Senaste Kommentarer

Top Commenters

Wallander Den orolige mannen – Recension

Inlägg av Embla Sue Panova den 10 januari 2013 i

Film Recensioner

Nu har Kurt Wallander blivit morfar och han jobbar hårt på att axla denna nya roll, samt att komma närmare dottern Linda och hennes familj. Då en pensionerad kommendörkapten, tillika Lindas svärfar, en dag försvinner dras Wallander in i ett fall som för honom tillbaka till kalla kriget och ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård. Wallander ställs inför frågan om vad som är viktigast – sanningen eller familjen?

Så beskrivs nya Wallanderfilmen, nummer 27 i ordningen. Jag minns en tid då man såg fram emot nya filmer med Beck och Wallander och det kändes helt lyxigt att det plötsligt kom en massa film direkt till DVD-hyllan. Men sedan hände nåt, det som blir resultatet av frosseri – man blev mätt. Inte bara normalt mätt utan totalt proppmätt. Jag är normalt en vän av svensk film och ser oftast fram emot att se vad vårt land trycker ur sig. Däremot var det länge sen jag tyckte att de här snabbproducerade svenska deckarna skilde sig tillräckligt mycket från varann eller kändes så välgjorda att jag ens orkar hålla reda på vilken som var vilken. Faktum är att det är så länge sen jag brydde mig att för mig är Kurt Wallander inte ens Krister Henriksson utan Rolf Lassgård. Det var alltså med lite blandade känslor jag satte mig i salongen: en del av mig ville gilla filmen och en del hade väldigt låga förväntningar.

Wallander, är ju som ni redan vet, en polis med alla klassiska förutsättningar för att vara snut: han är i fysiskt rätt kass form, han är halvalkis, lyssnar på klassisk musik och har en lite komplicerad relation med sin dotter. Sist vi såg Wallander på film spelades dottern Linda av Johanna Sällström (som sorgligt nog tär död), nu ersatt av Charlotta Jonsson. Det vilar en fin likhet över Charlotta, och jag gillar att bli påmind om Johanna. Långfilmsdebutanten Charlotta gör ett bra jobb framför kameran. I övriga roller ser vi bland annat Ingvar Hirdvall, Peter Andersson och Marika Lindström – skådespelare som alltid levererar som det förväntas.

Jag kan inte påstå att det här är en film som kastar omkull allt jag trodde jag visste om svenska deckare.  Hade jag haft de förväntningarna hade betyget blivit lägre. Men det är en helt okej film, varken bättre eller sämre än vad man kan förvänta sig. Den är påkostad och underhåller precis som man kan räkna med. Jag hänger inte upp en hel helg på nöjet av att se den, men en slö söndagseftermiddag när man käkat för många brunchpannkakor och egentligen inte vill ha några större överraskningar.

Den orolige mannen har biopremiär den 11 januari.

 


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg