Senaste Kommentarer

Top Commenters

Pawn Sacrifice – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 2 oktober 2015 i

Film Recensioner

PS

Pawn Sacrifice. Att offra en bonde i schack. Givetvis en motiverad filmtitel för en schackrulle och i skrift helt okej men försök att säga till din omgivning att du skall gå och se en film som heter Pawn Sacrifice. ”Va? Porn vad då?” ”Är det finporr eller? Höhöhö” ”Porn Sacrifice? Asså, det låter som någon dödsmetal typ” Ja, där har ni några av reaktionerna. Det var alltså ingen som gissade på schack. Å andra sidan var det inte vrålmånga som visste vem Bobby Fischer var heller så det gick väl på ett ut då. Men det är klart att har man inte sett någon dokumentärrulle i ämnet så är vi svenskar förmodligen inte superheta på storyn om världsmästaren i schack som slogs mot både en hel nation och sina egna demoner men för amerikaner, holy cow, där snackar vi kändis! Sällan har flaggviftandet nått sådana nivåer som när good ol’ Bob på egen hand fällde kommuniststaten i öst. Ja, så var det. När Amerika förlorade krigen både i Kina och Vietnam blev ett enda schackparti synonymt med politisk maktkamp och både Nixon och Kissinger jublade i falsett och the Star-Spangled Banner ljöd över den fria världen när kungen föll. Bobby Fischer var redan vid tolv års ålder schackspelare, geni och skitstövel. Vid 29 var han fortfarande schackspelare, geni och skitstövel men nu kunde han även titulera sig världsmästare, frälsare och dåre.

Filmen börjar med ett nyhetsreportage från Reykjavik där Bobby (Tobey Maguire) har vägrat att dyka upp till sin egen titelmatch. Detta får vi höra på ett dussin olika språk, så det råder inte några som helst tvivel om att jänkaren har gått awol. Det är nämligen så att Sovjet mer eller mindre står och faller med den här matchen. Så viktigt är det att USA förlorar. Som sagt, det är kalla kriget och stämningen är minst sagt kylig mellan supermakterna och här kommer en uppkäftig snorvalp och tror att han är något. Det är klart att den ryska björnen ryter ifrån. Varför han vägrar dyka upp får vi veta senare men det som är viktigt att poängtera här är att lika lysande schackspelare som Bobby Fischer var, lika paranoid och sinnessjuk var han. Enligt uppgift var han heller inte ensam. Det rabblas upp ett gäng lovande namn som alla mist förståndet. Schack verkar vara en totalt livsfarlig sport.

PS2

Nej, roligare än så här blir det inte

 

Men innan vi kommer dit så blir det flashback för hela slanten och vi får följa unge faderlösa Fischer från barnsben. Hur han var grym på matte men usel på människor. För att tala klarspråk, han var en social katastrof och inte ens morsan stöttar honom i sin maniska besatthet av det ädla spelet. Istället skulle det två andra personer visa sig bli betydelsefulla i Bobbys liv. En schackälskande advokat och en tidigare mästare som bytte schackbräde mot bibel och blev präst på äldre dar.

Den regerande världsmästaren vid den här tiden är Boris Spassky som snabbt blir Fischers vita val. Allt han tänker på är att besegra Spassky. Besattheten gräver samtidigt sina vassa klor djupare och djupare i Bobbys skarpa hjärna. Han hör röster överallt och är övertygad om att han är övervakad. Sovjetunionen känner till varje drag och han vet inte längre vem han skall lita på. Redan tidigt i filmen anklagar han ryssarna för att fixa sina matcher så att de alltid slutar i remi och sedan dess har han blivit förföljd av allt från sin egen familj till KGB. I sin egen lilla värld i alla fall.

Ett annat stort problem Bobby har är bakgrundsljud. Han blir skogstokig när saker och ting låter vilket komplicerar det mesta. I synnerhet när han själv hjälpt till att göra schack till en publiksport. Folk som sitter i publiken och hostar eller harklar sig kan få vem som helst att tappa koncepten, tänk då vad som händer med någon som redan stirrar rätt ner i avgrunden.

PS1

”Inte galen nog? Vad säger du nu då? Va? Va? Va?”

Schack handlar mycket om att ta risker. Pawn Sacrifice tar inga risker alls. Det är oerhört tillrättalagt och finputsat. Foto och kostym är snyggt och tidsenligt och soundtracket passar filmen perfekt men som underhållning håller det inte alls. Det är faktiskt förbannat trist och när inte ens storstjärnan levererar så blir man ju matt.

Tobey Maguire är inte riktigt där. Man ser att han försöker men han klarar inte alls av att ge galenskapen ett ansikte. Han påminner mer om en bortskämd irriterande unge som lipar över uteblivet lördagsgodis än en konspirationssjuk man med vanföreställningar och eftersom Maguire är själva essensen i berättelsen så faller förstås det mesta rätt platt till marken. Dessutom har Edward Zwick, skall vi kalla det förskönat sanningen rejält? Bobby Fischer var nämligen betydligt värre däran i verkligheten. Han förnekade Gud och trots sina judiska rötter hade han tydliga antisemitiska åsikter och stöttade bl.a. Hitler öppet. Här blir hatet bara en parentes i förbifarten när han fördömer kommuniststaten vid ett par tillfällen.

Tur är väl då att Liev Schreiber och Peter Sarsgaard kan gå in och rädda upp situationen något. Schreibers Spassky är kanske inte den roligaste karaktären som har förärat en bioduk med sin närvaro men han är grymt stabil och ryskan låter i alla fall oerhört trovärdig för mitt otränade öra och Sarsgaards prälle Bill är helt enkelt en lugn och trygg go to guy i en stökig och hysterisk tillvaro.

Pawn Sacrifice är en biopic och schack i all ära men lika oförstående som jag är till att miljontals faktiskt såg ett 24 partier långt schackspel mellan Fischer och Spassky år 1972, lika oförstående är jag till att man skulle vilja gå på bio och se en film där en förvirrad Spidey flyttar pjäser och talar i nattmössan i två timmar och har du redan sett den briljanta dokumentärfilmen Bobby Fischer Against the World så finns det ingen som helst anledning att se Pawn Sacrifice. Det här är nämligen samma film fast med skådisar istället för den äkta varan.

Pawn Sacrifice har biopremiär 2 oktober

betyg1_5

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg