Senaste Kommentarer

Top Commenters

Mommy – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 9 januari 2015 i

Film Recensioner

mommy

Han har verkligen ingen brist på energi och berättarlust, den kanadensiske regissören Xavier Dolan. Eller på självförtroende, för den delen. Nu har 25-åringens femte film (på ungefär lika många år) premiär, och den gör mig verkligen inte besviken.

Ni som läser mig här på Onyanserat har nog märkt att jag gillar Xavier Dolan, mycket. Men hans förra film Tom at the farm (som hade väldigt sen Sverige-premiär för bara knappt fem månader sedan) övertygade mig ändå inte riktigt lika mycket som de tidigare. Där tog han ett steg ifrån sin tidigare stil, och gick all in för psykologisk tät thriller, som för mig kanske blev för mycket genre-övning. Den träffade mig i alla fall inte i hjärtat på samma sätt som de andra. Men med Mommy är han tillbaka i känsloöverdosen, det enorma hjärtat och bildfrenesin, och jag älskar det.

Det handlar om en mamma och son-relation. Eller egentligen en mor-son-granne-relation. Den riviga änkan Diane, i höga klackar och tajta jeans, hämtar hem sin 15-årige son från en ungdomsskola. Han har ADHD och har precis satt eld på skolans café och blivit utslängd. Det utspelas i Québec, i en nutid som samtidigt är fiktiv, i det att de lagar och samhällsregler som gäller, inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Detta är en förutsättning som slås fast redan i förtexten, som ett slags olycksbådande faktum.

Sonen är både kärleksfull och nyckfull, och således också relation mellan mor och son. En våldsam sammandrabbning leder till att den sammanbitna, stammande, grannen Kyla kommer in i deras liv. Ett möte som får stor betydelse – för alla inblandade.

mommy2

Det finns egentligen inte så himla mycket mer att orda om handlingen, i alla fall inte som det finns anledning att skriva om i en recension, det är hur allt detta gestaltas som är det häpnadsväckande. Hur får Xavier Dolan sina skådisar att agera så knäckande bra? Ja det är såklart inte bara hans förtjänst – Anne Dorval, Suzanne Clement och Antoine Olivier -Pilon är helt enkelt briljanta skådespelare. Särskilt Anne Dorval som mamman Diane fullkomligt lyser (och har visat detta tillsammans med Xavier Dolan även tidigare, i Jag dödade min mamma). Och även om det låter som en klyscha så var det verkligen svårt att tro att det var samma person när den lågmälda skådespelerskan var på Stockholms Filmfestival och inte vågade prata engelska på scenen, och öste beröm på franska över Xavier Dolan, som lite (men bara lite) förläget fick översätta allt för publiken.

Xavier Dolan har använt ett annorlunda bildformat den här gången – 1:1, dvs helt kvadratiskt – och det ger faktiskt något extra till filmen, särskilt i vissa scener där det används som ett element i berättandet. Själv har han sagt att det är för att tittaren ska fokusera mer på karaktärerna och deras ansikten, och ja, det ligger något i det. Och musiken,  den används perfekt och har verkligen betydelse i scenerna. Speciellt en låt av Québecs stolthet Céline Dion.

Men okej, nånting att invända måste jag väl ha – jo, den kunde faktiskt ha varit något kortare. Han gillar sina slowmotion-scener, den gode Xavier.

Mommy har svensk biopremiär den 9 januari

betyg4_5

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg