Senaste Kommentarer

Top Commenters

Möhippan – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 29 oktober 2012 i

Film Recension

Möhippan handlar om ett ett gammalt kompisgäng på fyra, där Becky (Rebel Wilson), som egentligen aldrig varit särskilt omtyckt av de andra, kommer med nyheten att hon ska gifta sig, och de andra tre (Kirsten Dunst, Isla FIscher och Lizzy Caplan) blir en blandning av förvånade, chockade, men framför allt – missunnsamma. Givetvis är det bröllopet och möhippan vi tittare får följa med på.

Såhär lät det när Onyanserats Ingrid och Embla hade sett filmen:

INGRID: Mitt absolut största problem med Möhippan var att alla karaktärer var så odrägliga, det fanns i stort sett ingen jag sympatiserade med. Vilket också gjorde det ganska svårt att köpa varför de ens var vänner med varandra. Tjejerna snackar skit om varandra, hatar sig själva och är missunsamma, killarna graderar utseenden, går på strippklubb och snackar om vem de ska knulla. Typ så.

EMBLA: Jag håller helt med! Första minuterna fick jag nån slags känsla av att jag skulle kunna gilla den, på ett sånt där ”jag är ensam hemma och på humör för att bli underhållen på ett ytligt sätt så att jag till och med kan tumma på en del principer jag brukar ha kring vad som utgör en bra film”-sätt. Men ganska snabbt fick jag samma känsla som du: varför är de ens vänner? Det gjorde hela resten av filmen svår att köpa, ens på ett ytligt plan.

INGRID: Ja, och det där fokuset på att Becky som ska gifta sig är lite överviktig, till skillnad från de övriga tre vännerna som är supersmala, är ju verkligen fräscht, och ”roligt” att driva med. Speciellt roligt är det ju när skämtet går ut på att en av vännerna i sitt tal ”råkar” avslöja att bruden brukade bulimi-kräkas på rasterna i skolan. Det är fan inte roligt.

EMBLA: Nä, inte ett dugg, faktiskt. Jag blir extremt provocerad av att en karaktärs enda egenskap ska vara övervikt. Jag tycker det känns så jävla korkat att såna skämt fortfarande är accepterade när det finns ett verkligt problem med fördomar mot storvuxna och ätstörningar i vårt samhälle. Överlag har jag svårt för det där med hur överdrivna karaktärerna är i filmen. När en av tjejerna på flygresan till festen, sisådär 10 minuter in i filmen, börjar prata med en främmande man om hur man ska suga av en kille och varva mellan dålig teknik och att vara sjukt bra med baktanken att få saker/hålla honom på tårna, för att vi ska fatta att hon är en tjej som tappat tron på kärleken (?) är jag redo att kasta mig ut genom fönstret. Det känns som om hela filmen går ut på att visa att tjejer kan knarka och supa, äga sina kroppskomplex (!!!) och ligga runt utan att bry sig. Filmen har ju kallats ”tjejfilm”, vilket blir knepigt av två anledningar: den första är givetvis att göra film med en så luddig målgrupp som kön. Den andra är: om alla kvinnor nu skulle vara likadana – är det sånt här vi förväntas skratta åt? Jag blir fan förolämpad!

"Sköna snubbar"

INGRID: Att filmen inte var särskilt rolig är ju ett stort problem. Det kändes verkligen inte som skådespelarnas komiska talanger förvaltades väl över huvud taget. Isla Fisher får till exempel bara vara blåst, packad, hög och/eller avsvimmad hela tiden, vilket enbart känns tragiskt. Det är väl oundvikligt att ta upp Bridesmaids och på något sätt jämföra med den, med tanke på temat. Men jag tycker snarare att Möhippan går att jämföra med Baksmällan, eftersom allt i stort sett utspelar sig under en alkoholdränkt natt där galna grejer händer och allt går mer och mer åt helvete. Men i Baksmällan gjordes det med en extra twist, roligare, och faktiskt också med mer värme. För att inte tala om i Bridesmaids, som jag ju gillade väldigt mycket.

EMBLA: Jag håller med dig, förutom att jag inte är ett lika stort fan av Bridesmaids. Jag tycker att även den är lite platt, men eftersom jag älskar Kristen Wiig och tycker att karaktärerna är betydligt mer sympatiska och nyanserade, är jag med en fot i din båt. Möhippan har ju en massa skådisar som skulle kunnat göra mycket bra ifrån sig, om det inte varit för ett uselt manus.

INGRID: Fanns det någonting du gillade i Möhippan? Om jag tänker efter tror jag det enda jag egentligen gillade lite var att se Lizzy Caplan och Adam Scott på något sätt tillsammans igen, eftersom jag älskade dem i den lite bortglömda serien Party Down (finns på Netflix!). Utan att avslöja handling, så kom det ju också en liten glimt av vettiga tankar kring relationer framåt slutet av Möhippan, just mellan dessa två, men det var nog enda gången.

EMBLA: Jag tycker som du att de karaktärerna växer mot slutet, men eftersom man redan fått så dåliga vibbar av resten av filmen krävs det mycket mer för att jag ska tycka att det väger upp. Jag vill gärna säga att det finns något jag gillade, men jag kan inte leta så långt i mitt undermedvetna så jag får säga: näe. Däremot blir jag nyfiken på Party Down, som jag faktiskt inte hunnit se än. Det är ju bra skådisar båda två som jag gärna ger en chans i ett annat sammanhang.

INGRID: Så vad säger du, en etta va?

EMBLA: Vi är rörande överens.

Möhippan har premiär 29 oktober.

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg