen och tar bort kolapapper innan filmen börjar för att undvika att störa någon. Jag höll nu på att dö av skam. Det kändes som en evighet innan kulorna äntligen slutade att rulla. Då var jag röd i ansiktet och alldeles svettig. Så pinsamt tyckte jag faktiskt att det var. Jag ville bara sjunka genom biofåtöljen och försvinna. För alltid.

 

Har du också varit med om ett hemskt biobesök?
Dela gärna med dig!

 


Skrivet av Anette Hamel

Filmvetare som jobbar på världens bästa kommunikationsskola. Älskar Hollywoodgalor. Väldigt intresserad av casting. Har en förkärlek till skådespelare som brister ut i sång. Ser helst filmer och serier som utspelar sig i kontorsmiljö, på en skola eller i rymden.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg