Senaste Kommentarer

Top Commenters

Poppers Pingviner – Recension

Inlägg av cpanov den 5 juli 2011 i

Film Recensioner

Jag är ingen läkare. Jag har inget som helst fog för det jag nu kommer påstå. Men jag gör det i alla fall. Jag är rädd att Jim Carrey drabbats av en sjukdom. Första steget i sjukdomen är att telefonen slutar ringa. Du ringer din telefon-leverantör och frågar vad i hela friden det är för fel på din telefon. När supporten säger att dom inte hittar något problem, inser du att folk inte ringer dig mer.

Steg två är att postmannen inte längre ringer på dörren för att du fått så mycket manus att dom inte går genom postlådan. Nu kommer posten alltid genom brevlådan och det är mest räkningar och annat ”jobbigt”.

Steg tre är att din agent aldrig finns på plats. Han är ute och reser i Europa, skidsemester med älskarinnan i Aspen eller sitter ”upptagen” i möten som varar minst 24 timmar.

Du har fått Eddie Murphy-sjukan. Det finns dessvärre nästen ingenting som kan få dig ”frisk” igen.  Det enda du kan göra för att bota den är att spela in barnfilmer med djur. Få människor har tagit sig upp igen efter sjukan, men du orkar inte vänta på att Quentin Tarrantino ringer för att be dig vara med i hans nya film och agera ironisk blinkning.

Jim Carrey spelar Tom Popper som lever ett stressigt liv i New York där karriären betyder allt. Han är fast besluten om att nå toppen. Ingenting ska stoppa honom. Plötsligt en dag får han information om ett oväntat arv. Jippi tänker Tom och börjar gnugga händerna. För visst finns det inget roligare än oväntade pengar? Det är dessvärre inga pengar. Nej, Popper får sig ett gäng bångstyriga pingviner. Vilken mardröm! Och vet ni vad? Pingviner är inte några slaka tillbakalutade hemma-katter direkt. Djuren från isblocken gör allt dom kan för att vända Toms liv upp och ner och lär honom (no shit) värdera vad som är viktigt här i livet.  Var mardrömmen egentligen det bästa som kunde hända egoistiska Tom? Jag tror ni vet svaret.

Ni som saknat Ace Ventura kanske finner något ni gillar, ni med barn kommer förmodligen gilla att ert barn går ut från biografen med ett leende (men var beredda på att önskelistan kommer toppas av ”en pingvin” när julen knackar på dörren) och folk som tycker om Jesus kommer älska sensmoralen.

Jag passar inte riktigt in på något av dessa saker och finner filmen utdragen och riktigt sliskig. Det är inte så att jag har något emot just sliskighet, men när man äter radiokaka i en och en halv timme oavbrutet blir det sjukt mättande och just – sliskigt. Skämten är lagom och man märker nästan hur filmmakarna väntar in publikens ”Awww”.

Det dansas till Vanilla Ice, det äts fisk, det göms pingviner så inte hyresvärden ska märka och det tindras med ögon.

Jag har alltid haft en softspot för Carrey och visst fnissar jag då och då åt hans minst sagt överdrivna mimik som här:

En rolig min.

Dessvärre räcker inte det för att inse att Poppers Pingviner är en Rädda Willy och Dr Dolittle nermald och kryddad med pingviner och serverad som en mastig moralkaka.

Låt nu oss alla som bryr sig om Jim Carrey, i filmens anda, be för honom och att han inte fått Eddie Murphy-sjukan.

Men vi måste vara ärliga. Det ser inte ljust ut efter Poppers Pingviner.

Poppers Pingviner har premiär 6 Juli

Skrivet av cpanov

Fler inlägg av Maila cpanov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg