Senaste Kommentarer

Top Commenters

Oculus – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 11 juni 2014 i

Film Recension

Oculus1

Ännu ett kontor någonstans i Hollywood:

– Tjääääna!

– Tjääääna!

– Du, jag har tänkt på en grej.

– Jaha, vadå?

– Visst var det sjukt länge sedan vi gjorde en skräckfilmsrulle efter standardmall? Du vet, stort hus in the middle of fucking nowhere. Helyllefamilj flyttar in och blir offer för övernaturliga krafter. DEN rullen.

– Ja men du, det stämmer nog. Det är säkert ett halvår sedan sist. Vi borde ta tag i det och genast trycka ut något rätt simpelt som vi gör skitkrångligt så att publiken inte riktigt kan hänga med i svängarna. Jag tycker att vi satsar på ett gäng halvkända skådisar också. Gärna om de konstant kan titta in i kameran och se ömsom överraskade, ömsom kåta ut.

– Spot on! Den gör vi.

Oculus2

Spegel spegel på väggen där…

Ja, så kan det ha gått till när Oculus kom till världen men låt oss spola tillbaka bandet lite för att ta en snabbtitt på storyn vi ställs inför här. I centrum, en familj bestående av en hårt arbetande fader (Rory Cochran), en hysterisk men öm moder (Katee Sackhoff) och två exemplariska barn. Eller ja, de härjar runt lite, ni vet sådär som barn gör i den åldern men i det stora hela är de snälla. Eller är de verkligen det? Vi får snabbt veta att någonting hemskt har inträffat och att sonen är inblandad. Vi kastas fram och tillbaka i tiden. Ibland är det nutid, ibland dåtid och ibland är det tamejfan både ock. Jag letar febrilt efter den röda tråden men den har fastnat någonstans i ett nystan av sidospår och skräckfilmsklyschor och ju mer jag försöker reda ut härvan, desto djupare försvinner den där tråden in i oändligheten.

Det hela börjar spåra ur när familjen Russell flyttar in i det där förbannade huset. Man skall som bekant aldrig flytta in i stora hus med sjangdobel entré där ingen har bott på ett tag, folk kommer att dö. Att amerikanska helyllefamiljer aldrig lär sig. Hur som helst, med sig har de en spegel med en ytterst ondskefull agenda. Ja, precis. Den här antika spegeln har många liv på sitt samvete, något vi bittert får erfara när dottern Kaylie (Karen Gillan) plötsligt får fnatt och stänger in både sig själv och den nyligen frigivne brodern Tim (Brenton Thwaites) i ett rum som väl närmast kan kallas ett tekniklaboratorium. Med hjälp av kameror, timers, väckarklockor och innovativa fällor skall hon minsann bevisa att spegeln är skyldig till mord. Nu tycker regissören och manusförfattaren Mike Flanagan att det är en god idé att gå igenom varenda mord som spegeln har begått tvåhundrafyrtiofem år tillbaka i tiden och gamla foton och journaler visas upp framför videokameran samtidigt som Kaylie läser upp morbida detaljer. Kul de första två morden, inte lika kul efter en kvart. Ibland ringer pojkvännen in och undrar om hon mår bra. När det finns lite dödtid att slå ihjäl tuggar de på proteinbars och hinkar vatten. Uttorkning är nämligen ett av spegelns modus operandi. Snark…

Oculus3

Onda ögat

Under tiden flyger tiden åt alla möjliga håll och vi får se flashbacks från barndomen varvat med experimentlusta i den där isolerade miljön. Någon har dött i huset och Tim har sonat sitt brott men frågan kvarstår, varför och vem bär egentligen skulden? Är pojken spritt språngande galen eller var det spegeln som fick honom att begå detta illdåd?

Jaha, men är det läskigt då undrar du säkert nu? Det enkla svaret är ja, ibland. Det finns några äckelscener här och där som funkar hyggligt men vill man gräva djupare så är det väl snarare så att det är ovetskapen som står i fokus. Vem har tappat greppet om verkligheten? Vem är vem? Och när? Och varför? Det är också dessa högst luddiga frågor som slutligen blir Oculus tunga ok att bära och så småningom också dess dödsdom. Det blir nämligen inte bara rörigt in absurdum, det blir också råtöntigt när Flanagan helt sonika börjar lattja med spöket Laban och ögon som lyser i mörkret.

Med tydliga influenser från filmer som The Ring, Paranormal Activity och The Others är Oculus inte riktigt så smart och originell som den vill verka vid en första anblick. Visst, den är snyggt filmad och den lockar med monotona basslingor som ökar när vi skall tycka att det är extra läskigt, mörka hemligheter och psykologiska dubier men det finns tyvärr inte tillräckligt mycket substans för att driva runt den här berättelsen. Framför allt finns det absolut ingenting som gör att jag bryr mig det minsta om huruvida bevisbördan ligger hos spegeln, samhället, ödet eller Fan själv.

Oculus har biopremiär 11 juni

betyg2

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg