Mördaren ljuger inte ensam – Recension

Denna recension publicerades första gången 7 mars 2013.

Mördaren Ljuger Inte Ensam är den första i en rad av sex filmatiseringar som baseras på de älskade 50-talsböckerna av svenska deckardrottningen Maria Lang. I den här första filmen, som är regisserad av danske Birger Larsen (Den Som Dräper, Brottet), möts hela deckarlösartrion Eje, Puck och Christer Wijk för första gången. Efter ett midsommarfirande som gått fel ska de lösa ett mord som skett i en sluten grupp på en enslig ö. Onyanserats Ingrid och Embla har sett filmen.

EMBLA: Det här är ju en riktigt klassisk mordgåta, såna man aldrig ser längre. Det finns något naivt över alltihop som jag verkligen älskar! När man de senaste åren fått se människokroppar utan och innan i CSI-stil känns det verkligen fräscht att se en deckare där det är pussel och inte DNA som är lösningen.

INGRID: Ja, det är ju inte direkt socialrealism och människohandel i Östeuropa som skildras, utan det är väl snarare jämförbart med sådant som Agatha Christie och Morden i Midsomer, det vill säga någon form av ”mysdeckare”, som man ju paradoxalt nog kan säga trots att folk dör till höger och vänster. Den här genren är ju vad den är, och då köper jag mycket lättare att motiven till att mörda sällan känns särskilt trovärdiga, och att det inte är något superdjupt drama. Det jag gillar mest är att de verkligen har lyckats superbra med det visuella, det är en jättesnygg film! Precis som affischen låter påskina så är det verkligen stiligt 50-tal för hela slanten, både med kläder, scenografi och rekvisita.

EMBLA: Verkligen! Jag älskar ju den där tiden, både kläder, bilar, frisyrer, musik – rubbet! Så även om man, olikt både dig och mig som köper grejen med hull och hår, inte gillar formatet kan man ju med lätthet vila ögonen på filmen i sig som är galet bra gjord. Tänkte du på också särskilt på musiken? Jag som lyssnar mycket på musik från den tiden blev både glad för att musiken fick ta plats och sätta stämning och att den är så fantastiskt ”äkta” trots att den faktiskt är nyproducerad! Jag vill ha soundtracket till nästa middagsbjudning. Skådespelet, detta evigt knepiga när man ska skildra en svunnen tid – lika bra att snacka om det direkt. Vad tyckte du?

INGRID: Jag tycker skådespeleriet funkar bra, och då tänkte jag inte ens så mycket på det knepiga med att skildra en svunnen tid, utan snarare det eviga frågan att man tydligen alltid ska tycka att det är lite halvdant skådespeleri i svenska filmer och tv. Vilket jag alltså inte tycker var fallet här. Tuva Novotny är charmig och lite cool som Puck, tjejen som går emot dåtidens norm genom att doktorera och undervisa på universitetet, och som inte kan låta bli att ”tänka som en polis”, som kommissarien Christer Wijk (Ola Rapace) uttrycker det. Ola Rapace gör väl inget direkt uppseendeväckande med sin roll, men inte heller något jag vill direkt klaga på. Linus Wahlgren (som Einar ‘Eje’ Bure) gillade jag mycket!

EMBLA: Jag håller helt med. Och Linus imponerade stort på mig också. Hans spel kändes övertygande och liksom ”litet”. Med det menar jag att man spelar med nyanser, som för film och inte teater vilket man ju tyvärr ser ibland. Det fanns dock en liten ansats av den sortens skådespel som ibland kallas ”typiskt svenskt”, men det var i någon av de allra minsta rollerna, och det störde inte resten av filmen, tycker jag. Jag har ju inte läst böckerna men har förstått att Puck ska vara en tuff tjej i en tid då det inte var så jäkla accepterat, vilket jag tycker hon levererade med bravur. Överlag jäkligt bra och naturligt spel.

INGRID: En sak som jag dock tänkte på var att det var lite förvirrande hur saker hängde ihop tidsmässigt några gånger. Till saken hör ju att det utspelar sig under midsommarhelgen, så ljuset hjälper inte till att avgöra vilken tid på dygnet det är. Och sen är det onekligen lite svårt att hänga med på vem som är vem ibland, när händelseförlopp och hur festdeltagarnas relationer hänger ihop börjar nystas upp. Kanske för att namnen är så tidsenliga och därmed rätt ovana för nutida öron – och inte kunde man gå efter hur gamla personer var heller, när alla heter saker som Rutger, Lill och Einar.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Fler inlägg av Ingrid Forsberg Maila Ingrid Forsberg