Senaste Kommentarer

Top Commenters

Pain & Gain – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 10 september 2013 i

Film Recension

pain-gain-2

Den amerikanska drömmen

Lindman: Pain & Gain. En komedi om kriminella bodybuilders regisserad av Michael Bay. Klockorna ringer direkt. Förresten, tillåt mig korrigera mig själv. Det är rena rama flyglarmet som går och när öppningsrepliken sedan visar sig vara ”My name is Daniel Lugo and I believe in fitness”, ja då visste jag exakt på vilken nivå Bay hade lagt ribban.

Daniel Lugo (Mark Wahlberg) försöker springa men eftersom han bara byggt kropp och glömt konditionen hinner verkligheten ikapp. Pang! Där, en bil kör på honom i slow motion och här börjar tillbakablicken och med den också den utdragna berättelsen om tidernas sämsta kidnappare och det kan jag säga direkt, det är rock bottom rakt igenom. Vi får nu följa Daniel och Adrian som hänger på gymmet där de mäter biceps, triceps och flexar pecs. ”Det ser bra ut. Du är stor. Du är grym. Du är het”. Det hinkas proteindrinkar blandade på ren testosteron och det är mano y mano när snacket går nere i omklädningsrummet. Nästa muskelknutte svarar med ”Jag lyfter. Jag är stor. Jag är grym. Jag är så jävla het just nu”, följt av ett avgrundsvrål som får de gigantiska halspulsådrorna att vibrera likt strängarna på en dåligt stämd gura. Grabbarna har bestämt sig, de skall skapa ett musklernas Mecka nere i Florida och det är mycket American Dream och Self-made man den första halvtimmen. De har kroppen, nu behöver de pengarna.

pain-and-gain

Framtiden är så ljus att…

Nog för att Bay även tidigare har tryckt ur sig blockbusters som aldrig borde lämnat idéstadiet men sällan har jag känt en sådan avsky för en film redan efter en fjärdedel av speltiden och jag är helt seriös när jag säger att jag önskade att skiten bara skulle ta slut nu. Inte enbart för att den är fullständigt usel som underhållning betraktad utan också för dess värderingar, något som jag gissar att vi kommer att återkomma till senare. Tyvärr skulle det visa sig att tortyren bara hade börjat och eftersom Jesus har en stor del i filmen så säger jag väl så här. Första piskrappet hade träffat mig hårt och brutalt men likt Jesu lidande skulle det här fortsätta i vad som skulle kännas som en evighet och smärtan den skulle stråla genom skinn och ben tills all stolthet lämnat kroppen.

PAIN AND GAIN

Framtiden var tydligen ännu ljusare!

Lindén: Jag kände flyglarmet gå redan när jag för några år sedan hörde Michael Bay säga att hans nästa film skulle påminna om Fargo och Pulp Fiction. Den ena ett svidande svart mästerverk om inkompetenta brottslingar, den andra ett genialiskt manusbygge som i satte tonen för ett helt decennium.  Redan där borde jag har förstått att Michael Bay tappat både förstånd och verklighetsförankring. Jag tror jag förstår vad Bay vill göra med den här filmen – han vill göra en satir med svärta och humor om tre misslyckade brottslingars tolkning av den amerikanska drömmen. Och det skulle man nog kunnat göra – filmen är baserad på en lika häpnadsväckande som sann historia – det finns en serie Miami New Times-artiklar som är mycket läsvärda. Men för att göra det krävs det mer än att bara kunna ljussätta snyggt och flytta kameran på ett fräsigt sätt. Det kräver intelligens, humor och omdöme. Det Michael Bay har att erbjuda är tortyrporr, homofobi och misogyni. Pain and Gain känns mer som ett koncentrat av Moore Magazines samtliga utgåvor än en film för mänsklig konsumtion.

687883034_2108327899001_pain-and-gain-trailer-still

Att gå bort från en explosion i slow motion är alltid tufft. Tufft och manligt.

Lindman: Just det, den är ju baserad på en sann historia också. Nu måste jag erkänna att jag inte har en susning om hur pass mycket som faktiskt är realism och hur mycket som är påhitt men om de verkliga Danny och Adrian var lika korkade som i den här skildringen så är det ett under att de lyckades komma över en ynka spänn. Här snackar vi verkligen ärthjärnor och klantskallar. Dock inte på ett kul eller charmigt sätt. Det är inte Peter Sellers i Rosa Pantern – klumpig men skarpsynt och det är inte heller Jönssonligan – klantiga men goa gubbar. Nej, här är det uppenbart hur illegala preparat förstört både hjärna och ädlare delar down south.

Satir med svärta och humor säger du? Men är inte en premiss för att satiren skall funka just att humorn är vass och smart? Pain & Gain är väl egentligen bara en uppvisning i dålig smak där rasistiska tillmälen haglar tätt och där varenda kvinna är som stigen ur valfri musikvideo med 50-cent. Men okej, om vi skulle prata lite kring själva handlingen. Historien är ju som du säger, på papperet faktiskt rätt lovande. Pain & Gain kretsar alltså kring Lugo, hans strippande flickvän Sorina (Bar Paly), Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie). De kidnappar en av Lugos stamkunder på gymmet för att mjölka honom på stålar. Det stackars offret Victor Kershaw (Tony Shaloub) visar sig dock vara en hård nöt att knäcka. Vad mer då. Nej, det var visst inget mer. That’s it. Det låter tunt och det är också precis vad det är. Så hur gör då Bay för att fylla ut två timmar film?  Jo han öser på med Jesus, kokain, stora kupor, gamla bortglömda rockhits, ultravåld och dvärgar.

Mark Wahlberg har blandat och gett men på senare tid har han trots allt varit uthärdlig. Här faller han dock tillbaka i gamla synder. Dialogen är på förskolenivå filmen igenom och till slut är fiskeriet efter billiga skämt lika genomskinligt som Paly’s spetstrosor.

Pain-and-Gain-1

Helknasig scen på ett sjukhus

Lindén: Visst är den baserad på en sann historia. Michael Bay har dock tagit sig stora friheter med storyn – förändringar som säger väldigt mycket om honom och vad han står för. Två exempel: när The Rock drabbas av samvetskval går han till en präst för att bekänna sina synder. Prästen lyssnar och blir så betagen av The Rocks mäktiga abs att han börjar göra sexuella närmanden. The Rock blir vansinnig och slår halvt ihjäl prästen. Sant är att Paul i verkliga livet gick till en präst – helt falskt är att han någonsin gjorde några närmanden. Denna scenen är bara till för att visa hur en riktig man beter sig i Michael Bays universum. Det andra exemplet är tortyren av Victor. I verkligheten var det en utdragen sadistisk process som pågick i flera dagar och som nästan tog livet av Victor. I filmen försöker Michael Bay göra humor av tortyren och avknipsade kroppsdelar används som komiska element för att bära handlingen framåt. Det är bara vidrigt och smaklöst.

Jag är inte per automatik emot Michael Bay. Jag har skäms inte för att jag gillar Armageddon och Bad Boys var även den en ganska underhållande rulle. Problemet med Bay är att med svällande budgetar har det blivit allt mer uppenbart varför han gör film. Han vill spränga saker och helst ska det vara robotar i alla bärande roller. När han nu gör en lågbudgetfilm som ska vara mer karaktärsdriven blir hans ointresse för mänsklig interaktion plågsamt tydlig. Han förstår sig inte på personregi och hans känsla för humor är fullständigt obefintlig. Det här en charmlös stinkande film om vidriga människor som gör vidriga saker. Det enda som räddar den från ett obefintligt betyg är att den är snyggt plåtad och att Ed Harris gör sin grej.

Pain & Gain har biopremiär 13 september

betyg1

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg