Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Place Beyond the Pines – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 4 april 2013 i

Film Recensioner

TPBTP2

The Place Beyond the Pines är namnet på Derek Cianfrance’s efterlängtade återkomst till vita duken efter den fantastiska Blue Valentine från 2010. Precis som då är det tragiskt och trasigt och Cianfrance återförenas också med Ryan Gosling. I övrigt har de båda filmerna ingenting med varandra att göra.

Lindman: Om jag skulle vilja göra det hela lätt för mig så skulle jag säga att The Place Beyond the Pines är precis som ett Kinderägg, det är tre filmer i en. Den första är chokladen, överlägset mest intressant men tyvärr tar njutningen slut alldeles för fort. Istället kommer den andra, ”äggulan” som är jättetrist in och dödar glädjen totalt medan den tredje, leksaken, gör det hela intressant igen, åtminstone för en kort stund. Jag tröttnar dock rätt snabbt på den simpla konstruktionen och vet inte riktigt vad jag skall göra med den men då gör jag det som sagt var lite väl lätt för mig. 
Så för att få grepp om den här tragedin i tre akter måste vi förstå bakgrunden. 
Den första delen kretsar kring en dynamisk Ryan Gosling som sätter standarden direkt i ett helt fantastiskt intro. Eller intro förresten, den första kvarten skulle nästan kunna funka som en egen film. Sedan följer en intensiv och emotionell resa där en hårdtatuerad, socialt missanpassad Luke (Gosling) desperat försöker vara den far han själv aldrig hade men ständigt hindras av sitt förflutna och tvingas till kriminella gärningar. Att se Luke slitas mellan tomhet och raseri är både njutningsfullt och påfrestande men vilken uppvisning av Gosling! Han har verkligen en remarkabel förmåga att ständigt välja rätt roller. Vad säger du om första delen Ingrid?

TPBTP1

Första aktens stjärna är bångstyrig och hård

Ingrid: Filmens stora problem är ju det att det är tre olika delar, som bara hakar i varandra. Men precis som du tycker jag att den första delen är den bästa. Goslings karaktär Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli, och de inledande scenerna därifrån är nästan öronbedövande intensiva – det är verkligen ett skitbra ljudarbete där! Jag gillar verkligen Gosling i allmänhet, och han är helt klart bra här, men jag är inte riktigt lika golvad av hans insats som du verkar vara ändå. Men som sagt, han är bra. Min bestående känsla av den här filmen är dock ångesten, i stort sett från första till sista bildrutan. Luke upptäcker att han har en son med Romina (Eva Mendes), tjejen han träffade för ett år sen, och bestämmer sig för att stanna kvar i den lilla hålan och ta hand om ”sin familj”. Att hitta försörjning är minst sagt svårt och när Luke börjar råna banker i samarbete med bilmekanikern som han bor hos blir det riktigt jävla jobbigt. De här bankrånsscenerna är några av de mest påfrestande jag sett tror jag, riktigt jobbigt nerviga. Även där är det nog mycket ljudet som gör det, när motorcykelns motor accelererar till ett öronbedövande muller intensifieras även ångesten jag känner av att titta på det. Känner du igen det här?

Lindman: Ja men visst är det så. Det var faktiskt länge sedan jag upplevde en ångest så här tung i en mainstreamfilm. Just därför känns det så förbannat trist att filmen totalhavererar i mittenakten. Undrar om jag någonsin känt en sådan besvikelse på bio som jag gjorde här. Jag menar, där satt jag med högvinsten i hand, redo att casha in men så kom någon illvillig rackare och slet den brutalt ur näven på mig. Det är ju svårt att berätta om filmen i detta läget utan att avslöja avgörande moment men vi kan väl säga att intensiteten och vardagsångesten byts mot en pajig snutstory med korrumperade poliser som roar sig med att leka omvänd Robin Hood. Det här har jag sett så många gånger innan att jag tappat räkningen och dessutom är Gosling nu utbytt mot en välkammad Bradley Cooper som visserligen inte är dålig men att man byter ner sig är i mitt tycke väldigt tydligt. Ray Liotta gör sin paradroll som sur, kriminell rättsskipare med ont uppsåt. Allt sker i makligt tempo och det är hur förutsägbart som helst. Vad hände Ingrid? Kan du berätta det för mig?

TPBTP3

Andra aktens stjärna är undergiven och skuldtyngd

Ingrid: Nej du, Lindman, det kan jag tyvärr inte, för jag undrar lika mycket som du. Det kändes som att filmen stannade upp, för att sen fortsätta med nåt helt annat. Och sen fick jag ju den känslan igen lite senare, när ”akt tre” kommer – att jaha, nu rullar det på med ytterligare något annat här. Visserligen finns den ju en ambition att så att säga knyta ihop säcken i den tredje delen av filmen, som utspelar sig 15 år senare, men det funkar helt enkelt inte hela vägen. Det bara pågår och pågår, och livet är allmänt jobbigt, i 140 minuter. Och den där intensiteten som finns i första delen, som var jobbig men ändå bra liksom, finns inte riktigt i resten av filmen heller tycker jag. En grej jag tänkte på var musiken – var den inte ofta lite överdrivet dramatisk med sina kyrkokörer? Som att regissören verkligen ville få fram en ödesmättad stämning för att understryka det här med att ”det inte går att fly från sitt arv och sina synder i det förflutna”, eller nåt i den stilen.

TPBTP4

Tredje aktens stjärnor är obstinata och ouppfostrade

Lindman: Jag håller med om att det är lite effektsökeri men stör mig inte så mycket på det faktiskt. Vad jag däremot stör mig på är att inga vuxna har åldrats på 15 år. Tiden verkar ha varit extra snäll mot just Cooper som till och med ser yngre ut än tidigare. De kunde väl åtminstone gett karln ett par gråa hårstrån? Men annars trycker ju Cianfrance rätt mycket på konceptet “fäders synder” hela filmen igenom och det håller ju på sätt och vis, han syr trots allt ihop säcken till slut men helhetsbilden blir ändå både ojämn och lite rörig. Filmens enda egentliga överraskningsmoment är dessutom så uppenbart att det bara blir en trött gäspning när den stora twisten avslöjas. Nej, jag är väldigt kluven. Jag tycker inte att The Place Beyond the Pines är värd biobiljetten. Det håller helt enkelt inte med en tredjedels eufori när resten går på halvfart, samtidigt vore det ju synd att inte få uppleva filmens första del som i mitt tycke är något av det bästa jag sett på väldigt länge. Svårbedömt men jag sätter en 2,5 i betyg.

Ingrid: Även om säcken i stort sett knyts ihop på slutet så är den röda tråden för otydlig filmen igenom. Jag tror dessutom inte riktigt på alla karaktärers drivkrafter, vilket ju blir ett problem. Ryan Gosling, Eva Mendes och Ben Mendelsohn (Lukes bilmekaniker-kompanjon) gör ju riktigt bra ifrån sig, just i filmens första del, men sen blir det som sagt segare. Synd att en så bra karaktär som motorcykel-stuntmannen Luke inte fått en hel film att spela ut i! Det blir en 2:a från mig.

The Place Beyond the Pines har biopremiär 5 april

Lindman: betyg2_5

Ingrid: http://onyanserat.se/wp-content/uploads/2010/02/betyg2.jpg

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jimmy (Optimus Prime)

    Har lite svårt att förstå era låga betyg på The place beyond
    the pines. Hatar att skriva negativa kommentarer men det kittlar idag.

    Ger ni betyget i förhållande till Bleu Valentine eller utan tanke på regissör och tidigare verk? Ingrid dig litar jag ändå inte på längre:) en 3a till The Host…

  • Lindman1

    För egen del Jimmy så handlar det om att filmen är för ojämn. Jag jämför inte med Blue Valentine. Jag försöker i regel alltid att döma filmer var för sig, om det inte finns någon uppenbar koppling vill säga. I detta fallet nämner jag Blue Valentine just för att Cianfrance och Gosling återförenas och för att det har varit snack om att filmerna skulle höra ihop.

    Hur som helst, The Place Beyond the Pines är en svår film att bedöma eftersom den är uppdelad i tre så olika delar men som ändå i slutändan skall hänga ihop. Problemet för mig är att den första tredjedelen är så vansinnigt bra att resten av filmen blir en besvikelse. Som jag skriver så tycker jag framförallt att snutstoryn i mittenakten sänker allt. Det som var spännande, originellt och känslosamt i första akten blir bara förutsägbart, segt och rätt ointressant. Man har sett det där så många gånger innan och med bättre skådespelare än Cooper. Tredje akten börjar ju ganska bra men sedan går den mest på tomgång och eftersom Cianfrance spelar ut sina kort rätt tidigt så blir det heller ingen överraskning. Jag vägde mellan en 2,5 och en trea men till slut gick jag ändå på det lägre eftersom jag var så oerhört besviken över att en film som gav mig gåshud ändå lyckades falla så platt.

    Vad tyckte du om filmen? Jag gissar att du tyckte annorlunda eftersom vi har den här diskussionen 😉 men vad var dina tankar?

  • Jimmy

    Jag har en viss typ av film som alltid faller mig i smaken.
    Gillar när filmer hittar ett tempo vilket jag tyckte att The place beyond the
    pines gjorde. Gillar också när man bjuder på lite stämning. Jag kan nöja mig
    med lite motorcykelåkande längs en motorväg till bra musik. Ger filmen en fyra.
    Men det gör jag till stor del för att det finns så mycket dålig film där ute. Jag
    kan hålla med om att snutstoryn kändes gjord men den funkade för mig som
    förlängning mellan delarna.

  • Lindman1

    Jag håller med dig om tempot, att det är oerhört viktigt i en film. Det kan vara högt och det kan vara lågt, bara det passar storyn. Ett halvtaskigt manus kan ibland döljas av ett hysteriskt tempo och schysst underhållning på samma sätt som en riktigt bra berättelse kan drunkna i ett sövande tempo. Det allra värsta är ju när båda dessa kombineras, rutten story, segt tempo och väldigt lägligt så kommer det faktiskt ett lysande exempel på just det inom kort här på Onyanserat…Cliffhanger! 🙂

    Det är som sagt var svårt att sätta fingret på det men jag tror att de alltför tvära kasten förstörde tempot och totalupplevelsen för mig.

    Men nu blir jag faktiskt sugen på att se om den här bara för att se om det är en sådan film som växer med en andra titt.

  • IngridForsberg

    Har faktiskt inte lyckats se Blue Valentine än, så jämför definitivt inte med den. Men precis som för Lindman handlar det om att jag tycker filmen är för ojämn, och också rätt förutsägbar. Det finns många jättebra beståndsdelar, men som helhet tycker jag inte att det funkar riktigt helt enkelt.

  • IngridForsberg

    (Åh nej, Host-recensionen..:)..det var ju ingen fantastisk film men helt okej underhållning, såhär i efterhand skulle jag nog dra av lite på mitt betyg dock..hoppas du kan lita på mig igen :))

  • Jimmy

    Med de orden får du en andra chans:)

Fler onyanserade inlägg