Senaste Kommentarer

Top Commenters

Moonrise Kingdom – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 6 juni 2012 i

Film Recensioner

Jag vill inte påstå att jag är en inbiten Wes Anderson-fan men dom av hans filmer som jag har sett har jag gillat väldigt mycket. Han har ett härligt bildspråk och hans filmiska verkligheter har alltid en mysig ”quirkiness” över sig. Han behandlar oftast ganska små och intima berättelser men målar dom med relativt stora och framförallt färgglada penseldrag.

Moonrise Kingdom utspelar sig under ett scoutläger sommarlovet 1965. Två unga turturduvor har träffats ett år tidigare och ingått en hemlig pakt: den här sommaren ska de rymma och bosätta sig i vildmarken.”

Puppy love

I Moonrise Kingdom berättar Wes Anderson i grunden en liten och fin historia om den första kärleken som under filmens två första akter berättas effektivt och den blir på många sätt väldigt rörande. Den slår an en igenkännande ton som jag tror får resonans hos dom flesta av oss och jag kommer på mig själv med att  sitta med ett nästintill konstant saligt leende på läpparna. Den lockar till minnen av tiden då kärleken fanns i sin oskyldigaste och renaste men också naivaste och något fördummande form. Man trodde att den skulle vara för evigt och alla som inte kunde se det var hjärtlösa idioter.

"-Kolla, är inte det där en fjärde vägg?"

Som sig bör i en Wes Anderson-film så finns här ett stort persongalleri av mer eller mindre dysfunktionella och underliga karaktärer. Vi känner igen många av skådespelarna från Andersons tidigare filmer och det är ett gediget skådespelargarden han samlat ihop för att gestalta hans aningen vridna karaktärer. Dom flesta tar sin plats och hjälper till att skapa den där lite sagolika känslan som brukar prägla Andersons verk. Däremot blir det något för många karaktärer att hålla reda på för att jag ska kunna uppskatta det ordentligt, flera av dom fyller ingen egentligen funktion och skulle lätt kunna försvinna från historien utan inverkan.

"-Jo, nu ser jag den också... men det är en spricka här, du måste ha brutit den!"

Redan i början av filmen får vi reda på att en orkan är på väg mot ön där scoutlägret finns och den presenteras som ett annalkande hot, men av någon anledning uteblir spänningen. Kanske för att hotet känns helt onödigt och det får egentligen ingen egentlig effekt på historien. Den dyker upp i filmens sista akt som är också den svagaste akten. Visst beter sig Andersons karaktärer nästan alltid lite underligt, men det grundar sig ofta i något personlighetsdrag, men när karaktärer gör vändningar som känns helt omotiverade så blir det fel. Det finns ingen ordentlig plantering inför vissa val dom gör och då känns det inte trovärdig även inom dom skeva ramarna. Det gör att den sista akten helt plötsligt får trådar från tillsynes ingenstans som den kan knyta ihop den proverbiala säcken med.

Så många, så kort om tid.

Moonrise Kingdom är till största delen en liten och fin historia som puttrar på med en bekväm självklarhet och liksom bara är, vilket fungerar alldeles utmärkt när den håller sig liten och intim men när det mot slutet växer alldeles för mycket och udda händelser dyker upp som gubben i lådan någon som helst motivation eller följder så tappar den fokus och blir alldeles för spretig. Det är absolut inte Andersons sämsta film men inte heller hans bästa. Allt känns igen både när det kommer till karaktärerna, bildspråket och hans förkärlek för starka färger (framförallt gult och rött) men det är bara filmens första halva som sätter ett ordentligt intryck därefter är det en ganska skarp kurva ner mot ett slarvigt och ointressant klimax.

Moonrise Kingdom har svensk biopremiär 6 juni 2012

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Thomas

    Kan du inte lära dig att använda ”dom” på ett korrekt sätt. Dem, de …

  • Om jag använder ”dom” så är det för att ersätta dom mer gammalmodiga ”dem” och ”de”, vilket är just vad jag gör. Istället för att använda två olika ord så använder jag ett som innefattar båda, förhoppningsvis så förstår du vad jag vill ha sagt ändå. Visserligen anses ”Dom” vara mer talspråk, men det finns ingen regel som säger att det inte får användas i skriftspråk idag. Så stör det dig så mycket att du måste anmärka på det så kanske du ska läsa någon annans recensioner istället, dom kanske använder ”dem” och ”de”.

  • Thomas

    Inte nog med att du inte kan skriva korrekt svenska, du försvarar dumheterna också. Det heter inte ”dom av hans filmer” varken i skrift eller tal. Gå en kurs.

  • Om du nu stör dig så otroligt mycket på dom grammatiska fel jag enligt dig gör så läs någon annans recensioner, yttra dina inskränkta åsikter om det svenska språket någon annanstans det här forumet är till för att yttra egna åsikter om filmen och om recensionens innehåll, inte dess utförande. 

  • Jimmy

    Otroligt att du orkar Thomas. Mycket märkligt…

Fler onyanserade inlägg