Senaste Kommentarer

Top Commenters

Red Riding Hood – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 20 april 2011 i

Film Recensioner

Filmen börjar med storslagna naturscener, mäktig musik och sagolik stämning. Men sen går det tyvärr utför.

Red Riding Hood ska alltså vara baserad på den gamla folksagan om Rödluvan och vargen. Men det känns som en mycket tunn ram till den här filmen, där kopplingarna till den klassiska sagan känns krystat instoppade snarare än att de har någon betydelse för handlingen i filmen. För övrigt är det en film helt i linje med den fantasy-vampyr-varulvsvåg som nu råder, komplett med fagra unga män som tuppfäktas om en ung kvinnas gunst.

Så här är storyn: Amanda Seyfried spelar Valerie, som bor i en by som hemsöks av en varg. Byborna har i flera år uppehållit en vapenvila med vargen genom att offra boskap till den. Men samma dag som Valerie planerat att fly med sin älskade Peter (Shiloh Fernandez) eftersom hon bortlovats till Henry (Max Irons) mot sin vilja, blir hennes syster dödad av vargen. Byborna bestämmer sig för att ge sig ut på jakt efter odjuret, och Valeries och Peters flykt förhindras.

Folket kontaktar den inte så jättesympatiske varulvsjägaren Father Solomon – Gary Oldman i en gammal vanlig Gary Oldmansk roll – och han varnar för att vargen som tar mänsklig form under dagen kan vara vem som helst av dem. Vilket såklart innebär att det släpps ledtrådar hit och dit om vem som kan tänkas vara den skyldige.

Gary Oldman i en Gary Oldmansk roll

Själva handlingen är faktiskt inte riktigt så förutsägbar som jag förväntade mig, men å andra sidan, när upplösningen väl kommer så förklaras den på morden i Midsomer-vis, det vill säga att den skyldige går igenom steg för steg hur allting skett. Mycket trovärdigt…

Det är riktigt sunkiga könsroller i den här filmen. Tappra män som ger sig ut på vargjakt medan kvinnorna tittar oroligt efter dem, unga kvinnor som bortlovas till den man som bäst kan försörja dem, snack om ”snälla flickor borde såklart inte jaga kaniner i skogen”. Och när en person har dött och det hålls likvaka säger en man till en annan att de ska gå till värdshuset istället, och ”låta kvinnorna sörja ifred”. Okej?

Karaktärerna är dessutom sjukt välstajlade för att leva i en skitig by i någon slags medeltidsvärld. Nog måste det väl ändå gå att sminka skådisar lite lagom mycket, utan att man tydligt ser kajallinjer och mascaralager?.

De fagra ynglingarna Henry (Max Irons) och Peter (Shiloh Fernandez)

Det som jag ändå gillar i Red Riding Hood är miljöerna och stämningen. Som sagt är karaktärerna överstajlade, men för övrigt funkar det estetiska riktigt bra, och man har lyckats förmedla en känsla av gotisk sagomiljö. Särskilt ljudbilden och musiken bidrar till detta, och en specialskriven låt av Karin Dreijer smälter väl in och bidrar verkligen till den suggestiva stämningen i en festscen i byn. Trots att filmen som helhet är rätt kass så sugs jag faktiskt in i den sagolika stämningen, och det är ju ett plus.

Men i slutändan undrar jag ändå vad regissören Catherine Hardwicke håller på med egentligen. Hennes förra film Twilight var kanske inget mästerverk, men jag gillade den och det var långt i från så sunkigt som det här. Innan det gjorde Hardwicke Tretton och Lords of dogtown, mer eller mindre verklighetsbaserade, rätt socialrealistiska filmer med intressanta karaktärer och djup.

Nu har hon gjort det här, och det känns riktigt trist.

Trailer till Red Riding Hood från rstvideos trailerarkiv.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg