Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Purge – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 18 juli 2013 i

Film Recensioner

TP1

Nu är det framtid igen, år 2022 för att vara exakt. Amerika är välmående, rent och ingen rasar eller är kränkt. Allt är så där mysigt, perfekt och klanderfritt som det bara kan vara i ett s.k. gated community, i Amerika, i framtiden. Välklädda medborgare vaknar tidigt och går till sina välavlönade jobb där ingen får sparken. Jaha men hur blev det så här bra då undrar ni förstås? Vad är hemligheten bakom detta fina samhälle? Jo, år 2022 finns det nämligen ingen kriminalitet, inga hemlösa och inga lågavlönade, förutom under 12 timmar varje år. Då är det nämligen fritt fram för de välbeställda att jaga och ha ihjäl övrig pöbel. Inga poliser, inga sjukvårdare, ingen brandkår är i tjänst. Det är bara att plocka fram sitt bästa vapen och ge sig ut på gatorna. Mellan 19 och 07 är alla typer av brott sanktionerade av staten. Det här är The Purge och för dem som valt att inte aktivt deltaga i jakten är det ett popcornevent som livesänds på TV-kanalerna med Superbowl-liknande reklamavbrott. Det är också en skön familjetillställning där man samlas vid middagsbordet och skålar i bubbel, ställer fram den finaste servisen och avnjuter säsongens primörer bakom trygga larmade dörrar.

TP3

Det kanske inte syns men familjen är lycklig här

I ett flott inhägnat villaområde bor Sandins. En helylle all-american dream family bestående av James (Ethan Hawke), storfräsare på ett larmföretag, Mary (Lena  Headey) hemmafru och mamma, Zoey (Adeleide Kane) rebellisk tonårsdotter och Charlie (Max Burkholder) teknikintresserad son i akut behov av en klippning. James har sålt larminstallationer till hela grannskapet och alla är glada och hälsar. De glider förbi varandra i sina bilar, vevar ner rutan och önskar varandra en säker natt. ”Have a safe night”, lite kakor till kvällen kanske? En paj? Den präktiga grannsämjan som råder gör mig lite spyfärdig men jag sväljer hårt och får snart se klockan masa sig fram och när den stora visaren står på tolvan och den lilla på sjuan då går mannen i huset med bestämda steg fram till en imponerande kontrollpanel för att aktivera ett larmsystem som hade gjort vaktstyrkan i Fort Knox storögd och grön av avund. Stora metallpaneler hissas med ett klonkande ljud ned längs väggarna och galler täcker dörrarna. Familjen är säker, ja det tror i alla fall James men det skall snart visa sig att någon redan befinner sig inne i huset. Zoeys pojkvän Henry (Tony Oller) har inte blivit accepterad av pappan och tänker att det nu är ett perfekt tillfälle att konfrontera James i sitt eget hus. Han kan ju inte gärna kasta ut honom på gatan mitt under upprensningen men vi blir snart varse att det här bara är början på en helvetisk natt.

TP4

En oinbjuden gäst sätter allt på spel

Om du investerar en halv förmögenhet i ett toppmodernt larm så kan ju i alla fall jag tycka att det är en rätt idiotisk idé att lära sina barn koden för även om föräldrarna helt har släppt det här med medmänsklighet och empati så kan det ju faktiskt vara så att den yngre generationen fortfarande har ett visst mått av humanitet kvar i sina oerfarna kroppar och det är just det som händer. Charlie hör skriken på hjälp utanför och ser en skadad man huka sig vid grinden. Han beslutar sig för att hjälpa mannen och slår av larmet och snart är den blodiga främlingen borta. Han har gömt sig någonstans i den enorma skrytkåken. James blir givetvis tokig och undrar vad som rör sig i huvudet på grabben men i sann amerikansk anda håller han ett litet tal fyllt av moralfloskler, greppar kolven på revolvern, skriker ”protect the family” och ger sig iväg för att sätta en blykula i pannan på den smutsiga inkräktaren. Tyvärr har han byggt ut huset alldeles för generöst och det blir praktiskt taget omöjligt att hitta detta samhällets bottenskrap i alla skrymslen. Nu ringer det på dörren och utanför står en brokig skara ungdomar. De bär masker och vapen och ledaren presenterar sig som en välutbildad yngling som har blivit fråntagen sin amerikanska, japp, amerikanska rätt att döda hemlösa. Det var nämligen detta Clockwork Orange-liknande gäng som jagade den hemlösa krigsveteran som numera huserar i familjen Sandins hem. Den ständigt leende privatskolade brat-killen i klubblazer och välpressade byxor ger James ett ultimatum, ”ge oss vårt villebråd eller så tar vi oss in i huset och dödar alla”. Alla de maskförsedda dansar en munter dans, tjejerna hånglar lite med varandra och gungar i trädgungor i ett billigt försök att skapa lite psykologisk skräck.

Nu följer den moraliska kampen. Skall han offra ett oskyldigt liv och rädda sin familj eller slåss? Strömmen bryts och det blir mörkt. Stämningen den är pressad.

TP2

Dottern kör det gamla beprövade tricket. Ingen letar nämligen under sängen. Ingen. Någonsin

Ethan Hawke och Lena Headey gör stabila insatser men det är knappast något jag kommer att minnas år 2022. Bäst i klassen är istället Rhys Wakefield som är riktigt vass i sin hälften Patrick Bateman, hälften Shakespeare-roll som tidigare nämnda ledare för ungdomsgänget. Tonen är mörk och fotot är snabbt och nervigt och tack vare James DeMonacos skickliga hantverk räddas faktiskt produktionen från haveri för när allt skall summeras så är The Purge trots allt en bagatell. Den är väl egentligen inte direkt dålig men filmen tillför absolut ingenting till den smala genre som vi kallar home-invasion-thrillers där den trängs med filmer som Straw Dogs, Panic Room och Nattens Ögon. Visst, framtidsspåret och upprensningen är väl nytt men det är å andra sidan så utomordentligt fånigt och så överdrivet patriotiskt att det snarare lämnar en fadd eftersmak av fascism än ger genren en nytändning. Ett annat stort problem är annars att allt blir precis som man tror. Under filmens futtiga 82 minuter blir du aldrig lurad eller överraskad. Den du tror är skurk är skurk, den du tror är hjälten är också hjälten och vilka som blir offer står också tydligt redan från början. Det finns ögonblick som är både rejält fartfyllda och våldsamma, kanske till och med onödigt våldsamma men oftast är The Purge ett högljutt enfaldigt famlande i mörker där de inblandade verkar leta efter både manus och värdighet.

The Purge har biopremiär 19 juli

betyg2

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg