Senaste Kommentarer

Top Commenters

Nobels Testamente – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 2 mars 2012 i

Film Recension

Att säga att jag och svensk film har ett något ansträngt förhållande vore en ganska grav underdrift. Gång på gång har den svikit mig och inte hållit vad den lovat, eller ens lovat något över huvud taget för att vara mer exakt. Jag skulle kunna raljera i timmar om Bergman-ok och überkonservativa filmkonsulenter, trångsynthet och ren jävla feghet men det skulle inte bli en särskilt informativ recension.

Med det sagt så var det med låga förväntningar som jag slog mig ner i biosätet för att titta på den senaste filmatiseringen av Liza Marklunds kvinnliga protagonist Annika Bengtzon, den här gången gestaltad av Malin Crépin. Det skulle visa sig att inte ens dessa låga förväntningar skulle uppnås.

Malin Crépin tillsammans med den ständigt bildkåta Marklund och den danske regissören Peter Flinth

En mystisk kvinna i aftonklänning smyger sig obemärkt in på Nobelfesten i Stockholm. Mitt på dansgolvet skjuter hon den israeliske Nobelpristagaren i medicin, Aaron Wiesel, och Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring. Annika Bengtzon dras ofrivilligt in i dramat – inte som journalist, utan som vittne.

Premissen skulle kunna bädda för en ganska intressant kriminalthriller och alla elementen finns där, men istället för att lyftas fram i scenljuset så står dom bortglömda i kulisserna och väntar på sin stickreplik som aldrig kommer. Nobels Testamente lider (bland annat) av det som dom flesta svenska filmer i min mening lider av; en manusförfattare som inte tycks ha något som helst grepp om dramatisk struktur eller karaktärsuppbyggnad och en regissör som gör filmad teater.

Strike a pose! Yeah! Naturligt Crépin, verkligen!

För att börja med att attackera det första problemet så vill jag börja med att citera min gamla manusförfattare; ”En bra film behöver en intressant protagonist och en ännu intressantare antagonist”. Nobels Testamente har varken eller. Malin Crépin är så urbota felcastad i rollen som Annika Bengtzon, som för övrigt är katastrofalt endimensionellt skriven, att det för mig blir som ett ständigt växande eksem som bara kliar mer och mer för varje bildruta och tillslut vill jag bara slita av mig den angripna kroppsdelen.

Crépins Bengtzon flänger bara runt och är avmätt och motsträvig mot allt och alla som kommer i hennes väg, hennes enda drivkraft tycks vara att sälja lösnummer vilket förvisso tas upp i filmen men som, för att man ska kunna känna för protagonisten, inte kan vara den enda drivkraften. Hon blir vittne till ett mord som absolut skulle kunna ge henne en rejäl skjuts i karriären, men varför vägrar hon samarbeta med polisen? Om det är för att hon bryr sig mer om karriären än om att hitta en mördare så gör det ju henne till en ren idiot. När hon sedan ska berätta om händelsen, som vid utspelandet verkade kännas ganska odramatisk för henne, så blir hon genast chockskadad och fragil med tårar glittrande i ögonvråna. Varför? För att visa att hon är ”mänsklig”? Ge henne en botten? Funkade inte!

Annika Bengtzon tillsammans med sina luttrade kollegor som inte är mycket mer än glorifierade statister i filmen.

Dessutom så utstrålar Crépin nästan en pubertal framtoning i allt hon gör och säger vilket skänker föga kredibilitet till den luttrade reporter som Annika Bengtzon ändå ska vara. Hon levererar repliker som om hon stod på Dramatens scen, repliker som för övrigt är så onaturligt skrivna att jag flera gånger var tvungen att kväva höga skratt , och blänger på folk bakom sin poppiga lugg. Hela hennes gestaltning gör att jag bara vill ge Annika Bengtzon en fet käftsmäll och säga till henne att skärpa till sig. Ingen bra egenskap hos en filmhjältinna som ni kanske förstår.

Endimensionella karaktärer hade kanske kunnat ursäktas om dom åtminstone tagit oss med på en spännande resa. Tyvärr så är det här lika spännande som farfarsbilar på Liseberg, där varje kurva är lika förutsägbar som rälsen bilarna går på, en räls som också är full med logiska luckor som skulle kunna svälja hela galaxer.  Upplösningen presenterar sig som ett kulspruteperforerat maffiaoffer. Tusen ”varför-frågor” dyker upp i mitt huvud när jag ser tillbaka på hur historien har utspelat sig . I retrospektiv så har dom flesta större aktörerna handlat som totala mongon. Flera av problemen nämns  i filmen, som till exempel hur en mördare lyckats ta sig in på en av landets mest bevakade tillställningar, men vi får aldrig några svar vilket gör att filmen mer eller mindre dumförklarar sig själv. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen om ni nu mot all förmodan skulle vilja gå och se den här efter att ni har läst min recension men jag skakade på huvudet ofrivilligt i flera timmar efteråt åt alla logiska dumheter. En scen där Bengtzon ska knäcka lösenordet till en dator kan vara en av filmhistoriens mest krystade och skrattretande scener någonsin!

"-Kan du hitta något sätt för mig att ta mig ur det här filmkontraktet?"

Regissören Peter Flinth presenteras i pressutskicken som en av Danmarks främsta regissörer trots att hans mest anmärkningsvärda verk därifrån är några avsnitt av Mordkommissionen och Olsen Banden jr. Här i Sverige är han väl mest känd för att ligga bakom dom överskattade filmerna om tempelriddaren Arn som led av samma åkomma som Nobels Testamente, varenda bildruta känns fruktansvärt ogenomtänkt och oengagerad. Det verkar som att Peter Flinth saknar något så viktigt som passion för sitt arbete och en kunskap om filmberättande, för hade han haft det så hade  filmen med största sannolikhet inte känts så platt, stolpig och trött. Han har ingen känsla för genren och sumpar en möjlighet att göra en tät och spännande svensk thriller utan lyckas bara göra puttrande filmteater som lämnar en helt oberörd… om man inte räknar med den frustration och aggression jag kände när jag klev ut ur salongen.

Nobels Testamente är ännu en i raden av svenska kriminalfilmer som försöker rida på vågen som satt Sverige på den tyska filmkartan, men den landar sjumilakliv ifrån till och med dom allra sista av Beck-filmerna där manusparet Börjlind börjat gripa efter även det mest ruttna av halmstrån. Det är platt, tråkigt, taffligt, ogenomtänkt, oengagerande, irriterande och stelt. Jag tvingas hellre att sträckkolla på varenda Beckfilm än att genomlida detta filmhaveri en gång till! Det värsta i hela kråksången är att det har gjorts ytterligare fem Bengtzon-filmer med Crépin och bara blotta tanken får mig att vilja gå på Nobelfesten i förhoppningen att någon ska skjuta mig till döds!

Nobels Testamente har biopremiär 2 mars

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jens_nyman

    Hahaha! Ska inte uttala mig om filmen i fråga. Men otroligt skojigt med recensenten, den mustaschprydde lönnfete trettioplussaren, tillika förmodade superbegåvningen, som med den samlade kunskapen av en tredagars manuskurs innanför västen skriver initierade mästrande näthatarrecensioner om svensk film. Men förstås bara i väntan på det stora genombrottet, såsom att skriva subtitles till gamla Simpsons-avsnitt eller svabba tallrikarna i Filmhusets personalmatsal.
    Nu till frågan: är den här Alexander Kantsjö på riktigt eller har Killinggänget vaknat till liv igen?

  • Jens_nyman

    Nä, nu blev jag nyfiken och googlade Alexander Kantsjö. Överträffade all tänkbar komik. På den hemsnickrade wikipedia-sidan (i tredje person förstås!) kan man bland annat läsa att ”Kantsjö jobbade 2002–2007 som showartist för Wallmans”. Främsta merit som manusförfattare teveprogrammet: ”Gladiatorerna (karaktärer)”.
    Case closed därmed: killen måste vara en Killinggänget-karaktär.

  • ETT MINDRE FÖRSVARSTAL (eller vad man nu ska kalla det)

    Uppenbarligen så trampade jag på en öm tå hos dig Jens, kanske var du involverad i produktionen på nåt sätt, kanske känner du någon som var det eller så blir du helt enkelt bara  vred när svensk film inte hyllas, något får dig i alla fall att känna dig nödgad till ett försök att förödmjuka mig och underminera min åsikt genom personliga påhopp om mitt utseende och min person.  Min vikt, min ansiktsbehåring eller min ålder har dock ingen som helst relevans när det kommer till min förmåga, eller enligt dig oförmåga, att recensera film. 
    Jag har aldrig påstått mig vara någon superbegåvning, aldrig uttryckt att jag skulle vara ett manusgeni. Dock är det alltid lättare att med facit i handen bedöma någon annans prestationer som man inte själv har någon som helst emotionell förankring till, det är alltid lättare att se fel och brister när man inte är färgad av engagemang till projektet. Vad jag dock påstår är att jag har en personlig åsikt som är färgad av kunskap och stor passion för film. Jag älskar film!

    Oavsett vad man tycker om svensk film överlag så är det ett faktum att den till viss del har stått och stampat på samma dramaturgiska grepp väldigt länge nu. Det spelas trygga händer hela tiden där vi satsar på ”det som alltid har funkat” istället för att våga testa något nytt och våga riskera att misslyckas. Det gör att mycket som produceras blir opersonligt och oengagerande. Jag påstår mig inte vara någon manusguru som sitter inne på en  überformel, men jag har sett och analyserat tillräckligt mycket film, läst tillräckligt många böcker och skrivit tillräckligt mycket egen skit, för att ha en ganska bra koll på vad en film bör innehålla enligt den struktur som användes redan av dom gamla grekerna och som uppenbarligen har funkat sen dess.

    Har inte du, precis som jag, hört eller kanske till och med använt uttrycket ”den var bra, för att vara svensk”? Däri ligger någonstans problemet; att många tycks bedöma svensk film utifrån en lägre standard än vad man bedömer annan film, bara för att den är just svensk. Det gör ju att vi heller aldrig ser någon anledning att försöka utvecklas eller gå vidare till nästa nivå, vad den än må vara. Ta en titt på våra grannländer som rent filmproduktionsmässigt sprungit cirklar runt oss ett tag nu, Danmark, Norge och även Finland har vågat satsa på att förnya sig, att våga trampa ny mark. Här i Sverige tar vi samma upptrampade stigar som vi alltid gjort. Det är för mig synd och skam, när vi massproducerar trötta kloner av redan urvattnade koncept, istället för att våga öppna våra och publikens sinnen för något nytt och lite annorlunda.

    Du får lov att tycka precis vad du vill om mig och mina yrkesfärdigheter och alster, det är din fulla rätt som individ. Jag tänker inte göra några påhopp om din intelligens, kunskap eller utseende bara för att du är av en annan åsikt än jag. Vi är alla olika och har olika tycke och smak, synd vore väl annars, men att påstå att jag skriver näthatarrecensioner för att redan tidigare i samma stycke ha dragit flera irrelevanta ganska nedlåtande påståenden om mig och min person känns som att kasta sten i glashus. Det känns om att i brist på annat försvar för filmen så attackerar du istället mig som person, vilket förvisso är ett klassiskt politiskt knep, att när allt annat misslyckas smutskasta din motståndare, få honom verka dum och löjlig och hans åsikter likaså. Jag står för andemeningen i min recension, även om jag absolut valde vissa formuleringar för att medvetet provocera, men vem vill inte skapa känslor hos läsaren? Jag tycker Nobels Testamente var en riktigt dålig film som inte berörde mig på något annat plan än att jag blev arg över hur dåligt genomförd den var, det står jag för trots övervikt, mustasch och trettioplusår under bältet.

  • Åsa

    Fantastiskt magstarkt att gå till personangrepp på så lösa boliner.

    Go Alexander!

  • Tack Åsa för ditt stöd, det värmer. Man får dock vänja sig vid kritik, relevant som irrelevant, när man själv yttrar sina åsikter offentligt. Jag föredrar dock det förstnämnda och anser också att det är den enda rätta formen av kritik.

  • PEr

    Såg filmen igår och kan beskriva den som… en lång gäääspning. Håller helt med om att Malin är FELcastad. Hon känns som en tonårstjej på studiebesök när hon springer runt mellan tidningsredaktionen, forskningslabb, polisstationer. Hon misslyckas verkligen totalt förmedla djup och tyngd till sin karaktär. Per Graffman är också en träbock som faktisk aldrig varit riktigt bra.

Fler onyanserade inlägg