Senaste Kommentarer

Top Commenters

Pixels – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 7 augusti 2015 i

Film Recensioner

PIxels

När jag sätter mig i biosalongen för att se Pixels funderar jag över mycket men framför allt är det två saker som flyger genom min hjärna. Det är år 2015, har Adam Sandler äntligen vuxit upp eller är han fortfarande tolv år gammal i en femtioårings kropp och exakt hur svårt kommer det att vara att se Tyrion, förlåt Peter Dinklage i en sci-fi-komedi om gamla arkadspel som plötsligt får liv? Jag skulle komma till två mycket smärtsamma insikter.

Om man tittar på storyn som den är. Ingen sugar coating. Inga fina omskrivningar. Bara den nakna sanningen så är Pixels kanske något av det dummaste jag hört. En TV-installatör som skall rädda Jorden från en utomjordisk invasion av TV-spelskaraktärer. Det är en pajig plot så det förslår och läser man dessutom recensionerna så borde ju inte en kotte lägga pengar på en biljett men det är faktiskt inte riktigt lika illa som man kan tro.

Pixels5

Adam Sandler är som ett barn i leksaksbutiken.

 

Man kan tackla Pixels på två olika sätt. Antingen ser man den som ett hyggligt underhållande hommage och lagom lång flashback till en era som många av oss minns med glädje eller så avfärdar man den som en oerhört pubertal, osannolik lekstuga. Oavsett vad man väljer här så finns det dock ett hinder som är omöjligt att passera. Adam Sandler. Svaret på min första fråga dröjde inte länge. Han är fortfarande farbrorn som inte vill bli stor. I 99,9 % av hans filmer ser det precis likadant ut. Han är en småplufsig loser med illasittande kläder, och låt oss stanna där ett ögonblick. Har någon sett Adam Sandler i en skjorta eller piké som faktiskt inte sitter som ett tvåmannatält så maila mig gärna, då slänger vi upp den som omslagsbild. Hur som helst så går denna loser alltid från zero to hero under cirka timmen, det slår aldrig fel. Någonting annat som är återkommande är kvinnorna. De faller alltid för denna, oftast arroganta och slarviga karl. Dock aldrig när han är nere på zero. Nej, han måste arbeta sig upp till hero först, då faller de som furor och det är alltid de mest bildsköna som faller hårdast. Det är som om att han ständigt måste hävda sig. Jag vet inte för vem eller varför men förmodligen sig själv. Varför kan man undra. Han är redan berömd och trots att han öser ur sig ärkeusla rullar på löpande band så lär väl cashen rulla in. Han måste sakna något vitalt i sitt liv stackarn.

Pixels3

Här är en Donkey Kong som inte ens fick vara med.

 

Det här är ju ingenting nytt i Hollywood. Att sluskar ibland vinner prinsessors händer men det som skiljer Sandler från massan är att han vägrar växa ur det stadiet. Han gjorde ett seriöst försök med Punch Drunk Love och Spanglish men återvände snart till sin komfortzon. Andra ”goofballs” utvecklas och växer in i mer seriösa roller, Jason Biggs och Jim Carrey eller stagnerar och försvinner från den stora scenen, Seann William Scott, Eddie Murphy. Sandler skall givetvis ha cred för att han har lyckats göra samma sak i så många år och fortfarande nämns tillsammans med namn som Michelle Monaghan, Peter Dinklage och Sean Bean.

Pixels börjar någon gång på det glada 80-talet i en arkadhall där en naiv men talangfull Sam Brenner (Sandler) möter superegot Eddie (Dinklage) i Världsmästerskapen i Donkey Kong. Eddie är redan en rockstar med egna groupies, ett fränt alias, en hockeyfrilla som hade fått Fabio att bli grön av avund och en attityd som säger ”I’m gonna fuck you up!” och det är precis vad han gör. Han krossar den unga Brenners framtidsdrömmar likt ett brinnande oljefat.

Pixels2

Mänsklighetens liv vilar i dessa händer.

Hans I-would-die-for-you-polare Ludlow (Josh Gad) och Cooper (Kevin James) försöker intala honom att han kommer att få en andra chans men Brenner återhämtar sig aldrig från nederlaget och trots att han enligt Cooper var ”ämnad åt större ting” så blir han en TV-installatör för NERD. Japp, så heter bolaget och de tvingar sina anställda att dra ordvitsar i sina fåniga brandgula shorts. Han får ett jobb i ett av finare områdena och möts där av Violet (Michelle Monaghan) och hennes son Matty (Matt Lintz). Violet har precis blivit bedragen och super i smyg inne i garderoben vilket ger Brenner en ypperlig möjlighet att nästla sig in. Han har varit i huset i en kvart och redan nu förväntas hon falla för honom, givetvis ivrigt påhejad av sonen som tycker att det är sjukt ace att få en TV-spelsnörd som plastfarsa. Men han är ju inte hero ännu så det blir nobben. Cooper är numera Amerikas president och de hänger fortfarande och surrar gamla minnen från när allt var så mycket enklare. Ludlow bor hemma hos farmor och söker efter konspirationer nere i källaren. Han är en mycket störd och irriterande man.

Plötsligt anfaller världsrymden. Jordlingarna har tre försök på sig att slå den intergalaktiska supermakten i väl utvalda klassiska arkadspel annars är det finito. Militären kallas in och krismöten hålls men det är givetvis inte deras fight. Det är ett jobb för ”The Arcaders” som nu återförenas i en jakt på färgglada pixlar med ont uppsåt.

Pixels4

I brist på spöken får man ta bil när en ond Pac Man hotar Manhattan.

Pixels är rätt kul, på ett hjärndött vis. Att se de där gamla bekanta karaktärerna rasera miljonstäder är ändå underhållande. Det blir lite som Rampage, om ni minns det. Den här gången är det dock inte bara tre jättemonster som äter upp både hyresrätter och köpcentrum. Nej, det är ett potpurri av varumärken som står för kaoset. Frogger, Paperboy, Super Mario, Smurfar, you name it. Effekterna är välgjorda och det blinkar av laser och neonljus, precis som förr så nostalgin är det inget fel på. Jag tänker inte gå djupare in på handlingen men det är lite WarGames över det hela faktiskt och det kan aldrig vara fel. Problemet är väl resten. Sandler har jag redan varit inne på men Monaghan och Dinklage? Vad i glödhetaste gör ni här? Ni är bättre än så. Personkemin mellan Sandler och Monaghan är bedrövlig. Jag tror faktiskt att hon genuint hatar karln och så Dinklage på det. Nog för att han är mångsidig i sitt skådespel men att gå från Tyrion Lannisters härliga cynism till att lalla runt och spela Allan i Bruce Dickinsons gamla scenkläder är ingenting annat än ovärdigt.

Det är färgglatt men utomordentligt fånigt. En svårbedömd rulle där jag gissar att vissa kommer att vråla game over innan det ens har börjat, medan andra skriver in Pixels på den blinkande high score-listan. Själv nöjer jag mig med en tvåa och hoppas inte på några extraliv.

Pixels har biopremiär 12 augusti

betyg2

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg