Senaste Kommentarer

Top Commenters

Pine Ridge – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 14 juli 2014 i

Dokumentär Film Recensioner WOW 2014

PRidge1

“Most people think we still live in tipis. Fuck, we have houses man.” Så inleder debutregissören Anna Eborn sin gripande dokumentärfilm Pine Ridge. Inga bilder, ingen musik, bara en tom skärm och röster i bakgrunden och redan där kommer den där starka känslan av att hon kommer att dela ut en rejäl snyting. En käftsmäll till det amerikanska samhället.
Alla har vi någon gång drömt om att vara någon annan. Att över en natt bli fotbollsspelare, astronaut eller rockstjärna och alla har vi också insett att det förmodligen aldrig kommer att hända men levt vidare ändå. Vi har tagit livet vid hornen och gjort det bästa av situationen. Okej, den här lilla grabben kommer inte att bli brandman eller psykoterapeut men livet i reservatet är kanske inte så illa ändå, eller?

Antalet berättelser som, på ett ärligt vis beskriver de hemska förhållandena i ett indianreservat är alltför få och går förmodligen att räkna på den ena handens fingrar. För ett par år sedan var jag tillsammans med en amerikansk kvinna som var till hälften Creek och hon berättade om den rådande situationen som alla amerikaner väljer att blunda för och för att vara helt ärlig så trodde jag inte mina öron. Att det fortfarande kunde vara så här i ett modernt samhälle och då hade de det ändå bättre än många andra stammar. Creek eller Muscogee får ändå äga sina egna landområden med ett eget styre och lag, dock alltid under en amerikansk lag som kraftigt begränsar deras möjligheter till utbildning, arbete och levnadsförhållanden i stort. En lätt schizofren situation som innebär att de tillhör både Muscogee Nation och United States men USA trumfar alltid Muscogee om man säger så.

Pridge2

John Lawrence Littlefinger och produktionsteamet. Anna Eborn t.h. och Katja Adomeit t.v.

Pine Ridge är namnet på ett indianreservat i South Dakota. Här bor Oglalastammen i  enkla och ostädade bostäder. Man förvarar sopor på taket och familjen äter macaroni & cheese på papptallrikar. Ibland kommer någon förbi och undrar om det finns något de kan hjälpa till med men den ensamstående mamman kan inte betala så de tackar, önskar en fortsatt trevlig dag och går. Under tiden sköter barnen sig själva och här var jag faktiskt nära att stänga av filmen. När den lilla flickan brutalt misshandlar en kattunge med en tandborste så vände det sig i magen men jag bet ihop och insåg att det här tyvärr är verkligheten och att hon utan vuxen översyn, pekpinnar och utbildning inte kan lastas för sina handlingar. Hon vet helt enkelt inte bättre. Fungerar det resonemanget även i övriga samhället hinner jag tänka men inser att det är en debatt som inte skall tas här och nu men visst är det märkligt att jag sitter där och ser ett helt folkslag leva i misär men ändå är det djurplågeriet som får mig att vilja stänga av. Det säger väl något om min tro på mänskligheten antar jag.

En bit in i filmen möter vi Kassel. Vi vet inte hans ålder, drömmar eller bakgrund. Det enda vi vet är att han ibland arbetar som någon form av guide vid Wounded Knee och uppmuntrar turister att läsa namnen på de stupade. Ironin och tragiken i det är påtaglig. Annars gör han saker vad ungdomar gör. Hänger med sina polare och låter tiden gå. Han berättar att han inte fruktar döden, snarare välkomnar han ett slut. Det finns så många han saknar och vill träffa igen och han behöver förmodligen inte vänta särskilt länge då livslängden i Pine Ridge tillhör de lägsta i världen. Den genomsnittlige mannen får inte uppleva sin 50-årsdag medan kvinnor klarar sig något längre.

PRidge3

Storslagna vyer och vackra färger i Pine Ridge

Det är också här Pine Ridge har sina största brister. Den där käftsmällen delas aldrig ut. Känslan är att Anna undviker att gå djupet när de kommer till de stora sociala problemen i reservatet. Den utbredda alkoholismen, den höga självmordsstatistiken, bristen på säkerhetsnät i samhället som årligen skördar tusentals liv. Visst får vi se och höra fragment av problematiken. Vi får veta att det finns gängkrig, dock inte i vilken utsträckning och vi får en kort berättelse om en syster som valde att avsluta sin tid här på Jorden men Pine Ridge tar inte striden mot orättvisorna. Den följer människor utan namn och bakgrundshistoria och jag som tittare får bilda mig en egen uppfattning. Anna är blott en tyst betraktare, här finns ingen berättarröst eller intervjuteknik inblandad, bara en ensam kamera som följer det gilla livet i denna skamfläck i det amerikanska samhället.

Fotot är krispigt och hela filmen igenom bjuds betraktaren på storslagna panoramavyer av South Dakota. Ibland känns det nästan som att titta på en westernrulle med cowboyhattar, rodeoshower och skjutvapen. Musiken är sparsamt använd men när den väl är där så är det verkligen spot-on. En klockren mix av lågmäld country och tung East Coast rap.

Sammanfattningsvis är Pine Ridge en oerhört spännande debut och trots att jag saknar djupet i berättelsen så är filmen ändå så pass intressant och gripande att jag vill veta mer. Jag vill veta varför Kassel helt plötsligt befinner sig på en rodeo. Jag vill veta varför en ung kille skall in i fängelse i morgon. Jag vill veta hur det går för den där killen som ständigt tvingas flytta från delstat till delstat och jag vill veta hur det går för den unga ensamstående mamman och hennes hårda kamp mot vardagens prövningar. Men det är väl så livet är, fyllt av tvära kast och ibland finns det helt enkelt inga svar att ge.

Filmen har uppmärksammats på flera internationella filmfestivaler, och fick en Dragon Award för bästa nordiska dokumentärfilm på Göteborgs Filmfestival. Läs gärna Ingrids intervju med Anna Eborn som gjordes inför premiärvisningen på Venedigs Filmfestival här!

Det är inte helt klart med svensk biodistribution ännu, men Pine Ridge kommer att visas på Way Out West i Göteborg 7-9 augusti

betyg4

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg