Senaste Kommentarer

Top Commenters

Sherlock Holmes sista fall – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 26 juni 2012 i

Film Recension

Watson, Holmes och Hund

I den kanske högst ansedda Sherlock-filmen av alla möts världens två skarpaste hjärnor för första och enda gången – Sherlock Holmes och psykoanalysens fader Sigmund Freud. Under 1891 försvann mästerdetektiven och antogs under tre år vara död. Detta är den äventyrliga historien om vad som hände under denna period, vilken tar Sherlock till den mest skrämmande platsen hittills – hans eget mörka innersta…

Originaltiteln är ”The Six-Percent Solution” vilket syftar på andelen ren kokain den gode Sherlock Holmes (Nicol Williamson) sprutade in i armen. Dr. Watson (Robert Duvall) är mycket bekymrad över sin väns missbruk. Så pass bekymrad att han med list lurar iväg Holmes på en resa till Wien – där mästerdetektiven tror att hans nemesis Moriarty gömmer sig. Watsons plan är att Sherlock ska få behandling av Sigmund Freud (Alan Arkin) – själv en före detta missbrukare. Dessa skarpa hjärnor känner ömsesidig respekt för varandra och med hjälp av hypnos och smärtsam avtändning blir Sherlock till slut fri från oket.

När en av Freuds gamla patienter dyker upp på ett sjukhus efter att ha flytt från sina kidnappare inser både Freud och Holmes att två hjärnor är bättre än en, och tillsammans ger de sig ut på en vild jakt efter skurkarna.

Watson, Freud och Holmes

Jag är ganska färgad av BBCs fenomenala nytolkning av Sherlock Holmes. Den moderna Sherlock med en ljuvligt arrogant Benedict Cumberbatch i huvudrollen är för mig den definitiva tolkningen och kanske den enda man behöver se. Fick den här filmen mig på andra tankar? Mja.

Filmen är från 1976 men känns minst tjugo år äldre. Spelet är forcerat och högtravande men ändå underhållande om man köper premissen. Nicol Williams tolkning av Sherlock är intressant – hans överspel ligger i linje med att han faktiskt är en kokainmissbrukare så det köper jag. Robert Duvall är däremot ett fullfjädrat haveri. Hans försök att prata med brittisk accent gränsar till det parodiska och skottskadan i benet gör att han hasar sig fram som Åsa-Nisse. Alan Arkin fungerar bra som den frodigt skäggiga Freud. Att para ihop en briljant fiktiv karaktär med en dito verklig är ett manusgrepp som fungerar fint. Den dynamiska duon kompletterar varandra bra och reducerar tack och lov Duvall till en bikaraktär.

Scenografin och kostym är fantastiska och miljöerna i det gamla Europa är ljuvliga. Sherlock Holmes framstår som en skör och sårbar karaktär vilket rent dramaturgiskt är bra – men det brister i balansen. Jag vill att Sherlock ska blända mig med sin briljanta slutledningsförmåga och hela tiden ligga tre steg före alla andra – den här filmen fokuserar mer på actionscener som förvisso är spektakulära. I filmens slutskede fäktas Sherlock med en mustig baron på ett tågtak och det är lika absurt som underhållande.

Som matinéunderhållning är den här filmen alldeles utmärkt och något helt annat än BBC-versionen – båda gör jobbet fast på olika sätt. Med glimten i ögat, sköna miljöer, grovt tecknade skurkar och överdrivna actionscener påminner Sherlock Holmes sista fall en del om de tidiga Bond-filmerna – en behaglig klackspark som med ett drivet manus underhåller för stunden.

Sherlock Holmes sista fall släpps på DVD den 27:e juni

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg