Senaste Kommentarer

Top Commenters

Run All Night – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 17 april 2015 i

Film Recension

RunAllNight

Brainstormingmöte någonstans i Kalifornien mellan manusförfattare Brad Ingelsby, regissör Jaume Collet-Serra och lite annat löst produktionsfolk:

BI: Hörru Tjomme! (Jaume blir tjomme på Amerikanska: Reds anm.) Jag har en sån grym idé på ett manus va. Du anar inte.
JCS: Jag är idel öra.
BI: Tänk så här. Vi har en ärrad bad guy som är utstött av samhället. Han har en son någonstans som han aldrig träffar men BAM så går det käpprätt åt helvete. Sonen blir indragen i kriminella händelser och det kryllar av snutar överallt. Ja men han är typ som ett vittne då. Han har ju alltså inte gjort något men det vet ju bara han liksom. Är du med mig?
JCS: Fortsätt, det låter intressant. Men den här gamla snubben. Kan man tänka sig att han är en nersupen, arg, irländsk arbetare som röker som en skorsten och har en jävligt kort stubin?
BI: Ja! Precis sådan är han ju. Jag har dock inte hittat någon lämplig för rollen. Men du som har koll, känner du någon som skulle kunna axla en sådan roll? Jag menar, nersupna, arga irländare växer väl knappast på träd här i Hollywood?
JCS: Jag skall fundera lite på det. Jag jobbade med en sådan kille under Non-Stop. Du kommer ihåg mitt tajta flygplansdrama va? Det som flög ett tag och störtdök i slutet? I alla fall, han knäckte näsbenet på mig. Jag gav honom en sojalatte när han tydligen ville ha en Speymore neat. Jag hörde fan inte vad karln sa. Inte mitt fel. Han bara mumlar och väser med irländsk brytning. Men fortsätt. Vad händer sen?
BI: Jo, den här sonen han blir ju då misstänkt av både hetlevrade gangsters och lagens långa korrupta arm och han har inte suck att klara både maffiagäng och hela poliskåren på egen hand, det fattar ju alla utom han själv men när farsan kommer på besök och säger att han kan den här skiten på sina fem smutsiga fingrar så blir det dörren i ansiktet men vad skall han göra pojken? Han måste ju låta farsgubben gå fram som en stridsvagn och tillsammans kommer de att ödelägga hela Manhattan under en sista våldsam natt tillsammans. Vad säger du? Rockar det eller ROCKAR DET?
JCS: Jag tror att jag bajsade lite i byxan. Det här är årets rulle redan nu!
Övrigt löst produktionsfolk: Hurra! *golfapplåd*

Neeson

Hård, hårdare, Neeson.

När jag hörde att Liam Neeson skulle spela nersupen, arg irländsk arbetare med hämndbegär så tänkte jag, men hallå inte nu igen! Karln har ju inte bara fastnat i det där facket, han sitter numera permanent fastsvetsad där sedan succén med Taken och det är klart att det är bekvämt. Att gå hemma och löka i mysisar och bara vänta på att telefonen skall ringa och någon direktör skall säga att japp, Liam nu är det dags igen. Det är bara att käka citron för att kunna uppbringa det där riktigt sura fejset, det är hög tid att gräva fram flanellskjortan och plugga okvädingsord. Han skrattar givetvis hela vägen till banken den gode Liam. Precis som Johnny Depp så tänker han väl, Fuck it, vem bryr sig om att jag gör samma roll hela tiden. Jag är snart framme vid vägs ände och det väl gött att casha in på ålderns höst och vem kan klandra honom. Vi hade alla gjort samma sak om vi hade möjligheten. Men ibland så blir det faktiskt bra ändå. Trots att Hollywood gör sitt bästa i att kannibalisera på sig själv genom att ösa ut samma produktion gång efter annan så dyker det ibland upp en oväntad höjdare. Run All Night är en sådan. Eller ja, höjdare är väl att ta i men den överträffar helt klart förväntningarna.

Jimmy Conlon (Neeson) har mycket på sitt samvete. Han har levt ett liv till bredden fyllt av vedergällning och är ständigt berusad för att kunna kämpa mot demonerna som ständigt knackar på i hjärnkontoret. Detta sinnestillstånd gör honom till en riktig skitstövel. Han skryter gärna om storleken på sitt ego och sin penis men innerst inne är han skadat gods och vill bara reparera sin relation med sonen Mike som hatar bara åsynen av honom. Mike, spelad av en mumlande Joel Kinnaman är en familjefar som inte heller har det särskilt lätt här i livet och det är tydligt att Serra vill trycka hårt på konceptet fäders synder. Jimmys enda riktiga polare här i livet är nämligen Shaun Maguire (Ed Harris), en maffiaboss som i sin tur har en odåga till son. Ett riktigt fuck up till slyngel som ständigt sätter både sig och sin omgivning i omedelbar fara. I en serie av händelser korsas deras vägar på ett sätt som inte gynnar någon. Det blir helt enkelt en jakt och en kamp på liv eller död.

Kvalitetstid

Far och son får lite kvalitetstid på tuben

I mitten av detta inferno to come kämpar kriminaldetektiv Harding (Vincent D’Onofrio) med att sätta Jimmy Conlon bakom lås och bom. Ett hopplöst uppdrag han har haft vilande över sina axlar i åratal utan att lyckas. Nu äntligen har han chansen. Jakten genom ett nattligt New York, som för en gångs skull faktiskt också är New York och inte Toronto eller någon annat reservlösning är svettig. Den är fartfylld och full av hål, och då menar jag inte bara kulhål för det är den definitivt men de logiska luckorna är gigantiska. Det är dock luckor som öppnar för möjligheten för Jimmy att köra genom Queens och preja polisbilar utan att någon bryr sig om att skicka förstärkning och att man kan skicka in en hitman (Common) med Google-glasögon och lasersikte men som likt förbannat inte skulle träffa en ladugårdsvägg inifrån. Det möjliggör även att man kan gå in på Madison Square Garden direkt efter att Henrik Lundqvist gjort en avgörande räddning och ta sig igenom hela säkerhetssystemet med en simpel sittplatsbiljett.

Common

I wanna kill like Common people.

Run All Night, är precis som titeln avslöjar, en jakt. En jakt mot klockan, fiender och poliser. Det är ett upplägg vi har sett många gånger tidigare men det är något som gör att det ändå håller. Dels är den psykologiska biten intressant och väl utförd. Karma och syndaförlåtelse. Men framför allt är adrenalinkicken effektiv. Man känner att någon flåsar en i nacken och att nerven ständigt ligger i kläm.

Trots sina brister behåller Run All Night ändå sitt momentum filmen ut. Den granulära mosiga miljön där tempot ständigt rör sig upp och ner, från att vara kolugnt till att i nästa stund fullständigt explodera i excesser tilltalar mig. Visst, den tillför väl egentligen inte någonting till genren där grymma män som lever efter devisen ”ett öga för ett öga” jagar andra grymma män till världens ände för att få sin hämnd men Serra har här hittat ett sätt att exekvera detta på utan att det känns som en upprepning och filmen är helt klart värd sin entrébiljett.

Run All Night har biopremiär 17 april

betyg3_5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg