Senaste Kommentarer

Top Commenters

Paraden – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 30 november 2012 i

Film Recensioner

Paraden

Bröllopsplaneraren Mirko kämpar för att genomföra Belgrads första Prideparad. Motarbetad av sin egen pojkvän och den korrumperade polisstyrkan vänder han sig till Limun, en homofobisk gangster på väg mot altaret. Kan motsatsparet mötas över gränserna och tillsammans förverkliga den första paraden…?

Att Paraden har blivit en braksuccé på bio i sitt hemland är både motsägelsefullt och hoppingivande. Pride-paraden 2009 i Zagreb var nämligen en katastrof där nynazister drabbade samman med både poliser och Pride-deltagare. Homofobin är kompakt på Balkan och skär sig mig den machokultur som jugoslaverna odlat genom århundraden. Paraden tar sig an det infekterade ämnet med humor och hjärta.

I början känns filmen som en fars i stil med Svart Katt/Vitt Katt. Det är mustiga cigarettsmugglartyper i WCT-overaller och det sups, svärs och viftas med pistoler. Limun ska gifta sig med Biserka och deras idé om hur ett bröllop ska skiljer sig en aning. Limun tycker det räcker om man bjuder in lite suparkompisar men Biserka vill ha ett Hollywood-bröllop. Mirkos pojkvän Radmilo (som räddat livet på Limuns hund) cashar in tacksamhetsskulden och föreslår att om Limun och hans kumpaner skyddar demonstrationståget från nazisterna kommer Mirko styra upp bröllopet så som Biserka vill ha det. För utan glitter och glamour så blir det inget bröllop.

Limun och Biserka

Till ytan är det med andra ord en ganska enkel story. Men allt eftersom rör sig filmen bort från att bara vara Balkan-buskis till att bli något med lite mer djup. Ämnet är komplicerat och färskt i minnet hos alla jugoslaver; det handlar om utanförskap och rätten att kunna stå för den man är. I grund och botten samma drivkrafter som satte Balkan i brand på 90-talet. Och det är när über-gangstern Limun når den insikten som han faktiskt väljer bögarnas sida. Även om han är väldigt på det klara med vad han tycker om deras ”onormala” beteende. Han har utkämpat krig för att få kalla sig serb och som sådan vet han också hur det är att ha världens fördomar emot sig.

När Limuns serbiska kumpaner vägrar gå med på att vakta paraden ger han sig ut på vägarna för att värva gamla krigskamrater från olika delar av landet. Han besöker Kroatien, Bosnien och Kosovo och får med sig en handfull män av olika etniciteter. Symboliken är med andra ord glasklar.

Radmilo och Limun

Paraden berättas med yviga gester och ett minimum av subtilitet och det är precis det som gör den så bra. Den är både rolig och rörande; komik när den är som allra bäst. Regissören Srdjan Dragojevic driver hejdlöst med både den stereotypa bilden av macho-serber och dess motpoler i Pride-tåget och han gör det med hjärta och fingertoppskänsla trots det yviga tilltalet. Paraden är en fin och varm film som förtjänar en stor publik.

Paraden har biopremiär den 30 november

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg