Senaste Kommentarer

Top Commenters

Slaktade kids & trumhinnor i Final Destination 5

Inlägg av Måns Lindman den 9 september 2011 i

Film Recensioner

Då var det åter dags att lura den ständigt närvarande döden. Final Destination 5 är en prequel till, den i alla fall skapligt framgångsrika skräckserien Final Destination. I fyra olika filmer med likadant innehåll har vi genom åren fått följa ett otal ungdomar genom deras korta liv. Storyn är precis likadan här.

Efter ett av de maffigaste intron jag någonsin sett och som verkligen utnyttjar 3D-tekniken till max får vi stifta bekantskap med ett gäng ungdomar i en buss, på väg till en kick-off på okänd ort. Sam Lawton (Nicholas D’ Agosto) får en föraning om att hängbron de befinner sig på kommer att kollapsa, att vassa saker kommer att flyga genom luften och halshugga både kreti och pleti och att hundratals människor kommer att möta sitt öde i det mörka djupa vattnet nedanför. Med facit i hand lyckas han rädda sin arbetsledare, sina närmaste vänner samt en oerhört störig typ som han får på köpet. Detta bakslag innebär givetvis att döden genast måste rätta till sitt misstag genom att gå på en killing spree retroaktivt, för är det något vi har lärt oss från tidigare filmer så är det att döden inte tycker om att bli lurad. Kidsen blir varnade av den återkommande budbäraren Bludworth (Tony Todd) att mönstret har förstörts  och att döden kommer för att hämta in dem en efter en men han talar för döva öron. Ungdomarna återgår till sina vanliga liv, visserligen bärandes på sorg och FBI i arslet med sina terroristteorier men samtidigt glada över att vara vid liv.

Här kommer en spoiler som dock inte spelar någon som helst roll då man inte behöver vara kapabel att lösa den gordiska knuten för att kunna räkna ut vad som händer härnäst. De dör!

Det finns bara ett sätt att födas men tusen sätt att dö. Fråga den här killen, han vet.

Den här gången har teamet plockat in en ny manusförfattare, Eric Heisserer. Hans ankomst sätter inga direkta spår. Det är precis som tidigare. Ungdomarna dör i samma ordning som de borde dött i katastrofen på bron. Visserligen dör de som vanligt snyggt och slafsigt men det hade varit kul om man kastat in någon överraskning. Ett sång och dansnummer, en apa som spelar trombon. Vad fan som helst egentligen!

Pigge Piggsvin sitter snart på nålar. Det gör inte jag.

En annan sak som är riktigt tröttsam är de stereotypa personskildringarna. Den söta men naiva blonda tjejen, sportsnubben som är så övertöntigt arrogant och dryg att man mår illa. Sportsnubben (Miles Fisher) är dessutom en livs levande klon av en ung Tom Cruise och han rynkar ständigt pannan och försöker att se så oemotståndlig ut som möjligt. Självklart kilar han också stadigt med sporttjejen som är sådär sockersött amerikanskt osäker på sig själv och därför ständigt måste tas om hand. Vidare har vi den sexiga, kaxiga långbenta rockbruden, den svarta killen som är lite mer laid-back och rationell. Mesen i glasögon med judisktklingande namn och utseende, som stjäl från de döda och kör fulspel med allt och alla. Sist men inte minst har vi vår handlingskraftige go to guy. Killen hela dagen som räddar ungmör och slutligen också räknar ut hur det hela ligger till. Varför Hollywood? Varför måste det alltid vara så här varje gång? Ge mig något nytt!

Cirkulera, här finns inget att se.

Nu går jag givetvis inte och ser Final Destination 5 för att få mina geniknölar gnuggade eller för att få njuta av storslaget skådespel men går jag på en skräckfilm vill jag bli skrämd och överraskad, inte trött och förnedrad. Jag vill bry mig om karaktärerna. Lida när de lider, dra en suck av lättnad när kniven missar huvudpersonens huvud med en mikromillimeter men I Final Destination 5 är jag fullständigt likgiltig. Faktum är att jag sitter och önskar att döden kunde lägga i en högre växel och göra processen kort med de inblandade. Jag vet ju redan exakt hur det slutar så varför dra ut på skiten?

Våldet är som tidigare väldigt grafiskt med huvuden, tarmar, armar, tandkronor och diverse oidentifierade köttslamsor som flyger omkring i 3D. Glas krossas, knivar kastas med högt metalliskt ljud, skott avfyras, bräckliga prylar och människor mosas av stora tunga föremål och det skriks värre än när en kloakråtta trippar över golvet i tjejernas omklädningsrum.

Laseroperation. Någon som kan räkna ut hur den slutar?

Jag hade en begynnande huvudvärk och var lite småirriterad när jag gick in. När jag kom ut efter en och en halv timme var jag ursinnig och hade svår migrän. Trist att när det äntligen kommer en icke animerad film som verkligen utnyttjar 3D-tekniken på ett riktigt bra sätt så är det i ett sådant här bottennapp. Nej, det enda riktigt positiva jag tar med mig från Final Destination 5 är att det mesta tyder på att detta var sista gången.

Final Destination 5 har svensk biopremiär idag. Gå och se introt, det är värt biobiljetten. Res dig sedan ur stolen och lämna salongen!

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg